Solidaritet slår identitet
Åsa Linderborg om könsförtryck, rasism och vänsterns strategier
Min artikel om identitetspolitik har väckt många reaktioner och jag ska försöka sammanfatta mina funderingar så här långt. Alla som bidragit kan inte apostroferas, jag har säkert också missat många inlägg och även missuppfattat några. Själv har jag vantolkats av vissa, men det här är inte tillfället att säga att ”det där har jag aldrig sagt”.
Den här texten kan spjälkas i tre delar. Dels några ord om hur debatten förs, dels några funderingar kring feminismen och därefter den fråga som är viktigast: Vilka fördomar kan vänstern skyllas för och på vilket sätt är identitetspolitiken vänster?
Det påstås att jag är emot all identitetspolitik. Jag är inte alls så säker på det, jag har försökt starta en ärlig diskussion utan en fastlåst position. Det är dogmatism och personförföljelse jag vänder mig mot, och teorier som ger sig ut för att vara antikapitalistiska men som inte kan förklara hur.
En del av kritiken har gällt att jag ”ger mig på maktlösa”, företrädesvis transpersoner. Twittrare har ingen makt jämfört med Åsa Linderborg, menar Kawa Zolfagary.
Visst är maktrelationen asymmetrisk, men att aldrig kunna diskutera en utsatt människas handlingar vore att bidra till förminskningen. Och även diskriminerade kan utöva makt.
När det twittras att Nina Björk är ”en insekt” gör det nåt med henne. En grupp kampanjmakare på sociala medier försöker stoppa Kajsa Ekis Ekman från att framträda, de senaste dagarna i Helsingfors och London.
Vi har rätt att skrika, ursäktar Maria Ramnehill. Ja självklart, och det är på tiden att transpersoner fått röst. Men här talar vi om en mobb som gett sig fan på att ta ifrån en skribent hennes arbete. Det strider mot all demokratisk anständighet.
Det är nog jobbigt för Ekis, förstår Aleksa Lundberg, men på en strukturell nivå är det ändå transpersonerna som är mest utsatta. Den som är diskriminerad får bete sig lite hur som helst mot andra, för det är ändå mest synd om hen. Det är en extrem maxim som jag tror de flesta transpersoner inte ställer upp på. Vänstern borde definitivt inte göra det.
De ideologiska frågorna är roligare att ägna sig åt. Aleksa Lundberg menar att vi måste sluta tänka i termer av biologiskt kön eftersom den dikotomin är själva förutsättningen för förtrycket – vi måste sluta identifiera oss med de kön vi tilldelats.
Det är en fin men kanske väl utopisk tanke.
Halva jordens befolkning har tilldelats en livmoder. Den ger oss sen två hundra tusen år tillbaka gemensamma erfarenheter kring reproduktion och arbetsdelning. För 3,5 miljarder människor är patriarkatet en realitet.
Strävan är att vara så okategorisk som möjligt när man kategoriserar, men det är ändå ofrånkomligt att vi pratar om väldigt stora grupper, också om det finns kvinnor som har penis och män som föder barn.
De flesta av oss trivs trots allt med våra vaginor även om vi inte alltid trivs i de normer och roller som är knutna till den, och framför allt inte i den underordning som vi också tilldelats.
Det akuta problemet kan inte vara att det finns olika kön, utan att vi har könsförtryck.
Feminismen har aldrig varit så spretig som nu. Var är Gudrun Schyman i den här debatten? Frågorna skär rakt igenom Fi, hennes ekumeniska hållning där alla åsikter är lika välkomna är inte möjlig i längden.
Normkritik måste vara en självklarhet för alla inom vänstern, och har också alltid varit det även om många nu påstår motsatsen. Det är den kulturradikala traditionen, gemensam för liberalerna och vänstern, som drivit Sverige att bli världens mest progressiva land. Det är inte vänsterns fel att man slutade tvångssterilisera transpersoner först 2013.
Politik är en sak, organisation är nåt annat. Det klart att det finns fördomar i vänsterns dagliga arbete precis som på alla andra ställen. Homo- och transpersoner möts av blickar som heterosexuella slipper. Rasifierade – för att nu vara tillmötesgående och använda det ordet – måste kämpa mer än andra för att ta sig fram i organisationen, liksom funktionsnedsatta. Jag förstår också de som vittnar om att de ibland tänker på sig själva som "alibin".
Men de som nu talar om att just vänstern är så dum och dålig borde precisera vilken vänster man avser. Det blir konstigt när man står i ABF-husets största sal på Socialistiskt forum och säger att ”vi har ingen röst inom vänstern”. Det är ju uppenbart inte sant.
