Kallt krig på DN
Peter Wolodarski måste lära sig skilja på propaganda och journalistik
I söndags skrev Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski en kolumn om hur falska nyheter sprids på internet.
Exemplet var en tysk blogg som lyckats få snurr på den fabricerade historien att Sverige skulle bidra med vapen till den ukrainska sidan i konflikten i Donbass.
Det är inte första gången. Att sprida lögner om Sveriges roll i Ukraina är vanligt av den enkla anledningen att Carl Bildt arbetade hårt för att föra in landet i EU och för konspirationsteoretikerna är Sverige sedan dess en del av en sammanslutning ondskefulla västmakter som påstås vilja slita landet i stycken.
Wolodarskis andra exempel var den propagandistiska och patriotiska journalistik som sprids via ryska statsägda mediekanaler som Sputnik och RT.com.
Var vaksamma mot politisk propaganda på internet, löd hans enkla budskap.
Wolodarskis text var en bra påminnelse om att det är allas vårt ansvar att uppmärksamma dålig journalistik, konspirationsteorier, rasistisk agitation förklädd till nyhetsartiklar och förtäckt propaganda från främmande makter.
Och jag skulle gärna klickat på lajkknappen till detta kloka påstående och instagrammat bilder på DN-redaktörens sympatiska bildbyline hela eftermiddagen om det inte vore för en liten sak: nämligen hur han själv brukar hantera fakta. Och hur han hanterade fakta även i denna kolumn.
I sin text lyckades han påstå att en av propagandalögnerna består i att hundratusentals flyktingar från Ukraina nu befinner sig i Ryssland.
Men det är sant.
Flyktingarna finns i verkligheten.
Hur många hundratusen det handlar om är oklart, men det råder en humanitär kris som svenskar ofta blundar för av rädsla för att en sympatiyttring för den rysktalande civilbefolkningen kan framstå som att man tar ställning för fel sida i det nya kalla kriget.
Visst är det bättre att ständigt vara kritisk än att vara naiv, men här orkade inte Wolodarski ens med den snabbgoogling som skulle lett honom till UNHCR:s rapporter eller alla de nyhetsartiklar som hänvisar till UNHCR:s rapporter.
Han tillrättavisades dock snabbt på Twitter så man kan tycka att ordningen därmed är återställd. Men Wolodarski har flera gånger tidigare lånat sig och sin tidning till en beredskapsjournalistik som sätter nationens intressen före sanningen.
Det har Mattias Göransson, chefredaktör på det grävande magasinet Filter visat när han granskat Dagens Nyheters bevakning av de påstådda ubåtskränkningarna i svenska vatten.
Trots att försvarsmakten själv avfärdat en observation som felaktig försökte Dagens Nyheter ihärdigt bevisa motsatsen. Utan att lyckas.
Göransson har vid upprepade tillfällen försökt få Wolodarski att förklara sin och tidningens märkliga reportage utan resultat. Den transparens man kunde förvänta sig från en person med Wolodarskis ämbete finns inte. Han tiger när han blir kritiserad och undviker ofta att svara på frågor.
Wolodarskis Rysslandskommentarer har tidigare grundat sig på pinsamma partsinlagor som Bill Browders märkliga självbiografi eller den visserligen fantastiska och beundransvärda aktivisten Masha Gessen, som i sitt journalistiska värv i frejdig new journalism-anda dock har påstått att sanna historier måste ändras för att man ska kunna tro på dem.
Wolodarski har även hävdat att Putin beställer mord på oliktänkande. Ett ihärdigt rykte i Ryssland. Och ja, det kan mycket väl vara sant. Eller inte. Om han har bevis för det sitter han så klart på ett världs-scoop. Men innan han visar dem kan ett sånt påstående knappast kallas journalistiskt.
Den bästa förklaringen till Wolodarskis frisinnade syn på fakta är så klart att han är lite klantig. Avsaknad av journalistisk erfarenhet (Wolodarski är i grunden ledarskribent) borde egentligen inte diskvalificera en i övrigt duktig chef från sitt uppdrag, men i Wolodarskis fall ser det dock tyvärr ut som att det påverkar hans publicistiska omdöme. Vilket är beklagligt, då Dagens Nyheter är en tidning som åtnjuter oerhört stort förtroende från den svenska medelklassen. En tidning som framstår som en rikslikare, i många fall en måttstock på bra journalistik.
Men det finns ett betydligt värre scenario – att Wolodarski ser sig som en part i informationskriget. Att han har en fiende på andra sidan Östersjön som han ser som sin uppgift att bekämpa.
Det är, hur patriotisk man än må vara, inte journalistens uppgift att sprida motpropaganda, utan att berätta sanningen och inget annat.
Informationskriget pågår inte bara på skumma bloggar och i de statskontrollerade ryska pseudomedierna. Det pågår lika mycket, om än inte lika vulgärt, varje gång en svensk dagstidning försöker fabricera en ubåt som aldrig fanns där. Eller varje gång en ledarskribent sprider konstiga konspirationsteorier i syfte att misstänkliggöra Putins regim trots att det räckt med att berätta sanningen – att det är en korrupt, antidemokratisk och skrämmande regim som vill dominera sin del av världen militärt och ekonomiskt.
Om vi ska vinna informationskriget måste vi lära oss skilja på fakta och vår egen propaganda.
Det är av yttersta vikt. Annars får våra fiender ett stort övertag. De fiender som är experter på att sprida sin patriotiska vrångbild av verkligheten. På alla sidor.
Uppenbara lögner söker sig sällan långt utanför konspirationsteoretikernas kretsar. Halvlögner kommer ofta längre och kan inte sällan förvandlas till nyheter som vid första anblicken ser trovärdiga ut. Men en journalistik som inte förstått sitt uppdrag, utan tror att den nu måste ta värvning för att utkämpa ett kallt informationskrig, den undergräver vår demokrati.
