Taking care of bizniz
Martin Aagård läser om ryssarna som som litar på sin chef – president Putin
Bizniz.
Det är väl inte ens ett riktigt ryskt ord, men jag gillar det.
Det betyder ju ”business”, fast med en underton av fixande och tricksande som går utöver det vanliga. Ett fixande som ibland krävs för att överhuvudtaget överleva.
Häromdagen försökte jag ta hand om lite bizniz.
Det kom ett mail från en bekant i Moskva som förhörde sig om möjligheterna att fly till Sverige.
Jag försökte förklara allt väldigt noga. Möjligheten att studera här är numera få. Asylskäl måste vara starka. Och när du väl kommit hit är svårigheterna att få jobb tyvärr gigantiska. En växande skitnödig, svensk protektionistisk nationalism gör att svenskar inte längre kan hantera utlänningar. Dessutom är rysskräcken så stor att rysksvenska barn mobbas i skolan.
Jag väntade länge, men fick aldrig något svar.
Var mailet bara ett tillfälligt nervöst utbrott?
Kanske lyckades jag avskräcka hela planen.
En sak är säker. Min bekant tillhör en krympande minoritet. De ryssar som drabbas av mental klaustrofobi på grund av bristen mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. En medelklassminoritet som enligt den erfarne reportern på Sydsvenskan Kalle Kniivilä numera övergetts av Vladimir Putin. De är inte längre hans bizniz. Kanske gör de bäst i att fly skutan medan tid är.
Kniivilä har skrivit en bok om de andra ryssarna - själva majoriteten. Putins folk, som också titeln lyder. De som röstar på, stöder eller åtminstone gillar läget under Putins styre.
Och det är ett strålande reportage. Man lär ju sig oftast mer på att låna sitt öra åt de som inte bekräftar ens egen världsbild än vice versa. Och den svenska omvärldsanalysen omfattar sällan tanken att läget skulle kunna vara helt ok med Putin som ledare.
Kniivilä har ett förflutet som Moskvakorrespondent. Han söker upp gamla bekanta och besöker platser där mer än 50, upp till över 60 procent röstat på presidenten som i Sverige inte sällan utmålas som en diktator.
Han träffar ingenjören Daim i Moskvaförorten Beskudnikovo som jobbade på fabriken som som ståljätten Sandvik köpte och lade ner för att minska konkurrensen. Jevgenija som till slut fick en ny lägenhet i Sjumerlja - staden som är helt beroende av den militära karosserifabriken. Där bor också Galina och Renat som tänker rösta på Putin så länge han fortsätter kandidera. Det finns ju ingen annan. ”Allt är bra”, säger Irina som jobbar på dagis i Tjeboksary. Allra mest entusiastiska är Eduard och Julia i samma stad.
Förklaringen till deras kärlek till sin ledare börjar i det oerhört betydelsefulla 90-talet. Ett decennium vars katastrofala ekonomi bara kan jämföras med 30-talets depression. Var fjärde medborgare hamnade i fattigdom. Ohälsotalen var osannolika. Livslängden krympte drastiskt. Barnafödandet likaså. Inflationen var 1992 hela 2 509 procent. Tvåtusenfemhundranio.
Under 90-talet lades även de konstitutionella grunderna till Putins välde. Jeltsins minskade parlamentets makt radikalt och hindrade en fungerande stat från att byggas upp ur de sovjetiska spillrorna. 1996 hotade kommunisten Ziuganov att vinna presidentvalet. Den berömda ”Familjen” av oligarker såg då till att den söndersupne och allvarligt sjuke Jeltsin satt en period till. En period som avslutades med sjunkande oljepriser och ytterligare en ekonomisk krasch. Puff, så var ett livs besparingar värda en limpa.
När Putin, även han uppbackad av Familjen och maktspelaren Berezovskij tillträdde som premiärminister 1999 var den enda möjliga vägen uppåt.
Och så blev det.
Stabila skatteinkomster, kontinuerligt ökande reallöner, minskad inflation, förbättrade pensioner har inneburit den snabbaste välståndsökningen i Ryssland på över hundra år. En utveckling som visserligen hålls under armarna av höga oljepriser, men som är obestridlig för den ryska arbetarklassen.
Det för tankarna till ett amerikanskt 50-tal. Minnet av depressionsåren har tvättats bort med krig och konsumtion. Nationalismen och homofobin firar triumfer. Det ständiga hotet utifrån gör politiskt oliktänkande ”omöjligt”. Presidentmakten är okränkbar och presidenten en macho ikon som lovar medborgarna en egen bil, eget hus och kyrka på söndag.
Men trots att Kniivilä söker efter politisk entusiasm möter han till sin frustration mest cyniker. Stabilitet och förutsägbarhet är det viktigaste för de prövade ryssarna. Därför är Putin deras man. På senare år har också ekonomin avstannat. Lönerna i offentlig sektor ökar men finansieras med nedskärningar.
Och Putin behöver knappast någon politisk entusiasm för att behålla makten.
Han regerar som en biznizman. En maktmänniska i ett postpolitiskt tillstånd, skolad under 90-talets vilda västern- kapitalism. Han sköter sitt land som en McKinsey-konsult vars ”anställda” är betydligt räddare för att sparkas från den medborgerliga gemenskapen än chefen för att röstas bort.
”Du har inget annat val än att lita på chefen” säger Jevgenia i Sjumerlja.
Det finns en oerhört allvarlig brist med Kalle Kniiviläs bok. Att det är hans första. Detta välskrivna och samvetsgranna reportage får en att inse vilka tjänster han kunde ha gjort den svenska Rysslandsdebatten om han publicerat sig lite oftare.
