Apartheid light
Mikael Nyberg om billig arbetskraft utan rättigheter
Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv, minns i en stort uppslagen intervju nyligen i Dagens Nyheters helgmagasin sin barndom. De hade ett hembiträde från Thailand: ”hon kunde krypa på knäna och servera och se ut som en drottning under tiden”.
Carola Lemne är inte ensam om att drömma om sådan arbetskraft.
Myndigheterna i departementet Lot-de-Garonne sydöst om Bordeaux i södra Frankrike uppvaktades 2001 av upprörda medborgare. ”Vi vill ha polacker och marockaner!” ropade demonstranterna.
Det var inte unga antirasister som var i farten. Det var stadgade bönder, många av dem sympatisörer till Nationella Fronten, partiet som föresatt sig att freda Frankrike från massinvandring och främmande kulturelement.
Marine Le Pen, partiledaren, fördömer lönedumpning och talar om att rädda det franska jordbruket ur globaliseringen. Men storbönderna som sluter upp bakom partiet tolkar det inte bokstavligt.
De driver företag som konkurrerat ut små och medelstora lokala jordbruk. De odlar frukt och grönsaker i industriell skala, säljer en stor del av skörden på världsmarknaden och litar till 100 procent till lantarbetare från främmande länder.
Myndigheterna i Lot-de-Garonne vägrade att utfärda fler tillfälliga arbetstillstånd för migranter. Det var därför lantbrukarna protesterade. Regionens 20 000 arbetslösa franska medborgare dög inte. Bönderna efterfrågade ”folk som är hungriga och arbetsvilliga”.
Papperslösa säsongsarbetare tjänade 3 euro i timmen i växthusen i Spanien. Då hade odlarna i Frankrike ingen användning för lantarbetare som krävde gällande minimilön. ”Om fransmännen inte vill arbeta, måste jobbet ändå bli gjort”, förklarade en företrädare för Nationella Fronten.
Men han vände sig emot att många marockaner fått permanent uppehållstillstånd och rätt att återförenas med sina familjer. ”Den här arbetskraftsmigrationen har olyckligtvis blivit en folkinflyttning. Det är det som måste stoppas.”
Invandrare utan rättigheter ska det vara.
Det är programmet, det mål som gör en nutidsanpassad, pragmatisk och polerad rasism användbar för ett kapital på jakt efter billig, exploaterbar arbetskraft.
Utbildade arbetare fanns att tillgå i Östeuropa, noterade företagsledarna i European Round Table of Industrialists 1989. Och i Afrika väntade miljoner på att få tillträde till den västeuropeiska arbetsmarknaden. De utgjorde en viktig arbetskraftsreserv, lämpad för okvalificerade arbeten, förklarade direktörerna.
Men invandringen kunde leda till sociala spänningar. Det gällde därför ”att erbjuda sysselsättningsmöjligheter i Västeuropa som inte förutsätter permanent utflyttning (till exempel projektanknutna tillfälliga anställningar, säsongsarbeten och pendling över gränserna)”.
Den sydafrikanska lösningen. En apartheid light. Inte rasåtskilda badstränder och toaletter men ett underproletariat utan medborgerliga rättigheter med hemvist i ett bantustan någon annanstans.
Svenskt Näringsliv verkade länge för en avveckling av de begränsningar av arbetskraftsinvandringen som gällt sedan 1970-talet. En växande andel åldringar krävde införsel av arbetsföra, förklarade organisationen i en rapport 2002.
Många företag hade redan svårt att hitta rätt personal: ”det är brist både på högutbildade och kvalificerade arbetssökande och på sökande till arbeten som kräver kort inskolning”, till exempel taxiförare och ”övrig restaurangpersonal”.