Detta fråntar dock inte mig ansvar som chef för Sveriges enda rikstäckande radikala kultursida. Aftonbladet, med alla sina redaktioner, måste rekrytera bredare.
Eric Rosén har en poäng i att många identitetspolitiska debattörer gör samma verklighetsbeskrivning som SD: Makten är vänsterjournalisterna. I första hand är det de kvinnliga pennorna som man riktar sig mot, det är de som ska bort.
Om jag ska vara bitsk, kan jag säga att det bevisligen är en framkomlig karriärväg att fixera sig vid vänsterns opinionsbildare, men som antirasistisk och antikapitalistisk strategi verkar den inte helt övertygande.
Det strukturella förtrycket projiceras på enskilda personer, men ju mer individcentrerade vi blir, desto mindre kraft får kollektivet att flytta fram positionera, skriver Rosén.
Med detta inte sagt att vänsterintellektuella inte ska kunna skärskådas eller störtas ner i gruset. Jag förväntar mig inte ens kamratlig kritik, jag känner inget vi och oss. Allt jag begär är att kritiken ska vara saklig.
Judith Kiros och Valerie Kyeyune Backström anklagar vänstern för att vara likgiltig för afrosvenskarnas situation. I deras retorik är vänstern alltid vit, trots att den rymmer en massa rasifierade. Deras åsikter låtsas man inte om – här kan vi tala om osynliggörande. Detta illustrerar att identitetspolitiken mörkar ideologiska skillnader.
Som exempel på ”vänsterns” fördomar anförs att Afrofobirapporten som utkom i februari i år har negligerats.
Återigen vet jag inte riktigt vilka som avses med ”vänstern”, men det är riktigt att rapporten gick Aftonbladet Kultur förbi. Nu har jag i alla fall jag läst den. Den är avslöjande på många sätt, men är begränsande eftersom den mer har karaktären av ”Ställ upp på den här formuleringen!” än ”Gör den här förändringen!”. Allt utmynnar i det taffliga kravet att högskolevärlden måste ta frågan om afrofobi på allvar.
Det visar hur akademiskt det här är; man påtalar orättvisor, men det är upp till nån annan att föreslå lösningarna. Men en teori som gör anspråk på att vara aktivistisk för fler än de som själva förespråkar den, blir ju väldigt svag om den inte ger förslag på politisk praktik för hela det kollektiv man menar sig tala för.
Vilka rättigheter har man om man kommer sex timmar för sent till jobbet för att polisen jagar papperslösa? För många är bristen på organisation mer akut än bristen på representation.
De papperslösa är bara ett exempel på sånt som den nu bashade vänstern faktiskt håller på med.
Alla identitetspolitiker bedyrar sitt klassperspektiv men har ändå väldigt svårt att ge klass en naturlig plats i resonemanget. (För ett av några undantag, se Alma Mäkeläs blogg Ett oskrivet blad)
Vita privilegier är just ett sånt begrepp som blir alltför kategoriskt om det används utan en hänsyn till klasskillnader. Liberal hegemoni är ett ytterligare ett som slängs runt. På vilket sätt menar Judith Kiros att identitetspolitiken utmanar ”den liberala hegemonin”?
Det är nog ändå här som vi kan hitta en öppning för gemensam ideologikritik, förutsatt att vi är överens om vad den liberala hegemonin egentligen är. Jag är inte säker på att vi är det. I Judith Kiros egendomliga tappning handlar den liberala hegemonin om att ”radikal politik omvandlas snabbt till att ha rätt frisyr, använda rätt ord och problematisera sin musiksamling”. Men ändå, både vänstern och identitetspolitiken menar att det finns objektiva motsättningar och att det bara är konflikter som leder framåt.
Ett praktexempel på hur den liberala hegemonin tar sig uttryck är folkpartisten Yoav Bartal som ilskas över identitetspolitiken samtidigt som han efterfrågar en samlande berättelse för alla som bor här. Ergo: han vill ha en nationell identitet, en som bortser från de motsättningar som finns inneboende i det kapitalistiska systemet. Det är ingenting som skiljer den drömmen från SD:s, mer än att Bartal bejakar mångfald. Men han gör ändå det, för så ser den liberala hegemonin ut som gjort Sverige lite unikt.
Många låter sig nog förföras av identitetspolitiken då den lyfter vänsterns honnörsord ”förtryck”. Men det är skillnad mellan exkludering (svarta, kvinnor, bögar … får inte vara med) och exploatering (utsugning, mervärde, profit).
Jag tror därför att Moa Matthis har fel när hon påstår att arbetarklassens män är nöjda med att deras kvinnor tjänar sämre. Jag vägrar tänka på män som såna sadister och dessutom begränsar kvinnolönerna hela hushållets rörelsefrihet. De enda som verkligen tjänar på differentieringen är arbetsköparna.
