Trauma utan slut

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2014-07-15 | Publicerad 2014-07-14

Frihetsteatern i Jenin strävar efter en kulturell intifada. Michael Azar besökte teatern i våras och diskuterar motståndets nya former.

Det är maj månad. Jag besöker Frihetsteatern i Jenin. Den ligger invävd i stadens läger för palestinska flyktingar. Strax utanför teatern pågår det intensiv skottlossning och bara lite längre bort jagar israeliska soldater palestinska ynglingar på gatan.

Vi befinner oss på ockuperat område. Israelerna kommer och går som de vill. Palestinierna är däremot instängda bakom murar. De får inte röra sig fritt på sitt så kallade egna territorium. Många av Jenins invånare har inte heller fått besöka den heliga staden, Jerusalem, som bara ligger några timmar härifrån.

Medan israelerna på andra sidan murarna och på Västbankens illegala bosättningar högtidliggör minnet av sin stats utropande (den 14 maj 1948) uppmärksammar teatern i stället al-Nakba – den katastrof i form av massakrer, fördrivningar och avhysningar som följde på samma stats födelse.

De garvade teaterarbetarna reagerar med en lätt axelryckning på skottsalvorna i närheten. För dem är al-Nakba inte ett trauma i det förflutna. Det är någonting som pågår med mer eller mindre intensitet hela tiden. De minns med bitterhet de israeliska truppernas ursinniga ödeläggelse av lägret i början av april 2002 och räden mot teatern i juli 2011.

Al-Nakba gör sig påmind varje gång som palestinier blir godtyckligt förödmjukade, misshandlade eller dödade av ockupationsmakten. De smärtsamma erfarenheter som de på olika sätt försöker skärskåda leder tankarna till den moderna litteraturens stora draman. De palestinska flyktingarna väntar på att återvända till sina hem såsom Vladimir och Estragon väntar på Godot. De ställs inför rätta av den israeliska övermakten såsom Josef K av sina banemän och när de kräver upprättelse stämplas de som terrorister i ett nyspråk som tycks lånat från Oceaniens Winson Smith.

Frihetsteaterns dramatiker, regissörer och skådespelare bjuder in mig i deras vardag med öppna armar. De förklarar att de ser det som sitt uppdrag att hålla fast vid ordets möjligheter trots att kriget, hopplösheten och döden oavlåtligt står för dörren.

Det är bara några år sedan som en av deras frontfigurer, den karismatiske

Juliano Mer Khamis, blev ihjälskjuten utanför teatern. Sorgen sitter fortfarande i väggarna, liksom arvet efter hans envisa kamp mot ockupationens orättvisor. Frihetsteatern, sa Juliano, skulle gå

i bräschen för en tredje motståndsvåg – en kulturell intifada.

När jag frågar vad det betyder ger de mig ett något överraskande svar: det kulturella motståndet, säger de, handlar om att befria palestinierna från mental förstening och intellektuell undernäring.

De verkar eniga att det inte finns någon värre fiende än den hopplöshet som riskerar att slå rot i den egna själen. Mot traumats förstummande verkningar ställer de den personliga berättelsen i vilken den egna smärtan vävs samman med en vidare historisk erfarenhet, en kollektiv kamp och en ständigt uppdaterad politisk analys.

Just nu undersöker man tillsammans med sina skådespelare – med hjälp av Sarah Kanes pjäs 4.48: Psychosis – hur flyktingtillvaron öppnar upp djupa avgrunder av ensamhet, frustration och dödslängtan. Det finns inga omvägar i ett sådant arbete: frigörelsen börjar med att man finner ett levande språk för den skräck och vrede som hotar att slita själva livsväven i stycken.

Ockupationsmakten, fortsätter de, får inte ta ifrån oss det mest dyrbara vi har: vår förmåga att föreställa oss själva i andra möjliga världar och att integrera dessa ljusningar i våra drömmar om framtiden. Det unika i var och ens öde kan, genom att iscensättas och återberättas, bli till en gemensam kraftkälla för livsbejakande visioner och handlingsplaner.

I militärt avseende är vi förvisso maktlösa. Men den israeliska militärledningen vet att det inte räcker med en fysisk ockupation för att kontrollera befolkningen; den måste också försöka belägra våra sinnen. Det är därför som de ständigt nya bosättningarna och vägspärrarna går hand i hand med dagliga trakasserier och kränkningar.

Genom att behandla oss som djur vill man undergräva vår förmåga att respektera oss själva. Det är en av förklaringarna till att så många ungdomar riskerar sina liv i desperata motståndsaktioner; de dör hellre som fria människor än fortsätter en till synes ändlös tillvaro som levande döda. Frihetsteaterns strävan att utveckla kulturella former av motstånd vilar däremot på antagandet att det välfunna ordet kan vara mer förlösande än den välriktade stenen.

