V kan förlora en hel ungdomsgeneration
Partiet fasar för medlemmar som skriker för högt
Borgerligheten stirrar hålögd på den vänstervåg som drar över Sverige, men tycks ha missat att det händer nåt riktigt otäckt på deras egen kant. SD fick nästan tio procent av rösterna i EU-parlamentsvalet, i stora delar av Europa fick deras broderpartier mångfalt mer. Ingen gläds, men borgarnas påstådda oro är ändå svår att ta på allvar. Det är ju deras åtstramningspolitik som bäddat för högerextremismens framgångar.
Sverige är ändå annorlunda. Var Jimmie Åkesson än stannat på sin turné, har han mötts av människor som protesterar tyst eller högljutt. I lördags samlade Norrmalmstorg tusentals motdemonstranter. Allt gick lugnt till - från både SD:s och antirasisternas sida - men polisen släpade ändå bort folk för att de busvisslade, skramlade med nycklar eller bar plakat. Några bussades bort till Märsta (längre kan polisen inte köra, för då blir deras ”avlägsnande” ett olagligt ”omhändertagande”).
Polisen agerade utan anledning och helt godtyckligt mot medborgare som använde sin lagliga rätt till yttrandefrihet. Stockholmspolisen har också mycket riktigt JO-anmälts.
I övrigt har protesterna uteblivit, i en framväxande konsensus att rassar och nassar inte får störas. Inte ens Vänsterpartiet har uttalat sig, trots att deras EU-kandidat Dror Feiler fick åka piketbuss till Sankt Görans psykakut, bara för att polisen ville jävlas.
Endast åtta procent av ungdomsväljarna la sin röst på V. Dubbelt så många valde Fi.
Förklaringarna är flera, men en är nog just detta, att V har en nervöst mästrande attityd till den antirasistiska rörelsen. Partiet uttalar sig om de felaktiga metoderna - knivens politik - men omfamnar heller inte helhjärtat allt det andra. Gatorna sjuder av finurliga antifascistiska upptåg, men V är rädd att där ska finnas nån medlem som skriker för högt och därmed ”skadar partiet” i den borgerliga pressen.
Fortsätter V så, kan partiet förlora en hel ungdomsgeneration på samma sätt som sossarna gjorde under Vietnamkriget.
Förlorare på V:s ängslighet blir också antirasismen, som riskerar att avradikaliseras till en talkör utan konkret politik. Den röda vänstern skulle kunna ge antirasismen en bred klassförankring, en social dimension som vinner de vita männen i stället för att den hånar iväg dem.
Bara så kan antirasism bli antifascism, en rörelse som utmanar inte bara högerextremismen, utan även den borgerlighet som med sin klasspolitik sondmatar det blåsvarta monstret.
