Rädda journalistiken – med public service

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2014-11-02

Gunnar Bergdahl: Dags att överge tron på saliggörande marknadskrafter

Föreställ er följande scen:

Ett hundratal journalister är samlade. Det är en augustidag. Utanför är det fortfarande sommar. Men inne i det så kallade presscentret på Helsingborgs Dagblad är det höst. Stämningen är låg, alla är högst medvetna om att jobbet hänger löst. Ja, hela tidningens identitet.

Inför semestrarna kom beskedet att Sydsvenskans köp av HD var klart. Nu är det dags att informera om en ny snabbt frampressad ”organisationsplan”. Eller om man vill uttrycka det lite mer oförblommerat: Dags för klarspråk om hur många journalister som ska bort. Branschtidningarna gissade på runt 90.

Lars Dahmén, på väg till sin drömkombination; vd och ansvarig utgivare, mjukar upp oss med den redan närvarande framtiden med sina nyhetskonsumenters förändrade önskemål. Han talar om den nya kundrelaterade journalistiken via nät och i mobiler som gör den lagbundna nödvändigheten av besparingar logisk.

Sen är det dags för PowerPoint! Hans lojala underchefer, Pia Rehnqvist (Malmö) och Lars Johansson (Helsingborg), redogör för hur många av arbetskamraterna de vill ta farväl av den här gången.

Snabbt konstaterar vi att uppgifterna som hade dementerats bara dagar innan i stort stämmer. Bort med ännu fler redigerare (de som ska vara kvar förvandlade till ”sidgranskare”). Ajöss med tjänster på alla journalistiska områden. Men så kommer det:

”Vi har en nysatsning”, säger Rehnqvist. ”Vår innovationsgrupp med sju journalisttjänster tillsammans med folk från marknadssidan. Den ska ledas av Tomas De Souza som kan förklara lite närmare vad det handlar om.”

Så lyssnar vi till följande: ”Gruppen ska arbeta med nya affärsmodeller. Bland det vi redan tittar på är att göra näringslivsjournalistik på ett sätt så att näringslivet vill läsa den”.

Bredvid honom där framme står tre stycken ”publicister” och nickar belåtet.

En tydlig bild av den svenska journalistikens kris. Men när man kommunicerar nyordningarna med ”kunderna” är framtiden likväl ljus. Som när det så tandlösa Konkurrensverket meddelade att det inte fanns några hinder för sammanslagningen av Sveriges fjärde och femte största tidningar. Då lät sig Lars Johansson bli intervjuad i den egna editionen: Prenumeranterna behövde inte oroa sig. Det blir gräv, lokalnyheter, kultur. Allt blir bättre med allt färre journalister.

En läsarkommentar på webben – nu borttagen – konstaterade lakoniskt: ”Intressant. Nu har den svenska medievärlden fått sin egen Bagdad Bob.”

När köpet proklamerades innan sommaren gick jag in till Lars Johansson, dåvarande chefredaktör på HD, och frågade: ”Vem försvarar oss? Vårt grävnav, kulturredaktionen, vår opinionsavdelning, ja allt som är bra med HD.”

Han vred lite på sig och svarade: ”Jag utför bara ett uppdrag.”

”Ett uppdrag? Från vem?”

”Ägarna.”

”Vilka ägare?”

”Ja, de nya.”

Det var sista gången som jag och Johansson diskuterade HD:s framtid.

Som så mycket annat av det som vi i dag definierar som demokratiska fundament utvecklades också journalistiken under efterkrigstiden. Tanken med den fria medborgarrepresentativa maktgranskningen blev en allt tydligare del av demokratin. Det viktigaste sättet att motverka korruption och maktmissbruk. Marknadsfriheten ledde samtidigt till en allt större ägarkoncentration och stora delar av den svenska journalistiken utlämnades till allt färre kommersiella koncerner. Inget problem så länge det var lönsamt. Men så kom tidningskrisen.

Den stora digitala omvälvningens möjligheter besvaras nu med en avprofessio­nalisering av journalistiken. Det är fasta tjänster som försvinner i rasande takt. Långsiktiga anställningar. Organiserade redaktioner. Avtalsreglerade arbetsvillkor. Bort, bort, bort.

