Makten är en svart kvinna
…och det är mediernas uppgift att granska den, skriver Åsa Linderborg
Kulturminister Alice Bah Kuhnke är kvinna, afrosvensk och helt otippad på sin post. Ska det göra henne immun för diskussion?
Det finns de som menar det.
På löpsedelsplats säger Maria Sveland att medierna ska "skämmas" för "sexualiseringen" kring Bah Kuhnke (ETC 13 okt). Som exempel anför hon bildkavalkaden från Disneyklubben.
Om Bah Kuhnke hade gjort en miljard grejer på kulturområdet skulle vi haft ett annat bildarkiv. Nu är det inte så, varför vi får ta bilder från åren som barnprogramledare och konferencier för Skansens nationaldagsfirande. Det är ett oändligt mycket bättre – finare! – material än om vi haft foton från styrelserummen på Skandia, Ångpanneföreningen och Ungdomsstyrelsen där hon också arbetat.
Ingen har sagt att Disneyklubben borde diskvalificera Bah Kuhnke som minister. Kritiken handlar snarare om allt det andra: en rad prestigejobb men en begränsad erfarenhet av kultur. (Det gäller även statssekreteraren Per Olsson, Mp. Han är typiskt nog specialiserad på utbildningsfrågor, vilket fingervisar att kultur nu är nåt som ska ges en uppfostrande nyttoaspekt.)
En nytillträdd minister kan inte ha svar på allting, det har Sveland rätt i, men vi journalister har resultatlöst bett om kommentarer kring allt från stora principfrågor (tv-licensen) till personliga preferenser (Vem vill du ska få Nobelpriset i litteratur?). Det är för tidigt att dra några växlar på det, men det är svårt att instämma i hurraropen att det är "spännande" med en minister vars åsikter man inte vet nåt om.
Diskussionen kring utnämningen av Alice Bah Kuhnke har aldrig handlat om att hon är kvinna. I så fall skulle vi haft ett allvarligt problem. Att Sveland nu försöker skapa en sån konflikt är allt annat än meningsfullt, särskilt som det sker genom halsbrytande tolkningar.
Sveland påstår att Natalia Kazmierska "viktmobbar" Bah Kuhnke när hon uppmanar satirikerna att fortsätta sitt jobb också vid regimskifte (Aftonbladet 4 okt). I texten nämner Kazmierska tv-programmet 100 kilo godis. Voilà! så anklagas hon för att kalla kulturministern tjock. Den här visar bara vad som rör sig i Svelands eget huvud när hon ser Bah Kuhnke.
Även Valerie Kyeyune Backström är upprörd och påstår att Lena Adelsohn-Liljeroth i jämförelse hade en dans på rosor. Bland annat har ingen tagit upp hennes "skinnskallebok" från åren på Fryshuset (Nöjesguiden 7 okt).
Jag vet inte vilka kultursidor Kyeyune Backström har läst de senaste åren, men det finns två ministrar som granskats hårdare än andra: Adelsohn Liljeroth och Carl Bildt. (Skinnskalleboken var det minsta problemet med den förra kulturministern, men Aftonbladets pod Flumskolan ägnade den ändå ett helt avsnitt i Almedalen inför Sveriges viktigaste opinionsbildare.)
Inte heller har frågetecknen runt Bah Kuhnkes namn handlat om att hon är svart, men Kyeyure Backström menar ändå att det finns en rasistisk underton. Empirin för detta påstående är min kritik mot Ruben Östlunds film Play. Vad den tre år gamla filmen och kritiken har med det här att göra är obegripligt, men vad jag säger där är att Östlund framställer svarta förortspojkar som manipulativa och hotfulla. Jag kan inte se det progressiva i det projektet.
Lika lite ser jag det progressiva i att förminska kulturministern till en representant för kvinnor och svarta. Identitetsperspektivet blir så dogmatiskt att det går över styr om vi inte kan förhålla oss till det faktum att Alice Bah Kuhnke är Sveriges största makthavare på kulturområdet. Mediernas jobb är att granska makten, alldeles oavsett ministerns kön och hudfärg.