Arbetslösheten var visserligen betydande, inte minst i restaurangbranschen, och någon brist på taxiförare rådde inte i landet. Svårigheten var att hitta personal som var villig att godta de löner och arbetsvillkor företagsledarna tänkte sig. Arbetskraftsinvandringen skulle ha en dämpande inverkan på löneanspråken, förklarade Svenskt Näringsliv:
”Låt oss … anta att det var såväl politiskt som praktiskt möjligt med en arbetskraftsinvandring, netto, om cirka 25 000 personer per år. Den potentiella arbetskraften, eller företagens pool med ledig arbetskraft, skulle därmed öka väsentligt. Den potentiella arbetskraften består i detta fall inte enbart av de 25 000 individer som faktiskt invandrar, utan snarare av alla de som är bosatta utanför landets gränser men som skulle kunna tänka sig att komma hit och arbeta.”
Krisen i början av 1990-talet, nedskärningarna inom det offentliga och de skärpta villkoren för arbetslösa hade fått de inhemska reserverna av arbetskraft att växa och förbättrat kapitalägarnas möjligheter att tilltvinga sig eftergifter. Nu hägrade tillgång till en industriell reservarmé av global omfattning.
2008 ändrade riksdagen regelverket i linje med propåerna. Tidigare krävdes för import av arbetskraft en prövning mot arbetsmarknadsbehoven, vilket gett fackföreningarna inflytande. I gengäld fanns utsikter för migrantarbetare inom bristyrken att få permanent uppehållstillstånd redan vid ankomsten till landet.
Nu kunde vilken arbetsgivare som helst ordna arbetstillstånd och rätt att tillfälligt vistas i Sverige, men för permanent uppehållstillstånd skärptes villkoren. Ansökan krävde fyra år av dokumenterat arbete i landet.
Förändringarna fick förväntade resultat: kriminalitet, överexploatering och förslumning av redan utsatta näringsgrenar. Den illegala handeln med arbetstillstånd blev strax omfattande. Privata profitörer kan tvinga migranter att betala över 100 000 kronor för ett anställningskontrakt.
På papperet är villkoren, som lagen påbjuder, i nivå med de gällande på svensk arbetsmarknad. Men på plats är lönerna ofta bara en bråkdel av de utlovade och arbetstiderna lagstridiga. Kvinnor tvingas förnedra sig sexuellt för att inte förlora anställningen och skickas ut ur landet.
I andra fall existerar den avtalade anställningen bara på papperet. Invandrarna lever vidare i Sverige som papperslösa.
Drygt 40 procent av alla arbetskraftsmigranter får tillstånd för arbeten utan krav på längre yrkesutbildning. De slutar som svartjobbande diskare på någon restaurang eller taxichaufförer med arbetstider på 12 timmar om dygnet sex till sju dagar i veckan.
Nu ska villkoren för flyktingarna utvecklas i samma riktning. De asylsökandes ”främsta mål är ofta inte att så fort som möjligt skaffa arbete”, hävdade Svenskt Näringsliv 2002.
För att främja arbetsviljan, skapa ”bättre incitament”, som Anna Kinberg Batra uttrycker det, förordar Moderaterna i dag tillfälliga, treåriga uppehållstillstånd för flyktingar. Permanent uppehållstillstånd ska i regel bara beviljas för den som lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. Samma förslag har tidigare framförts av Folkpartiet och Kristdemokraterna.
Men främsta pådrivare är Sverigedemokraterna.
Lobbyisterna från Svenskt Näringsliv har flera skäl att tala med partiet. Jimmie Åkesson erbjuder fortsatta avregleringar av arbetslivet, privat profiterande på det allmännas bekostnad och ett rikligt utbud av människor som är utlämnade åt chefsgodtycket.
Carola Lemne minns också tjänsteflickan i hissen i Ungern. Hur kvinnan med stolthet tryckte på knapparna. Vi behöver fler sådana ”vardagsjobb, anser Svenskt Näringsliv.
Helst ska de vara statligt rabatterade, så att även organisationens vd med en lön på 503 000 kronor i månaden har råd att efterfråga dem.