På samma sätt är det inte bara rasifierade som drabbas av rasismens ekonomiska mekanismer; lönerna pressas ner över hela linjen. Löneskillnader rotade i kön och ras splittrar kollektivet, det är kapitalismens medvetna strategi, det fattade redan Marx och Engels. Det är därför vänstern alltid ropar: Håll ihop klassen!
Tror man nåt annat, vet man mycket lite om vänstern.
Jag har fortfarande inte fått svar på frågan hur identitetspolitiken är ett vänsterprojekt och en vänsterpraktik.
Med vänster menar jag en rörelse som inte bara är normkritisk utan också arbetar för ett annat produktionssätt än kapitalism. Ett jättekliv, ett historiskt språng. Socialism, helt enkelt. Det är drömmen om socialism som är dolken i köttet, utan den blir det inte mycket kvar av vänsterns egenart.
Så till strategifrågan om vem som får vara antirasistiskt engagerad och när.
Om man på riktigt är bekymrad över sakernas tillstånd har man inte råd att utestänga nån. Det om nåt lärde oss 1930-talet. Om man säger ”ni får vara med då, men inte då” ger man legitimitet åt liberalerna, som faktiskt inte vill vara med, att stanna hemma.
Som publicister kan de döva sitt ömmande samvete genom att ge identitetspolitikerna stående byline och en egen pod där de får säga saker om andra som aldrig skulle gå att trycka i en tidning. Åh vad fördomsfria och toleranta vi är! kan de tänka om sig själva, samtidigt som de släpper alla andra samhällskritiska frågor.
Utestängningar kan vara en strategi som kulturskribenter har råd med, men knappast alla.
Ergan Shortall ger i sammanhanget ”Jag är Jason”-exemplet en ny vinkel. Han menar att den ömhjärtade kampanjen bidrar till att bekräfta hela kapitalismens idé: alla är välkomna bara de inrangerar sig i hierarkin. Just nu ska vi öppna våra hjärtan, för det kan sänka lönerna av bara helvete. De identitetspolitiker som säger sig ha ett klassperspektiv kan inte runda frågor om social dumpning, kollektivavtal, lägre ingångslöner etc.
Erik Wijk menar att vänstern måste omfatta liberalismens universella idé om alla människors lika värde. Självklart! Men problemet är att identitetspolitiken börjar partiellt: det här handlar om mig. Tyvärr slutar den också ofta där: jag, jag, jag.
Ett bestående intryck hittills är just detta, att den som är diskriminerad inte anses behöva bry sig om andra maktstrukturer. Lite för många har uttryckt, att ”du kan aldrig förstå mig”.
Säger man så, avsäger man som en parallell konsekvens samtidigt rätten och möjligheten att ”veta” nånting om nån annan grupp: Om du inte kan förstå mig behöver jag heller aldrig lära mig nåt om dig eller förstå vem du är. Det kokar ner till att vi alltid måste räkna med att stå ensamma. Jag tror inte på det. Jag tror att solidaritet slår identitet.
I min förra artikel påstod jag att ”man kan monopolisera erfarenheter, men man kan aldrig monopolisera kamp”. Där har jag ändrat mig. Det är, som Malcom Kyeyune skriver, en postmodern barlast att säga att ”all kunskap är helt och hållet subjektiv”. Vad händer när två rasifierade har två helt olika erfarenheter? frågar bloggarna Roya Hakimnia och Arash Hakimnia på bloggen Socialism eller barbari.
En paradox lyser över hela debatten: identitetspolitikerna ser sig gärna som underdogs och avantgardister men blir ändå helt uppbragda när de nu får sitt perspektiv ifrågasatt.
Det är det här som är så tråkigt med många av dem – de anser sig ha tänkt färdigt. De är liksom klara, har bestämt sig för vad som är rätt och riktigt, och den som inte tänker likadant stämplas som fördomsfull.
Judith Kiros och Diana Mulinari påstår att det är identitetspolitik som är feministisk och antirasistisk kamp. Det är ett både ohistoriskt och fult sätt att förminska andras engagemang.
Det är många som av en rad olika skäl inte vill ha den här debatten, några påstår att den ”splittrar vänstern”. Det är en skapligt auktoritär inställning. En levande, demokratisk rörelse måste tänka precis tvärtom – problematisera och debattera mera.
UPPDATERING I en tidigare version av texten använde jag vid ett tillfälle ordet "transa", vilket i sociala medier nu ses som exempel på att jag är transfob. Eftersom jag inte hade några som helst avsikter med detta ordval, är texten nu uppdaterad med det begrepp jag naturligtvis borde använt: "transperson". (ÅL)
