Så söndras en tidning
Kulturjournalistiken förlorare när Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad går ihop
DEBATT Föreställ er att Dagens Nyheter köpte Svenska Dagbladet och samordnade åsiktsmaterialet. Så beskriver kulturchefen Gunnar Bergdahl det som händer nu när Sydsvenskan har köpt Helsingborgs Dagblad.
Signalen från de nya ägarna, Bonnierkoncernen, är att de två skånska flaggskeppen blir en tidning med en kulturchef. Naturligtvis kommer hen inte att komma från Helsingborg. Det blir också ett och samma kulturmaterial, så bered er på att säga adjö till många av de röster som präglat sidorna. Säg antagligen också adjö till de flesta anställda på kulturredaktionen. Med dem och frilansarna har HD:s kultursidor försvarat sin plats bland de stora tidningarna och bidragit till en frisk mångfald av ämnen, vinklar och åsikter när vi pratat om allt det som är kultur, politik och samhälle.
Tidningen som helhet blir i praktiken Sydsvenskan plus lokalt material i nordvästskånska editioner. Centralredaktionen kommer att ligga i Malmö. Enligt tidningen Resumé planerar man att reducera tidningarnas sammanlagda personalstyrka med 200 tjänster (10 juni) från tryckeri, administration och redaktion.
När ägarna lovar att läsarna i nordvästra Skåne ska känna igen sin tidning är det alltså närmast lurendrejeri: det blir en annan tidning med HD-logotyp. Så söndrar man en tidning med hög publicistisk svansföring, 50 procents hushållstäckning i Helsingborg (en hög siffra), god ekonomi och ett starkt lokalt varumärke.
För oss som gillar kultur och kritik innebär Sydsvenskans köp av HD rent konkret hundratals färre recensioner, fördjupningsreportage och debattartiklar varje år. Kulturutövare får allt mindre av kvalificerad, självständig feedback på sina verk.
Ur skribentperspektiv försvinner en sporrande konkurrens. Det är särskilt allvarligt när det gäller nyhetsjournalistiken, men det gäller kulturen också. Varje fredag har jag mätt mina filmrecensioner mot Sydsvenskans kritikers - för att vi är närmsta grannar i varsin tidning som satsar på sin filmbevakning.
Inget ont om Sydsvenskans kulturmaterial, jag läser det varje dag med stort nöje och intresse. Poängen har varit att kunna läsa en annan lika bra, annorlunda och mer radikal, skånsk kultursida.
Processen med allt färre tidningar och minskad journalistisk mångfald har pågått länge nu. HD slogs ihop med Nordvästra Skånes tidningar i början av 2000-talet. Dagens Nyheter och Sydsvenskan delar en hel del nyhets- och featurematerial - som vi nu antagligen kan förvänta oss i Nordvästskåne-editionerna också. Tidningarna blir alltmer lika och till slut finns det kanske bara en, två eller tre kvar, som kör runt samma information och debattvinklar.
Samtidigt som jag skriver denna sorgesång är jag så innerligt trött på att klaga och oroa mig över medielandskapets utarmning. Jag är ingen nostalgiker som anser att internet och de sociala medierna är journalistikens död för att annonsörerna sviker. Jag drömmer om offensiv förändringslust och modiga satsningar - på nyheter, opinionsmaterial, kritik och en vass lokaljournalistik i nya former. Om att få höra om strategier som får mig att tänka: vad läskigt, men vad spännande! Men runt omkring mig ser jag nästan enbart vinstkrav, rädsla och ägare på defensiven.
När nu Helsingborgs Dagblad transformeras till en skugga av sitt forna jag blir jag ledsen också av personliga skäl. Det var på HD jag inledde min journalistiska bana för femton år sedan. Jag har skrivit på kultursidorna sedan dess, först som anställd, sedan som frilans. Det har varit en glad arbetsplats med högt i tak. HD var min skola och min lekplats, med generösa, kunniga och kreativa kollegor.
Det bästa vi kan hoppas på nu för kulturens del är en Kvällsposten-Expressen-modell. Materialet blir Sydsvenskans, tryfferat med några skribenter som skriver i företrädesvis lokala ämnen. Det är ju ingenting mot de kultursidor jag kände.
