Det ni inte fattat med queer
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-26
Athena Farrokhzad och Tova Gerge ger svar på tal
Kanske är det debattformens dramaturgi. Eller så är det helt enkelt fråga om olika politiska agendor. Vårt försök att visa hur queer kan vara användbart för den socialistiska rörelsen verkar i alla fall ha gått vänsterfeministerna förbi.
Inga-Lisa Sangregorio replikerar (19 mars) genom att raljera över rosa pengar och skriver att kapitalismen minsann inte har haft något emot de köpstarka gaygrupperna. Vi vill med anledning av detta återigen upplysa om att queer uppstod som en reaktion mot kommersialiseringen av ickeheterosexuell identitet.
Ann Charlott Altstadt väljer att inte ta till sig vårt resonemang om hur heterosexualitet kan förstås som ett politiskt system snarare än en sexuell läggning (18 mars). I stället understryker hon hur kränkande men ändå ointressant det är att vi negligerar att hon egentligen är ”butch-asexuell med mestadels heterosexuell inriktning”.
Men när vi talar om heterosexuell feminism refererar vi inte till enskilda personers sexliv, utan till de frågor som sätts i centrum för politiken. Vi har inte klumpat ihop dessa debattörer på grundval av vilka de knullar eller inte knullar med, utan för att de i offentliga texter svartmålat queer och försökt framställa det som kvasiradikalt och nonsensliberalt. Det är inte sant att ”queer löser upp sanningsbegreppet eftersom det inte finns, enligt postmodern teori”, som Altstadt skriver. Att införa nya problemställningar är inte synonymt med att säga att allt är likvärdigt och likgiltigt. Vänsterns opålästa avfärdande av queer resulterar i ett underkännande av ickeheterosexuell makt- och kapitalkritik, vilket är kontraproduktivt för alla parter.
I vår artikel skriver vi om den heterosexuella reproduktionens intima band till det marknadsekonomiska produktionssystemet och påpekar att queera teorier erbjuder alternativ till gängse relationella organisationssätt. Sangregorio oroar sig för att sådana analyser i längden ska leda till mänsklighetens utplåning.
Det vore förvisso intressant om jordens befolkning för omväxlings skull äventyrades av barnbrist i stället för som vanligt av folkmord, svält och klimatkatastrofer. Men hon har tekniskt sett fel när hon menar att heterosexualitet, eller sexualitet överhuvudtaget, är ett obligatoriskt inslag i fortplantning.
Framtiden får utvisa ifall reproduktionen i det socialistiska samhället kommer att ske genom kloning eller delning, som Sangregorio insinuerar att vi menar. I nuläget behöver man faktiskt inget mer avancerat än en plastspruta av den typ man använder för att ge barn penicillin för att särskilja reproduktion från sex. Sedan tycker vi förstås att delning är en fruktsam politisk metafor; autonoma celler som fortplantar sig exponentiellt och lierar sig med varandra i oväntade mönster, och så vidare. Hur som helst behöver väns-tern förstå att människor kan organisera sig i enheter som inte är grundade i kärnfamiljens marknadsekonomiska logik för att ta sin egen kollektiva potential på allvar.
Det bekymrar oss att Altstadt inte bryr sig om huruvida någon är ”svart lesbisk feminist eller medelålders heterosexuell man”. Vi har svårt att förstå hur man på allvar kan vara intresserad av ”jämlikhet och social rättvisa” utan att också ta in sexualitet, genus, etnicitet och funktionalitet i beräkningen. Det samhälle vi lever i gör strukturell skillnad mellan människor och om vi inte trodde det skulle vi vara liberaler.
Därför känns det lite bisarrt när Kajsa Ekis Ekman skriver (20 mars) att queerteorin inte ser ”att vi lever i marknadens diktatur”. Visst finns det en handfull debattörer i Sverige som försöker sig på den ideologiska kullerbyttan att kombinera queer och liberalism. Men det queerfeministiska blocket som fick ta mest stryk under Ungdomshusaktionen i Köpenhamn i oktober behöver nog inte uppmanas till att gå med i kampen för ett annat politiskt system. Inte heller de av våra queera vänner i Ingen människa är illegal som är utsatta för konstant Säpo-bevakning.
Det är visserligen inte särskilt konstruktivt att tävla i vilka aktivistfraktioner som har flest blåmärken. Men är det inte er tur att gå i försvarsposition snart? Vi börjar tröttna på det. Vill ni arbeta kollektivt med oss är vi här, inte på shoppingrunda.
Athena Farrokhzad
Tova Gerge
