Varför bombar planen?
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2014-07-14
Tre dikter av Somaya El Sousi om vardagen i Gaza
När du är nyheter
Alla lyssnar på nyheterna på radio eller tittar på dem på TV, men att vara nyheterna är någonting helt annat. Att det som är ditt liv dagligen blir till nyheter i världens alla tidningar och kanaler är sannerligen förvirrande och förbluffande. Det kan också vara långtråkigt.
Din vanliga dag, den du vill ha, blir aldrig vanlig, för du är inte någon vanlig människa. Du är från den här staden som vaktas av havet – vilket i sig inte är någonting positivt – det här gamla havet, som omsluter staden likt dess skugga, men som ger den varken fartyg eller segelbara vatten. Havet är bara en sorglig vakt. Än sorgsnare blir havet av att vara fullständigt nedsmutsat av sopor och kloakvatten, avfallet som staden inte kan göra sig av med och inte har någon annanstans att förvara. Och när dagen är het och du drömmer om att simma kommer drömmen liksom du att vara en fånge, eftersom havet i din stad inte kan rymma mer.
Du är här i en stängd stad som saknar gränser att lämna eller passera för att komma in till dig. Dessutom konspirerar elektriciteten mot dig. I över sju år har du bara haft elektricitet i åtta timmar per dag. Åtta timmar för att arbeta, städa huset och ladda dina elektriska apparater. Övrig tid måste du omsorgsfullt använda de alternativ du har (generatorer, batteriladdare eller bara stearinljus), annars blir du fast i mörker och frånvaro.
Som om detta inte vore nog kommer musiken om natten. Musiken vi lyssnar till här är annorlunda än den andra är vana vid; svischandet från israeliska drönare upphör aldrig, det blandas med bombernas dån och fortsätter natten genom likt en sorgsen låt som hela tiden påminner dig om förlusterna. Dina barn är rädda för natten och du lyckas inte övertyga dem om att de där ljuden bara är fyrverkerier. Rädslan i rösten säger motsatsen och när de ser dig leta efter de senaste nyheterna blir lögnen uppenbar, men du fortsätter ljuga, du vill skydda deras barndom så länge du kan, sedan växer de upp och måste försöka förstå allt det du aldrig har förstått.
Varför bombar planen? Vad är det för ljus på himlen? Ska raketen döda min lilla docka?
Det finns många frågor. Du har aldrig några svar.
Du kramar barnen och försöker skydda dem från ljuden, de förfärliga ljuden, och du vet att du inte kan skydda dem, de vet också, men ingen av er kan göra något annat.
Vad är då syftet med din existens?
Att förbli en daglig nyhet utan riktigt liv.
Eller finns i denna bild en skugga där du och dina barn kan ha ett litet liv.
Om en skuggas försvinnande
Jag hade ett kungadöme av tomhet, en tron
utan stol, utan bedjande ängel
Ensam var jag
I ett universum av kringkastade kullar och ängsliga morgnar
Modigt satte jag ner foten, för en avfärd kan göra ont
Jag sa: Denna upptagna tid gynnar inte min resa
Vi skulle ha mötts. Ett samtal svårare än en enda ton
En vinge reste sig ur min korg, drog ut det sista av garnet
Vägen är påstridig, en bränd smak vars bitterhet stiger
Det tysta trädet, begravt av en skugga, drar mig med
Ett litet träd utan skugga
Vägen är en gammal skrift
Tomrum mellan pelare av ljus, en annan illusion
I pojkens åra glittrar en berättelse av månljus
Den är som alla berättelser vanlig
Sommaren var inte sommar
En skugga försvinner tyst från dikeskanten
Jag lutar mig mot doften av rökelse
Lyssnar igen
Gräver fram melodin i mig
Fogas in i stenens köld
Böjer den själ som rört mina kinder
Men själen vet inte sin väg
I ett fönster vars tankar är slutna
landar en fågel med välkända vingslag
Den reglar dörren och lägger sig vid längtans kant
Ögonblickets segel upphör aldrig att darra
Bleka och fridfulla, blänker vid morgonbönen
Du upprepar bönerna för att roa tomheten
Du min längtan –
Till vilka hamnar för du mig?
Ensam är du, du liknar henne, gjord av dagar
Och jag räknar in dig i min karavan
Vinden är fortfarande vind
Men vägen bär
Du förbannar tidens härlighet
Ditt glas blir aldrig tomt, dansarna
skrapar långsamt med den väntande stolen
Plötsligt smyger sig tiden på
förströdda ögonblick
Tiden stjäl en handfull
Dansarna skrattar
Stjäl mer,
De tystnar, undrar:
hur stals allt detta ifrån oss?
