Stark kulturminister måste våga ta debatten
Att vara tyst är att inte ta ställning i viktiga principfrågor
Alice Bah Kuhnke hamnar på femte plats bland de mest omskrivna ministrarna. Man kan tolka det som att hon är utsatt för ett drev. Man kan också se det som ett uttryck för kulturjournalistikens starka ställning i Sverige.
En beståndsdel i ett drev är att den drabbade inte får möjlighet att ge sin syn på saken, men i fallet med den nya kulturministern har problemet varit det motsatta: hon har gjort så få uttalanden som möjligt.
I lördags (15 nov) hade dock Aftonbladet en stor intervju signerad Mattias Sandberg. Den visar hur snabbt det gick för Alice Bah Kuhnke att förvandla sitt managementtalk till politikerprosa: hon säger i stort sett ingenting men verkar ändå svara på frågorna. Efterhandskonstruktioner förkläs till viktiga principer. Ett exempel är den känsliga frågan om att retuschera i döda författares konstverk, med Pippi Långstrump som aktuellt exempel. I radiointervjun (24 okt) ville Alice Bah Kuhnke inte svara, eftersom frågan var ”smålöjligt hypotetisk”. Nu säger hon med självklar stämma, att hon ”som minister inte ska lägga mig i enskilda publicistiska beslut”. Det låter kanske klokt, rent av reglerat i nån förordning, men är ingetdera.
En minister ska aldrig uttala sig om myndighetsbeslut, eftersom det skulle hota deras självständighet. Vad Alice Bah Kuhnke nu gör, är att vidga de förvaltningsreglerna att också omfatta medieområdet.
Det klart att vi journalister och publicister inte vill ha ministrar som lägger sig i vår verksamhet, men nog kan vi ha ministrar som kommenterar det vi gör.
Men vi är inga myndigheter - inte ens public service är det - och skulle aldrig låta oss styras.
Att som Alice Bah Kuhnke lägga munkavle på sig själv, är att avstå eller kanske till och med smita från att ta ställning i viktiga principfrågor. Pippi Långstrump kan tyckas enkel, men frågan är ju långt större än att handla om just den barnboksfiguren.
Lena Adelsohn Liljeroth fick kritik för att hon reagerade häftigt på vissa konstverk, såsom NUG:s tunnelbanevideo.
Jag var en av dem som tyckte att hennes agerande hotade den fria konsten. Det är en hållning som det finns anledning att fundera över. Jag tror hellre jag vill ha en kulturminister som med liv och lust deltar i kulturdebatten. Som har en åsikt om den nya litteraturen, filmen, konsten, teatern - och journalistiken. Som värderar, kommenterar och problematiserar just enskilda verk. Sverige är trots allt en demokrati. Just därför borde vi kunna tillåta oss att ha en kulturminister som inte känner sig tvingad att säga att allt hen hört, sett och läst är jättebra.
Eller jätteviktigt, eftersom vi har yttrandefrihet.
