Queer är socialism

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-17

Att högern blir nervös begriper vi. Men vänstern? ATHENA FARROKHZAD och TOVA GERGE reder ut begreppen i en urspårad debatt

Kritik av queera rörelser och teorier har på senare tid beretts stor plats i svenska medier. Om man nu kan kalla det för kritik; i många fall rör det sig mer om smutskastning och rena påhopp. Den som trodde att vi levde i en queer guldålder har verkligen fått bevis på motsatsen. I sin uppmärksammade artikelserie i Dagens Nyheter gör till exempel Maciej Zaremba sitt bästa för att misskreditera queerrörelsen och utmålar den som fundamentalistisk, med förvriden verklighetsuppfattning och absurd agenda. Samtidigt förväxlar han de sexualpolitiska termerna och gör sig själv skyldig till den historielöshet han anklagar andra för.

Att liberala och konservativa debattörer vill slå undan benen för revolutionär verksamhet genom att blanda bort begreppen är naturligtvis inte förvånande. Desto mer anmärkningsvärt är det när vänstern försöker göra detsamma. Medan queer i Zarembas version mest verkar handla om ett rättshaveristiskt paragrafrytteri vars syfte är att inskränka yttrandefriheten, gör vänsterfeministiska debattörer så som Kajsa Ekis Ekman, Inga-Lisa Sangregorio och Ann-Charlott Altstadt gemensam sak med Ebba Witt-Brattström och oroar sig för att queer ska lösa upp alla sanningsbegrepp och därmed förflytta fokus från de viktiga frågorna. Vilka de viktiga frågorna egentligen är framgår inte alltid, men en sak är säker; de är i alla fall heterosexuella.

Heterosexuell feminism från både vänster och höger reagerar på queer, antirasism och intersektionalitet på samma sätt som många män inom vänsterrörelsen reagerade – och fortfarande reagerar – på en feministisk analys: med misstro och förakt. Jovisst finns det ett patriarkat, sa vänstermännen. Men allting handlar i grund och botten om klass och störtar vi bara kapitalet så blir kvinnorna fria på kuppen, vi lovar. Kanhända finns det en heteronorm, säger dagens heterofeminism. Men patriarkatet struntar väl i vem du knullar med, det viktiga är att göra upp med mannens förtryck av kvinnan. Eller som Ebba Witt-Brattström skrev i DN i samband med sitt avhopp från Feministiskt initiativ: ”Inga könsöverskridande queerteorier i världen hjälper dig heller när du ligger på intensiven och dör i onödan i hjärtinfarkt, enbart för att forskningen på ’kvinnohjärtan’ är upprörande eftersatt.”

Nej, kanske har queer ännu inte inneburit några större revolutioner på hjärtforskningsområdet. Men när du går från gynekologen med ett recept på p-piller fast du upprepade gånger har förklarat att du inte ligger med män, eller när din pojkvän begår självmord efter att ha fått ett brev från Migrationsverket där det står att det är problemfritt att vara bög i Iran så länge han inte visar det öppet, hjälper dig inte heller några heterofeminister som vägrar förstå att det finns andra sorters förtryck än de som de själva upplever. Om systerskap betyder att vissa får en skurhink i handen så fort de kommer in i kvinnorummet och att andra systrar står utanför och försöker bända upp dörren, är det lika eftersträvansvärt som internationell rörelsefrihet när det definieras av Schengen.

Queer framställs i den offentliga vänsterdebatten mest som en ovilja mot normer i största allmänhet, i stället för som ett försök att analysera och förändra relationalitetens villkor i grunden. En annan vanlig beskyllning är att queer­teori är alltför akademisk och exkluderande. Men den som säger så glömmer att förståelse också är en fråga om intressen, och att inte heller den marxistiska värdeläran är så lättillgänglig alla gånger. Vänstern verkar helt enkelt ha svårt att acceptera att det finns ett starkt teoretiskt band mellan rörelserna. För det är inte bara så att queeraktivister också ofta är socialister. Queerrörelsen kritiserar nämligen en heterosexuell ordning som är intimt sammankopplad med den marknadsekonomiska.

