Krigarkungen går igen
Dramat om Karl XII allt annat än feg föreställning
”Satans ballskräppa! Djävulusiska rumpoxe! Lösfotade Gilbertil!” Med sådana invektiv segar sig Karl XII:s lik upp ur graven i Riddarholmskyrkan, en gång Nordens lejon, nu blott ett spöke som i Hans Sandquists gestalt berättar för publiken om sitt liv, en biografi fjärran forna tiders mytologisering. Här möter vi en egoistisk liten narcissist som har problem med sin mansbild, en barnakung som aldrig hinner bli vuxen innan han stupar för den berömda kulan vid Fredrikshald.
Nils Poletti har tillsammans med scenograf Markus Granquist och kostymör Lena Lindgren tråcklat ihop en snabbspolning från kungens barnaår, över fostran till Riktig Man och de följande fältslagen fram till det välkända slutet 1718. Med ett 30-tal roller fördelade på tio skådespelare skildras en dysfunktionell familj, lismande hovherrar och -damer, militärer från när och fjärran samt ett par vackra, unga gossar som är det närmaste Carolus Rex, som han envisas med att bli kallad, kommer kärleken.
Vanvördig kan möjligen en fundamentalistisk rojalist kalla denna föreställning. Med Polettis fräcka dialog och Lindgrens fantasifulla kostymer presenteras snarare en ung man som aldrig fick välja sitt liv. Med syster Ulrika Eleonora som pyroman (hon råkar bränna ner slottet Tre Kronor) och en far som oroar sig för sonens sexuella läggning, är det vapen och krig som bestämmer hans liv. Att jaga harar i Wrangelska palatset eller supa en livs levande björn under bordet - det roas kanske inte alla tonåringar av.
Bäst fungerar denna oftast underhållande föreställning i scener som kröningen, där man samlat hovet i blågula dräkter, prydda med allt från älgkronor och hockeyhjälmar till samiska attribut och fjäderskrudar. Så ser en föreställd nationell identitet ut, nyckfulla symboler i en salig röra. Repliker som fälls som ur barnamunnar eller vardagligt småprat som gärna avslutar en scen ger en speciell, lite rörande atmosfär, dessvärre något entonig eftersom ensemblen bär myggor och rösterna då svävar alltför fritt i kyrkorummet.
Spelet kunde också ha rytmiserats bättre, även om ensemblen är god, framför allt måste Eric Stern (Hedvig Eleonora, hertig Fredrik, med flera) och Sanna Sundqvist (Unge Karl XII, Ulrika Eleonora d ä, med flera) nämnas. Och invektiven då? Rumpoxe är en dumsnut, Gilbertil var en trollkarl och ballskräppa, det är vare sig Poletti eller Dramaten. Detta är nämligen allt annat än en feg föreställning.
