Gunnel Linde uträttade mycket
Barnboksförfattare, journalist, tv-producent och skapare av BRIS
Gunnel Linde ligger bakom mitt kanske tidigaste tv-minne. Pellepennan och Suddagumman hette programmet, en enkel ritsaga om de sympatiska invånarna i pennskrinet, med bilder av Ulf Löfgren. Pellepennan ritade och skrev och Suddagumman suckade och suddade.
Starkast intryck gjorde förstås serien Den vita stenen från 1973, i regi av Göran Graffman och baserad på Lindes kapitelbok från 1964. Redan Bengt Hallbergs signaturmelodi är ett litet mästerverk, liksom skildringen av den lågmält intensiva samvaron mellan barnen Fia och Hampus, eller Fideli och Farornas konung som de kallar sig i den allvarsamma leken om den åtråvärda stenen.
Häradshövdingen ryar, kyrkklockan bombarderas med tjärade äpplen och hushållerskan Malin serverar uppstekt gröt, och ändå sker allt viktigt under ytan. Berättelsen öppnar sig på ett för Linde mycket typisk vis mot det fantastiska och kusliga, men också mot förälskelsen och upproret.
Detsamma gäller Lindes kapitelbok-succé från 1972, Jag är en varulvsunge, med huvudpersonen Ulf som på Hans Arnolds omslag syns yla mot månen i sällskap med en liten vit katt. Här är är varulvsskapet att likna vid något i stil med den första fyllan i tonåren, för Ulf upptäcker att varghamnen också får honom att våga sådant han inte vågat förut. Han låter sig bli rasande, han bits och han stjäl. Minnesvärt är också porträttet av Ulfs vresiga och oförstående far: ”Fyrtiotvå kronor! sa pappa. FYRTIOTVÅ KRONOR! Mitt i veckan! Till något fint! Jag som inte har pengar till att köpa något fult åt min familj en gång!”.
Gunnel Linde uträttade så mycket, hon var inte bara författare (debut 1958), journalist och producent för tv och radio. Till hennes viktigaste insatser hör också organisationen BRIS, Barnens rätt i samhället, som hon startade tillsammans med vännen och journalisten Berit Hedeby, efter att en treårig flicka hade blivit misshandlad till döds av sin styvfar 1971.
”Man tröstar sig själv genom sitt arbete, det går att påverka”, berättade hon för Dagens Nyheters Lotta Olsson i en intervju från 2002.
