Här härskar hatet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2014-05-17
Nazisterna är på frammarsch i det rasistiska våldets Bulgarien
Det är första maj och den bulgariska vårsolen värmer. I Sofias stadskärna har människor tagit av sig till t-shirt och barnen tjatar om glass, när ett hundratal nynazister plötsligt kommer marscherande. Talkörerna leds av en man i höga svarta kängor, slagorden ekar mellan museibyggnader och banker.
– Bulgarien – segra eller dö!
Strax före korsningen vid Tsar Osvoboditels boulevard har bussar fullastade med förstamajfirare parkerat, och demonstrationsdeltagarna växlar upp ett varv:
– Röda sopor! Röda sopor!
När de får syn på en grupp kvinnor som sneddar över gatan, skiftar fokus.
– ZIGENARE! ZIGENARE!
Poliser står som en buffert mellan demonstranter och människorna vid bussarna, som yrvaket ser sig omkring.
Lite längre ned på paradgatan har gatuartisten Toto tagit paus för att betrakta skådespelet. Han ser lite sorgsen ut, men det har inte något med demonstrationen att göra.
– Nej … jag gillar deras idéer. De gör i alla fall någonting, säger han och höjer försiktigt näven i luften till en ramsa om att landets gamla kommunistelit ska ställas inför rätta.
– Jag vet inget om politik, men jag vet att allt i Bulgarien är skit, säger han och slinker med i demonstrationståget för en stund.
Hans gulrödrandiga tröja lyser som en polkagris bland de svarta luvtröjorna.
Muren föll. Sovjetunionen kollapsade. 25 år senare har inte många förhoppningar infriats. I Bulgarien, som är EU:s fattigaste land, har krisen slagit hårt. Arbetslösheten är uppe i 13 procent, de välutbildade lämnar landet och samhället brottas med utbredd korruption. Det senaste året har kantats av massprotester, regeringar har fått avgå.
Här ringer inga kyrkklockor för fara när nazisterna paraderar på första maj, inga folksamlingar sätter sig i marschvägen. Människorna på uteserveringarna fortsätter röra i sina kaffedrinkar. Skinnhuvudena genererar, som mest, en axelryckning.
Ett par timmar efter demonstrationen droppar deltagarna in för att dricka öl i Nationellt motstånds minimalistiska samlingslokal. Broderorganisationen Blood and Honour är också på plats, liksom en brokig skara av skinheads, fotbollsfans och groupies. Rummet är möblerat med bord, plaststolar och en soffa som en gång har varit beige. En stor banderoll på väggen önskar vänstern godnatt.
– Fast vi har egentligen inga antifascister här i Bulgarien, skrattar en kille medan hård musik strömmar upp från källaren.
Den allmänt accepterade historieskrivningen här inne, är att Bulgarien var ett stort, välmående och fungerande land fram till andra världskrigets slut.
Då kollapsade allt och landet blev en lydstat under Sovjetunionen.
– Nu är vi en lydstat under den europeiska unionen, det är ingen skillnad på systemen över huvud taget, säger Bobby, en av ledarna för Nationellt motstånd i Sofia.
Han kallar demokrati för ”minoritetens diktatur”, och vill hellre se landet styras av en upplyst despot som agerar i folkets intresse. Långt ifrån alla ryms dock i begreppet ”folket”, i det samhälle som ska byggas på ruinerna av det gamla. Särskilt inte landets hundratusentals romer.
– Zigenarna är kriminella och ska behandlas som kriminella, slår Bobby fast och tillägger att romerna måste få sina rättigheter beskurna. Till exempel borde de förbjudas att skaffa fler än ett barn, och deras bostadsområden förstöras. Någon annan i rummet föreslår att man skulle kunna skicka iväg allihop till Sibirien.
– Zigenarna är kackerlackor, förstår du? frågar Bobby hetsigt.
– Du kan inte dressera en kackerlacka, och du kan inte integrera en zigenare.
Nedsjunken i soffan sitter 20-åriga Zlatina Dimitrova och broderar ett svart hakkors på klarröd botten med pyttesmå korsstygn. Hon kallar sig ”fri nationalist” men känner sig hemma här, trots att det är få kvinnor i rörelsen.
– Jag vet verkligen inte varför vi inte är fler, kvinnor kanske är mer rädda för modiga idéer? funderar hon.
I det framtida nationalsocialistiska samhället är det en återgång till gamla könsroller som gäller: Kvinnan vid spisen, mannen på jobbet. Zlatina själv är kemist, men skulle helst vilja flytta ut på landet och odla sin egen mat.
– Min högsta dröm är att bli mamma, stanna hemma på gården med barnen och sköta hushållet. Men det är omöjligt i den här världen, ingen har råd att ha en person i hushållet som inte jobbar, säger hon.
Extremhögern tog plats i maktens salonger 2005, då partiet Ataka dundrade in i parlamentet. Med en EU-fientlig hållning och hätsk retorik mot minoriteter skördade man snabbt framgångar. Ett antal skandaler och märkliga allianser senare har dock partiet tappat stöd, ledare har hoppat av och nya grupperingar uppstått. De interna splittringarna gör att extremhögern för tillfället har svårt att riktigt samla väljarstödet.