En kår av yrkesskickliga journalister som förmår beskriva händelser och sortera information och som sätter sin yrkesheder i pant på att det är saklig information som vi ska bygga vår omvärldsanalys av utarmas och förtvinas.

Det är som att riva ett hus. Med kvartalsbokslutets grävskopa går det fort. Men att bygga upp något nytt tar desto längre tid. Nu sparkas journalister runt om i landet, andra, ofta yngre, ser sig om efter andra former av försörjning. Nu skriker tidningsledningarna som bankdirektörer efter statligt stöd. Just Johansson har bland annat föreslagit att resurser ska tas från public service och överlämnas till Bonniers!

Denna snabbt djupnande kris för journalistiken har kringgärdats av en stor politisk tystnad. Och en havererad statlig medieutredning häromåret.

I mina mörkaste stunder tror jag att det svenska politiska etablissemanget – oavsett kulör – innerst inne föredrar Bildt-twitter och egna trygga och kontrollerade sociala medier framför en hop pålästa och frågvisa journalister.

Jag påminns om dessa samtidens destruktiva stråk vid läsningen av Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt som så besvärande skildrar hur stora delar av ett politiskt toppskikt vandrar mellan lobbyism och politik. Hur utförsäljningen i Stockholm direkt kopplade parlamentariska positioner med privata vinster, hur motståndslöst stora delar av socialdemokratins ledning rör sig mellan oförenliga roller, hur politiska tjänstemän vandrar från departement till företag. Hur ”kommunikation” och medieträning injiceras som gift i journalistiken.

Min övertygelse är att den svenska journalistiken måste garanteras av ett vidgat public service. Lyckades demokratin skapa en trovärdig och nödvändig konstruktion för journalistik i etermedia – först för radio i början av förra seklet, sen för television efter andra världskriget – handlar det om att finna formerna för att med allmänna medel finansiera fler fast anställda svenska journalister. Utspridda i det nya medielandskap som den digitala revolutionen frambringar. Kanske i stiftelseform för ett nytt kompletterande public service-företag, kanske med tydligt regionalt/lokalt ansvar, kanske främst webbinriktade, kanske med kraftigt ökade resurser för befintlig public service.

Det är svårt att föreställa sig en mer akut politisk uppgift. Talande nog har det varit tyst i frågan från vår nya kulturminister som just i frånvaro av tidigare kända politiska positioner är en perfekt yta för att projicera alla möjliga drömmar och förhoppningar. Också mina.

Men då måste vi tillsammans först ta ett nacksving på tanken att marknadskrafterna är det enda saliggörandet. Journalistik behöver armlängds avstånd från både makt och bokslut.

På ett strategiskt vis har högerkrafterna lyckats få tillräckligt många att betrakta staten som direktimporterad från ett svunnet Östeuropa. Som om det inte vore möjligt att skapa förtroende för en transparent ickekorrupt demokratisk stat som via beslut och regleringar och genom att vara utsatt för journalistisk granskning och offentlighetsprinciper kan säkerställa demokratiskt viktiga delar av samhället. Som just journalistiken.

Så tröskas den i stället genom lönsamhetens avstannande kvarnar med mjölnare som omformulerat sitt jobb. Jag minns den turbulenta tid när HD skulle övergå till tabloidformat för åtta år sedan och jag hamnade i kontrovers med dåvarande redaktionschef Kersti Forsberg. Anledningen var att jag tyckte att en kulturbilaga skulle komplettera en då existerande annonsdito.

”Du är väl för h-e journalist”, sa jag.

Hon svarade: ”Du måste förstå att jag i första hand är företagsledare.”

Sedan dess har hon framgångsrikt drivit diverse gratistidningar. Just sådana produkter vars enda existensberättigande är att vara lönsamma och de projektanställda unga journalisternas eventuella ambitioner är underställda detta.

Ännu ett exempel på hur journalistikens grundtankar eroderas. Avmaskerade av sin praktik är dagens publicister just i första hand iskalla företagsledare med blicken stint riktad på bokslutets sista rad.

Konsekvensen är ett accelererande svek mot journalistiken.

Gunnar Bergdahl