Håller vi på att smyganslutas till Nato?
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2014-08-27
Pierre Schori Alliansen mörkar medvetet närmandet mot ett Nato-medlemskap – mitt under valrörelsen
Att försvarsminister Karin Enström valde att lyfta fram Sveriges allt djupare samarbete med Nato ett par veckor före valet förklarades med att Sverige ska delta i den västliga militäralliansens toppmöte i Wales den 3 september.
Enströms budskap på Folk och Försvars konferens Inför toppmötet i Wales i tisdags kom nog som en överraskning för de svenska väljarna, men budskapet ingår sannolikt i den borgerliga alliansens strategi att ansluta Sverige formellt till Nato.
Folkpartiet är tydligt och står för valrörelsens hittills enda utrikespolitiska affisch: Nato. I övrigt har det rått allmän radiotystnad om ett hotande säkerhetspolitiskt systemskifte, där Nato-medlemskap är målet. Men på konferensen avslöjades flera andra byggstenar i den diskreta strategin.
Mitt i semestertid 2013 anslöt sig Sverige utan debatt och någon större publicitet till Natos förstärkningsförband, RFP, (Response Force Pool), som består av 16 000 man med 30 dygns beredskap. Nu ska enligt Enström den tiden kortas till 48 timmar enligt en ny Readiness Action Plan, vilken inbegriper åtgärder för att utplacera mera vapen i medlemsstaterna, med hänvisning till Ukrainakrisen.
Toppmötet ska också ta ställning till en Interoperability Platform vilken ska ge också Sverige ökade möjligheter att samöva och testa vapensamarbete med Nato. Dessutom ska en Enhancement Opportunity Platform skapas till vilken fem utvalda länder ska inbjudas, däribland Georgien, Jordanien och Sverige.
Vår avgående Nato-ambassadör meddelade konferensen att Sverige varit drivande, rent av tjatat, om att få till stånd dessa nya ”plattformar”. Ambassadören kunde också vittna om hur Nato hade blivit totalt tagen på sängen av Krimkriget, och att Nato kanske skulle tvingas bjuda in tre konkurrerande presidentkandidater från Afghanistan till Wales.
Försvarsministern ansåg för sin del att Nato-insatsen i landet hade bidragit till ”fred och säkerhet ”. Vår Afghanistaninsats hade också definierat oss som en pålitlig Nato-partner, därför ingick vi i femgruppen.
Karin Enström talade vidare om vikten av ett ”starkt och enat Europa” samt försökte utnyttja Olof Palmes och Willy Brandts banbrytande koncept om ”gemensam säkerhet”, som ju inbegrep Ryssland.
Hon svarade jakande på min fråga om det var ett starkt och enat Västeuropa hon avsåg.
Betecknande för den borgerliga alliansens utrikespolitik var också att hon i sin mycket breda säkerhetspolitiska exposé talade om EU och Nato, men aldrig om FN.
Den tunga och banbrytande nyheten var detaljerna om ”värdlandsavtalet”. Hon utvidgade den otydliga parollen om att ”ge och ta emot stöd” och menade att avtalet var en förutsättning för att kunna kräva Natostöd och gav Sverige ett ”mervärde”.
Nato skulle med ett värdlandsavtal (något som USA har haft med Afghanistan) också kunna förvara vapen och bomber på svensk mark, både vid övningar och vid förberedelser för gemensamma insatser.
Inför valet den 14 september kan vi alltså konstatera, att Sverige har i över tio år en del av de USA-ledda styrkorna i Afghanistan, att vi ställde upp med spaningsflyg i den Nato-ledda insatsen i Libyen, att den svenska försvarsmakten övar tillsammans med Nato och har ställt åtta Gripenplan och ett minröjningsfartyg till Natos snabbinsatsstyrkas förfogande, att regering och riksdagsmajoriteten upplåtit svenskt territorium för överflygningar, samövningar och tester av vapen.
Samarbetet på svensk mark har väckt folkliga reaktioner. Protestmöten och Facebookgrupper organiseras för att säga nej till att Göteborgs södra skärgård skulle fortsätta vara ett skjutfält för insatsstyrkor och internationella övningar. I mars 2012 väckte Nato-övningen Cold Response i fjällvärlden det samiska riksförbundets ilska.
Till detta verkar det som om vi har hållit på att ersätta FN:s blå baskrar med det som kallas Särskilda operationsgruppen (SOG), den hemliga grupp av yrkesmilitärer inom den svenska krigsmakten som samarbetar intimt med USA och NATO.
SOG har stridit i Kongo, Tchad och Afghanistan. Dussintals afghaner har skjutits ihjäl av svenskarna. I det senare landet har svensk militär med laser pekat ut områden som USA-flyg ska bomba. SOG finns representerat i de amerikanska specialstyrkornas högkvarter i Tampa i Florida som enda europeiska icke-NATO-land, och har också placerat två svenska officerare i NATO:s specialförband i Belgien.
Socialdemokratin skrev i sitt Framtidskontraktet 2014 att partiet skulle ”hävda Sveriges militära alliansfrihet och vår förmåga till internationellt samarbete”, men utan att säga något om vad Afghanistankriget och Sveriges plötsliga medverkan i Natos snabbinsatsstyrka sommaren 2013 (som partiet tidigare varit emot) och värdlandsavtalet 2014 innebär för alliansfriheten och vår förmåga att medverka i FN-ledda fredsoperationer.
Från tsunamikatastrofen 2004 till årets förödande skogsbränder har vi upplevt akuta och omfattande behov av att öka vår inhemska krisberedskap. Men om detta, liksom om det all intimare anpassningen till den kärnvapentyngda militäralliansen, håller huvudkombattanterna i valrörelsen tyst om.
Pierre Schori
