Happy Bloomsday!
James Joyces Ulysses har en närmast mytologisk status och är därmed en av de få böcker i världshistorien som många har en uppfattning om utan att ha läst. Bibeln och Shakespeares Hamlet eller Romeo och Julia hör till samma exklusiva skara böcker.
Översättningar av betydande verk sätter spår. Om Erik Anderssons nyöversättning från 2012 kommer sätta nya spår i den svenska litteraturen är för tidigt att säga, men den mediala uppmärksamheten kring utgåvan var stor. Akademiska spår märks i den nu, på Bloomsday den 16 juni utgivna En dag i Dublin – om James Joyces Ulysses. Den samlar uppsatser från Vetenskapsfestivalen i Göteborg 2012, som avhölls några månader innan Anderssons översättning kom ut (även den på Bloomsday), och omslagets inverterade färgskala (ljusblå text på vit botten), signalerar samhörighet.
Romanomslagets vita text på ljusblå botten återfinns inte bara på Anderssons översättning, så såg också originalutgåvan 1922 ut.
En av uppsatserna handlar om översättaren Andersson, Elisabeth Bladhs Översättarens synlighet, som redogör för hur han blev ovanligt uppmärksammad för sin gärning. Ulysses är onekligen en av de mest krävande moderna romaner att översätta, att Andersson tidigare översatt Tolkiens Ringen-trilogi bidrog rimligen till intresset.
Bokens uppsatser är av skiftande slag, från kocken Jens Linders upplysande text om inälvsmatens popularitet förr (stor) och nu (ringa), till Joseph Trottas undersökning (på engelska) om lingvistisk kreativitet i Joyces roman. Däremellan ryms bland annat Mats Janssons effektiva inledning till romanen, Lisbeth Larssons resonemang kring Virginia Woolfs genmäle till Ulysses med romanen Mrs Dalloway och Ola Sigurdsons utredning av Joyces teologiska parodier.
Om Lars Lönnroths bidrag kring Joyces vistelse i Trieste hör till de lättare – men är nog så angenäm att läsa –, så är Christer Ekholms Den undervisa(n)de Ulysses den mest eleganta. Utifrån Stephen Dedalus diskussion i Ulysses om dålig konst som antingen pornografisk (när läsaren rör sig bort från verket) eller didaktisk (när läsaren rör sig mot verket), alltså konsten som eggande alternativt identifikatorisk, förespråkar Dedalus en konst där läsaren håller ett behörigt avstånd till verket.
Därifrån, resonerar Ekholm bland annat, finns vad han kallar ett opersonligt, det vill säga gemensamt utrymme för att diskutera konsten.
Det är också vad som görs i föreliggande volym, 18 (lika många som kapitlen i Ulysses) infallsvinklar om den mest berömda av dagar i Dublin, den 16 juni 1904, när annonsackvisitör Leopold Bloom flyr hemmet och träffar Stephen Dedalus medan hans hustru Molly är i färd med att begå otrohet.
För den som vill fira Bloomsday med besked, förutom att äta stekt njure till frukost, kan jag erinra om den 1986 utgivna Tema: Joyce (Ellerströms), en något mer essäistisk samling, eller Sara Danius och Hanns Zischlers Näsa för nyheter (Ersatz förlag), en tämligen nyutgiven essä.