Sorgen över att förlora
En flicka har en träskulptur, täckt av parfymer och ögonblick som liknar
en gammal nyckel
Den blickar inte bakåt, men samlar ett offer till minnet
Som vore den vår
En skulptur vi bara ser passera
I den ena berättelsen om skuggans försvinnande
Återstår endast vad tiden bränner in
Den andra säger:
Från öst kommer floden
Utan vatten
Många drunknar i den, men den känner bara sig själv
I ännu en utsaga
Vet han hur mycket tid vi behöver för att häpna
Han står tyst vid en port gjord av sagor
Porten klagar aldrig, den kan alltid tåla mer
Vi utbyter tid med honom
Vi förundras av illusioner
Glada som vilka kunder som helst
Vid en annan tröskel ställer vi ner vårt bagage
Vi letar efter oss själva, inom oss
hittar vi tomma år som vidgas vid berättelsens mur
Det vida mörkret söker undfly ramen
klamrar sig fast vid aromen,
och glorifierar sin ensamhet
Saknadens storhet förblindar mörkret
Vid tomhetens rand förför saknaden mörkret
Mörker är en evig vakenhet av skräck
I mörkret rinner ett gammalt vin,
det dricker outsläckligt,
kan inte stilla törsten
I natt skänker mörkret mig sin förbannelse
Jag erkänner: Natten är en vacker tjuv
som tittar ut från sitt fönster och ler
Vad ögonblicket kräver
Söker... finner mig själv
dold bakom en pappersmask
som om ögonblicket leder mig till mig
och jag omslöt det med en kappa av oro
Jag liknar dig vid tiden, för att begripa exakt
när du förlorade mig
Vi går tillbaka till våra kalla rum
Att sätta punkt förändrar samtalet
**
Det fanns en form som kan bli till rädsla
Ljuvligare än en katt som vilar en vintermorgon
Förvirringen rörde på svansen, och böjde sig för att plocka ljudande gräs
långt borta
En sång framkallar myten och tanken
En blå encyklopedi är annorlunda,
den upprepar sig mellan skratten på vågornas skum
Skakar hand med dig
Platt som en dröm
Och fjärran som ett minne
Vacker likt en kind med morgonens doft
En molnvit natt åkallar sången:
– Kom till mig!
En liten brodyr av damm på sidan
som rodnar
Sångens fe älskar mandlar och syr en vid klänning
Stationerna smälter av nattens lugna ljud
Ibland kommer sömnen till dig med lycka
Du flyr in i den
för att hitta dig själv
Slummern tillber ljuset
Sömnen kommer lätt till de som inget vet
och lämnar dem som vet
Från en spricka i mörkret skiner ljus
Ur längtan skapas ett första förundrat ögonblick
I tystnad avslöjas talets smärta
Så var finns din själ när kroppen sover?
Ditt ansikte berättar för mig om en stjärna som nalkas
En särskild stjärna
Som uppenbaras för dem som begär den
men försvinner för de som inget vet
**
Dagen kommer som ett marmorstycke
Uttråkad i väntan på mig
Daggen låter jag dunsta
Resan offrar min tystnad för drömmen
när jag vandrar utan vilja
Ingenstans väntar mig
Denna främling är trött på att alltid flyga ensam
genom natten som gräver upp tankarna
Jag skalar av mig, den förbannade tomheten skakar mig
Dess mörka sken väntar omättligt
Natten är en evig tjuv
och tomheten rymmer slutets njutning
Jag skriver det jag redan vet, att slutet inte är nära
Ingen har förberett det,
och det slår inte dagen över kinden
Av gammal vana
betraktar jag mitt ansikte
Oron springer framför mig
Kanske återstår något
Men ögonblicket dröjer girigt kvar
Här stänger jag en dörr av vindar
Här ser jag förundrat på mig själv
Vad andra begär är att likna de lila syrenerna
Stranden förförs av fylliga läppar
som ännu inte spruckit av sälta
Vinden tar dem till drömmens slut
Där kyssar omfamnas
Ljuset leder mig,
väntan föregår tiden
Jag respekterar det som brister
och byter till en annan tonart
Nu gör jag bara vad ögonblicket kräver
och tänker på det som är fjärran
Ett tecken på ett moln
som visar sig då och då
Översättning Hanna Hallgren, Trifa Shakely och Jenny Tunedal.
Somaya El Sousi