När jag lämnar Jenin för att ta mig till Jerusalem passerar jag ett Ramallah i lågor. Den stickande doften av tårgas ligger tät i luften. Två palestinska ungdomar har precis blivit ihjälskjutna av

israeliska trupper.

En våg av angrepp mot kristna och muslimska helgedomar skakade under våren den israeliska staten. Den israeliske författaren Amos Oz stämpling av den israeliska ultranationalistiska grupp som tagit på sig ansvaret för dåden som ”hebreiska neo-nazister” väckte ont blod på flera håll. Oz försvarade sig mot sina kritiker och menade att man inte får blunda för likheten mellan dessa illdåd och de antisemitiska och rasistiska krafter som opererar på andra håll i dagens värld (Jerusalem Post, 20 maj).

Påven Franciscus besök i den palestinska staden Betlehem gjorde diskussionen än mer känslig, för att inte tala om premiärminister Benjamin Netanyahus utspel om att införa en ny grundlag som definierar Israel som ”nationalstaten för det judiska folket” (Haaretz, 1 maj).

Det stora rabaldret om vad John Kerry ska ha sagt eller inte sagt om Israel är mindre intressant än vad som faktiskt står på spel: risken att staten Israel på juridisk väg öppnar för en utveckling som förvandlar landet till ett slags apartheidstat.

Det är svårt att förena en stat som explicit förklarar sig vara särskilt vigd åt ett visst folk, med en demokratisk rättsstat som ska vara lika öppen för alla sina medborgare.

Med vilka argument kan man till exempel fortsätta att förneka de palestinska flyktingarna rätten att återvända – när man samtidigt tillskriver världens alla judar just denna rätt? Vad innebär principen om en strikt judisk stat med avseende på frågan om exakt vad det är för slags stat som man kräver att palestinierna ska erkänna?

Det israeliska samhället slits mellan djupt motstridiga krafter. Här står en stark kritisk och demokratisk tradition med uråldriga rötter i en lysande judisk teologisk-filosofisk reflektion mot en tradition som insisterar på det judiska folkets exklusiva rättigheter till regionen och som underblåser den expansionism som systematiskt avhumaniserar palestinierna.

Det finns i själva verket slående likheter mellan Frihetsteaterns visioner och den kritisk-demokratiska tankeströmningen såsom den utvecklats i modern tid av tänkare som Martin Buber, Theodor Adorno, Hannah Arendt, Jacques Derrida och Judith Butler. Båda tar nämligen sin utgångspunkt i det till synes outsägliga traumat (Förintelsen, Al-Nakba) för att meditera över den mänskliga samlevnadens villkor och den kritiska analysens frigörande krafter.

Det politiska och kulturella arbetet förankras i ett erkännande av människans förtvivlade sårbarhet, i hennes nakna utsatthet inför sin nästa och inför livets oförutsägbara kantringar. Men utan att därmed utlova en morgondag där allt som söndrar hennes tillvaro skulle kunna helas genom en absolut hemhörighet med Gud, Varat eller Folket. Drömmen om att entydigt kunna dela upp världen i goda och onda, vänner och fiender, rena och orena, trogna och otrogna – får lämna plats för en konkret politisk diskussion kring rättvisans förutsättningar och en lyhördhet inför det unika i den enskilda människans såriga livsberättelse.

En första absolut förutsättning för rättvisan och freden är naturligtvis att den rådande ockupationspolitiken upphör. Detta är den avgörande prövostenen. Alla förhoppningar om verklig fred kommer att gå om intet så länge Israel låter makt gå före rätt.

När Sigmund Freud mot slutet av sitt liv, på flykt under nazisterna, försökte utreda vad som utmärkte den mänskliga kulturen lyfte han fram ett liknande motiv: ”kravet på rättvisa är det första kravet på kulturen”, ty kulturen utgör det värn som mänskligheten uppreser för att skydda sig från det monstruösa som bebor henne. Den tar form genom de inrättningar som den skyddslösa människan frambringar för att trots allt våga gå den andre till mötes – utan att förlora sig i den fruktan som annars riskerar att slå över i hat och våld.

Efter 1900-talets ohyggliga folkmord och etniska rensningar bör man inte förvänta sig att människorna – och allra minst den svårt plågade regionens befolkningar – ska älska varandra och vara beredda att vända andra kinden till. Eftersom vår benägenhet till våldsutbrott ofta beror på att vi är alltför ömtåliga för den värld vi har fötts in i måste vi skapa kulturella verksamheter och politiska institutioner – såsom Frihetsteatern och det verkligt demokratiska rättssamhället – som kan hjälpa oss att länka samman våra fragila öden och förhindra oss från att reducera vår nästa till en rättslös fiende.

Michael Azar är professor i idéhistoria och dramatiker.

Michael Azar