Folket i samlingslokalen gör ingen hemlighet av att de föraktar Ataka, även om partiet hade representanter på dagens demonstration. I stället har Nationellt Motstånd, Blood and Honour och ett antal andra grupper försökt registrera ett eget parti, samt försökt ställa upp med en oberoende kandidat i EU-valet. Den fåordige Nicolai Yovov, som sitter och gosar med sin flickvän i hörnet av lokalen, är deras frontman. Han har precis släppts efter ett och ett halvt år i häkte, misstänkt för ett dödligt sprängdåd mot en romsk organisationslokal. I väntan på rättegång går han fri.
– Polisen ville bara ha någon att skylla på så att de kan lösa fallet snabbt, jag är en bra syndabock, säger han och rycker på axlarna.
Inom rörelsen ses Yovov som en hjälte och politisk fånge. Det är dock inte första gången han misstänks för brott, han har tidigare gripits misstänkt för att ha misshandlat en romsk man.
– Förundersökningen är nedlagd, jag är oskyldig till det också, säger han med ett snett leende, medan de andra runtomkring skrattar.
De två senaste åren har det fattiga Bulgarien tagit emot omkring 10 000 asylsökande, varav de flesta från Syrien. Oron för hur samhället ska förmå härbärgera så många människor har gett främlingsfientliga krafter ny vind i seglen. När en algerisk man knivhögg en kvinna i ett köpcenter förra året, fullkomligt exploderade missnöjet. Ledaren för det lilla högerextrema partiet VMRO krävde omedelbart att myndigheterna skulle ”rensa staden” från ”illegala invånare” och uppmanade öppet människor att bilda medborgargarden. Strax därefter drog en våg av våldsamma attacker över Sofia, riktade mot personer med icke-bulgariskt utseende.
På Nicolai Yovovs t-shirt poserar en man i rånarluva med en AK-47:a, och på banderollen på väggen misshandlar tecknade skinheads en person som ligger på marken. Ändå är det ingen, ens här, som riktigt vill diskutera våldet. Visst, det kommer att vara nödvändig del av revolutionen, men det fyller ingen politisk funktion att spöa någon bara för dess hudfärg. Enligt organisationens ledare utövas endast våld i självförsvar.
– Vi har alla slagits när vi var unga, men man kan inte hålla på så där när man har fru och barn, det leder ingen vart, säger en som kallar sig Nico.
Nere i källaren kollar några yngre killar på fotboll. Mörkbruna träbänkar står i räta rader på det råa betonggolvet, i mitten hänger ett Hitlerporträtt och på högra långväggen tronar en gigantisk nazistörn i trä. Hyresvärden tror att han hyr ut lokalen till vanliga fotbollsfans, och så ska det förbli.
– Vi hade ett par grabbar som nästan slog ihjäl en man här utanför, då var vi tvungna att ta in dem för ett snack – de kan inte göra sånt precis här, då kan vi ju bli vräkta, säger Nico.
I en annan del av Sofia, i ett slitet kvarter med nyklottrade hakkors på husväggarna, linkar franska Cécile omkring bakom neddragna persienner. Hon reste till fästmannen i Sofia för att fira påsk, men nu vågar hon inte ens gå ut för att köpa mjölk. För en vecka sedan kastade sig en grupp skinheads av bussen när de fick syn på henne, skrikande som apor. ”Var är svartingen?” vrålade de och gick till attack med sparkar och slag.
– Jag trodde att jag skulle dö. Det enda jag minns är att jag föll, mitt eget skrik, och att jag skyddade mitt huvud, berättar Cécile.
Hennes högra öga är rött av blod och hon har svårt att böja högerbenet. Det hela var över på några minuter, men i huvudet går händelsen i loop. Cécile säger att hon aldrig mött ett sådant raseri förut, och har svårt att förstå vad det är hon har varit med om.
– Du vet, jag kan beskriva mig själv som så många andra saker, innan jag kommer till det faktum att jag är svart: Jag är kreativ, jag är kvinna, jag är rolig …
Hon skakar på huvudet och fastnar i meningen.
– Jag vet att det inte är så, men det känns som att någon kommer att döda mig, jag är rädd hela tiden.
Regnet slår mot gatan utanför Nationellt motstånds samlingslokal och det drar kallt från dörren. Det börjar bli sent, de politiska proklamationerna går på tomgång, cigarettröken sticker i ögonen och ölen börjar ta slut. Folk kommer förbi bordet där ledarna sitter, skakar hand och ger sig ut i kvällsmörkret. Det börjar bli dags att packa ihop.
Är det något som ni tycker att vi har glömt att fråga?
– Ja, ni har glömt att fråga vad vi tycker om judarna.
Okej, vad är det med dem då?
– Det är ännu inte ett brott att säga det här i Bulgarien, men vi hatar judar.
Anna Roxvall
