Evigt bra historier
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2014-04-16
Kalle Holmqvist förutspår ett uppsving för Gamla testamentet
Det är kanske inte så konstigt att det redan kommit två böcker som handlar om Gamla testamentet i år. Gamla testamentet får antagligen ett uppsving 2014, med hjälp av Hollywood. I slutet av mars kom Noah (regi: Darren Aronofsky) där Russell Crowe spelar mannen som får i uppdrag av Gud att bygga en ark. I december släpps Ridley Scotts Exodus med Christian Bale som Moses.
Det behöver inte betyda att filmproducenterna helt plötsligt blivit religiösa. Utan det är väl helt enkelt så att både syndafloden och uttåget ur Egypten är bra historier som det är tacksamt att göra populärkultur av. Snarare är frågan varför det inte kommer fler böcker och filmer som handlar om Gamla testamentet.
Ola Wikander är språkexpert och har tidigare bland annat skrivit I döda språks sällskap. I Gud är ett verb lägger han stor vikt vid språkvetenskapliga aspekter på Gamla testamentet. Kanske lite väl stor. Emellanåt blir det segt för den som inte har gammalhebreiskans verbformer som sitt främsta intresse. Men i övrigt är det en mycket välskriven och medryckande bok.
Wikander jämför till exempel Jesajas profetior med texter från 1300-talet f Kr som hittats i Ugarit i nuvarande Syrien. Det finns stora likheter mellan dem. Men i texterna från Ugarit är det inte Herren – Jahve – som är hjälten, utan den hedniske konkurrenten Baal (vars profeter besegras av Elia i Första kungaboken). Berättelsen om syndafloden är inte unik för Gamla testamentet utan finns även i det mesopotamska Gilgamesheposet, som brukar kallas världens äldsta litterära verk.
Carl-Göran Ekerwalds En fritänkare läser Bibeln handlar inte bara om Gamla testamentet utan även om Nya. Men precis som han skriver är det svårt att förstå Nya testamentet utan resten av Bibeln. Han påpekar till exempel att Jesus är otänkbar utan sin bakgrund i den hebreiska texten.
Boken består av korta, personliga funderingar över olika bibelstycken. Det är en bra introduktion för den som vill läsa Bibeln på ett eget sätt eftersom Ekerwald koncentrerar sig på de lite märkligare texterna som går dåligt ihop med det som brukar förknippas med kristendom. Står det till exempel inte i Lukasevangeliet att Guds rike är något som finns inne i varje människa? Vad ska vi då med präster till?
Gamla testamentet är förstås inte en bok utan en samling av texter skrivna under flera hundra år (cirka 900-talet–100-talet f Kr). Här finns spännande äventyrshistorier men också mördande tråkiga släktkrönikor och detaljerade beskrivningar av vilka kläder tempelprästerna ska ha på sig. Hur kunde denna spretiga, motsägelsefulla och ojämna samling bli ett av världshistoriens viktigaste verk? Gudomligt ingripande? Kanske. Men minst lika viktigt är att många av texterna i Gamla testamentet känts relevanta för människor i alla tider.
Stora delar av Gamla testamentet skrevs under exilen i Babylon. Judarna hade fördrivits från sitt land och förlorat allt utom sitt hopp. Ola Wikander beskriver texterna som ”de förtrycktas motdiskurs” och ”ett slags postkolonial protestlitteratur”.
När korkfabriksarbetaren Henrik Menander 1885 skrev texten till Arbetets söner, som tillsammans med Internationalen skulle bli den svenska arbetarrörelsens främsta kampsång, passade han på att ge en känga åt kyrkan och den organiserade religionen: ”Oket med påskriften: Bed och försaka / länge oss nedtryckt i mörker och nöd”.
Men lika självklart var det för Menander att i nästa vers använda sig av berättelsen om guldkalven i Andra mosebok (2 Mos 32:1–35) som symbol för girigheten: ”Mot den förödande guldkalvens stod / kämpen med glödande känslor och mod”.
Det gällde för arbetarna att slåss mot guldkalven, precis som Herren och Moses gjorde i Gamla testamentet. Det var en litterär referens som människor begrep och kunde nicka instämmande åt, oavsett om de var religiösa eller inte.
Kalle Holmqvist
