Nassarna är slagna
Åsa Linderborg: Den antirasistiska rörelsen har vunnit över Svenskarnas parti
Förra veckan inledde nazisterna i Svenskarnas parti sin valrörelse i Malmö. I helgen marscherar de i Stockholm.
Under samma tid har den antirasistiska rörelsen mobiliserat tusentals motdemonstranter till Kungsträdgården. Högerextremisternas yttrandefrihet tystar inte mun. Malmöpolisens provokationer i lördags lär inte heller få folk att stanna hemma.
I Stockholm har polisen som regel att spärra av och fösa bort så många journalister som möjligt så att vi inte ska kunna registrera och rapportera det som händer, däribland hur polisen sköter sitt jobb. Denna antidemokratiska manöver är värdelös eftersom smartphones möjliggör medborgarjournalisik med snabb spridning.
Statens våldsmonopol kan inte längre legitimeras genom att polisen ostört får ljuga oss rätt upp i nyllet.
I en kommentar till händelserna i Malmö, avfärdar Fredrik Reinfeldt kravet på en oberoende granskning. Sånt här, säger han i Expressen, ska inte skötas av ”privatspanare”. Hans justitieminister tycker samma sak; det är oproblematiskt att polisen utreder sig själv. Till Ekot (25 aug) säger Beatrice Ask, att ”inga är så bra på att utreda polisärenden som polisen”. (Jo, hon sa faktiskt så.) Efter Skånska Dagbladets avslöjanden har hon varit knäpptyst.
”Polisen curlar nazisterna”, skriver förbundet Allt åt alla på sin hemsida.
Det är fler som krattar manegen.
Liberala ledarskribenter, som aldrig har satt sin fot i en antirasistisk manifestation, skriver alltid som om de varit på plats och vet exakt vad som hänt. Medan demonstrationen ännu pågick i Malmö, bloggade Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan en drapa som lade hela skulden på antirasisterna. Hon var bevisligen inte plats, men visste ändå. Även Svenska Dagbladets Sanna Rayman visste bestämt om den våldsamma vänstern. Det går på autopilot.
Högerns intresse för antirasismen består framför allt i att angripa antirasisterna, skriver Judith Kiros i DN Kultur: ”Vi uppmuntras att fokusera på den här antirasisten, den här aktivisten, den här personens beteende – inte på rasismen.” Det är en text svept i sorgmantel, med exempel hämtade från liberalismens epicentrum, DN:s ledarsida.
Kiros efterlyser konstruktiva samtal mellan antirasister från olika ideologiska håll. Det är svårt att se hur det skulle gå till.
Under det gångna årets intensiva kamp mot högerextremism och fascism har liberalerna ägnat sig åt att skuldbelägga antirasisterna. Antingen har man anklagat dem för allsköns saker: ni är våldsverkare, ni är antidemokrater, ni hotar yttrandefriheten, ni är offerkoftor. Eller också har man patronajsande klappat antirasisterna på huvudet: Lilla tuttan, som gick i väg för att demonstrera, och så blev det bråkigt, du får faktiskt skylla dig själv. Ta ditt ansvar nästa gång, gör som oss och stanna hemma.
Det liberala kommentariatet tycker lika illa om Svenskarnas parti som alla andra, men det kan ändå aldrig göra ett kategoriskt avståndstagande. I alla deras texter finns det alltid med ett ”men” ... och sen kommer det nåt om vänstern bla, bla, bla. Antifascismen utmålas som ett lika stort problem som fascismen. Kanske för att den har ett folkligt stöd och oberäkneligt nog kan få för sig att ta strid även om andra saker, såsom demokratin i stort.
Men det finns andra liberaler också, och Sydsvenskans Per Svensson är en av dem. I essän Vasakärven och järnröret (Weyler förlag), som utkommer i helgen, påminner han om de liberaler som tog strid med svartskjortorna på 1930-talet.
Jag läser boken samtidigt som jag läser DN:s ledarsida argumentera för att Skånetrafiken ska säga nej till Sverigedemokraternas valaffischer om organiserat tiggeri, men ja till affischen ”Mindre invandring här, mer hjälp till flyktingar där”. Obehagligt förslag menar DN, men ”budskapet skjuter ändå inte mot en lika exakt utskuren måltavla”. (Jo, de skriver faktiskt så.)
I Sverige bor det 1,8 miljoner människor med en invandrarbakgrund i första eller andra generationen. Många av dem åker buss. Eller kör buss.
Samma ledarsida rasade i våras över att fackföreningsrörelsen inte vill ge sverigedemokrater förtroendeuppdrag. När man säger att nazisterna i Svenskarnas parti normaliserar SD, är det inget mot vad DN-liberalerna gör. Eller Moderaterna och Kristdemokraternas ungdomsförbund som nu ställer välfärden mot flyktingtillströmningen.
Just därför är Per Svenssons bok så viktig. Till alla som menar att SD varken är rasistiskt eller högerextremt, här har ni en bok om den långa skuggan från Lund. Fascismen är visserligen antiintellektuell i hela sitt väsen, men en gång hade den en välrenommerad akademisk hjärntrust. Elegant och behändigt guidar Svensson oss in i 30-talets skånska universitetsvärld. Samma tankegods då – nation, familj, kyrka, folkgemenskap – utgör grunden för SD:s program i dag. SD bygger en retorik kring sin antiakademiska folklighet, men i själva styrs partiet av en kvartett från Lunds universitet.
För en historiker är Vasakärven och järnröret halt och lytt eftersom Svensson helt ignorerar både fascisternas antikommunism och kommunisternas antifascism. I liberal historieskrivning finns det aldrig några andra hjältar än liberaler, trots att de aldrig har utgjort en organisatorisk antifascistisk kraft. De har haft några skriftställare, men vardagskampen på gator och arbetsplatser var ett vänsterprojekt. Så är det fortfarande, med skillnaden att de liberala skriftställarna tycks bli allt färre.
Man kan stå över det där, när Svenssons huvudsyfte är riktigt och viktigt.
Läsningen ger hisnande insikter om Europas förskjutning mot barbari. När Jörg Haider vintern 2000 tog plats i Österrikes regering, utsattes landet för en bojkott av EU. Den sortens markeringar är förbi, konstaterar Svensson syrligt: ”Skulle EU bojkotta sin egen spegelbild?”
I Malmö samlade Svenskarnas parti sex (6) medlemmar. I Linköping var de en handfull, i Göteborg tio. Till Stockholm hoppas de bli tre hundra. Fler än så är de alltså inte. De hade ambitionen att bygga en växande armé, men Gustav Adolfs torg kommer manifestera en ruin, spillrorna av en rörelse som aldrig blev. Tre kvarter bort står femton tusen svenskar som gillar olika.
Den antirasistiska rörelsen har besegrat nassarna, precis som på 90-talet. Den har inte vikt sig för polisens provokationer, inte heller för liberalernas pekpinnar. Den har stått upp och stått pall.
Kyrkklockorna har ringt i timmar. Norrköpings kommun har spelat musiken ur Schindlers list. Göteborgarna har bjudit på surströmming. Kungliga operan har reglat låsen. Fler och fler och överallt har människor sagt emot och gjort motstånd.
Nazisterna är desarmerade, men det betyder inte att de är utspelade. De kanske ökar lite i valet, men det beror i så fall på att de har så genomusla siffror med sig från det förra. De kommer fortsatt utgöra ett hot mot enskilda personer – invandrare och vänsteraktivister – men de kommer aldrig kunna besegra den antirasistiska folkrörelsen.
Striden är inte över, men kriget är redan vunnet.