Något av det mest kännetecknande för kapitalismens funktionssätt är att den hela tiden måste maximera sin produktion och profit för att överleva. Eftersom det marknadsekonomiska systemet därför är helt avhängigt en ständig förnyelse av arbetskraft ordinerar den obligatorisk heterosexualitet för alla, för att säkra reproduktionen och därmed hålla produktionen rullande. Kapitalismen fungerar också genom att konstruera människor i olika konsumentkategorier, varav två av de viktigaste är män och kvinnor.

Queer gör motstånd mot denna essentialistiska logik genom att värja sig mot statiska genusbestämningar, fastslagna sexualiteter och andra kategoriseringar som understödjer den reproduktiva och konsumistiska ordningen. Queer skulle helt enkelt kunna betraktas som ett sätt att på det relationella fältet tillämpa socialismens kritik av marknadsekonomin. Om egendom är stöld bör äktenskapet avskaffas, och ifall den heteronormativa monogamin med dess system av ägande, konkurrens och investering mest liknar ett börsnoterat företag, är queer ett försök att kollektivisera sexualiteten eller avskaffa den som valuta. Där assimilationspolitiska projekt vill skapa lika goda möjligheter för den homosexuella, den ickevita, och så vidare att uppgå i systemet, vill queerrörelsen använda marginalisering som en radikal potential och en möjlighet att liera sig med andra förtrycka grupperingar för att omstörta den rådande ordningen.

Queer är också en möjlighet för socialismen att börja betrakta sig själv och lossa greppet om en exkluderande motståndsymbolik. I vänsterns kollektiva medvetande reser sig fortfarande propagandaaffischens friska vita fabriksarbetande män mot den kapitalistiska jätten, kanske med några frodiga kvinnor i bakgrunden. Fantasin om den vita fabriksarbetarens revolt upprätthåller en bild av agens som är snarlik den kapitalistiska. Queerfeminismen, antirasismen och cripteorins analyser av kroppens form och funktion skulle kunna bistå den traditionella vänstern med andra symboler och giltigförklara den socialistiska aktivism som andra aktörer bedriver. Eller som Tiina Rosenberg fastslår i den nordiska queertidskriften Trikster: ”Den antiheterosexistiska, antirasistiska och antikapitalistiska politiken är vår tids vänsterpolitik.” I stället för att betrakta queerengagemang som en energiförlust skulle vänstern kunna få näring av de rörelser som vill göra upp med kapitalismens grundprinciper.

Kajsa Ekis Ekman hävdar i sin artikel i DN den 7 mars att det finns en konflikt mellan två verklighetsuppfattningar, nämligen den materiella och den postmoderna. Men queer är en i allra högsta grad materialistisk analys som har sina rötter i poststrukturalistisk teori och aktivistisk tradition, och som vill ifrågasätta de grunder på vilka vår etablerade kunskap vilar.

Det är en missuppfattning att poststrukturalistisk teori innebär en fullständig relativisering av alla berättelser. Metanarrativens fall och upplösningen av distinktionen mellan de privata och offentliga rummen medför inte nödvändigtvis ett förkastande av alla värden. Det som tidigare utspelat sig i det privata rummet, eller egentligen den förtigna offentligheten, börjar nu tillmätas ett värde, och att sanningen blir större. Queer är, liksom andra poststrukturalistiska analyser, både teori, aktivism, och en vägran att göra åtskillnad mellan dessa. Det är en analys och ett uppluckrande av heterosexualitetens kategorier, och samtidigt en kamp för de grupper som marginaliseras av den heterosexuella ordningen. Det går därför, tvärtemot vad vissa vänsterfeministiska debattörer tycks tro, utmärkt att samtidigt förhålla sig kritiskt till kategorierna, och organisera sig efter dem när den politiska situationen kräver det.

En kropp kan sakna organ, men ändå ha hjärtat till vänster.

Athena Farrokhzad
Tova Gerge