Det är inte riktigt friskt
Olle Svenning om en författare som vill bota schizofreni med peace, love and understanding
Göran Greider råder vänstern att intressera sig mer för biologi, en stor och central vetenskap för den tidiga socialismen.
Jag har ett tillägg: Vänstern borde återta sitt intresse för psykiatri. Det levde för några decennier sedan, huvudsakligen under rubriken ”antipsykiatri”.
De stora läromästarna var Foucault, Laign, Cooper och Szasz. De omdefinierade beteckningen ”galenskap”; det var inte patienterna utan samhället som led av sjukdom. Stat och makt använde psykiatrin för att kontrollera och övervaka medborgarna. Medicin och piller var vapen i maktapparatens kamp mot de avvikande.
Robert Whitaker är inte samhällsfilosof eller särskilt mycket vänster; han är undersökande journalist. Hans Pillerparadoxen knyter dock an till antipsykiatri-traditionen. Den paradox han ställer upp är följande:
Läkemedelsindustrin producerar ständigt nya påstått välgörande läkemedel mot mentala sjukdomar, ändå växer antalet psykiskt sjuka epidemiskt snabbt. Piller och mediciner förefaller med den logiken inte särskilt effektiva.
Whitaker påstår att läkemedlen gör medborgare och patienter allt sjukare. Vi alla är utsatta för en konspiration: läkemedelsindustrin i allians med korrupta psykiatriker berikar sig omåttligt på att överdiagnostisera mentala sjukdomar. De döljer vetenskapliga studier, kritiska mot psykiatrin. Det psyko-industriella komplexet utnyttjar barn och ungdomar genom att på lösa eller helt falska grunder ge dem diagnoser som ADHD, autism, aspberger med mera. Whitaker ställer sig också mycket nära antipsykiatrin genom att helt enkelt definiera bort schizofreni som en mental sjukdom.
Whitaker är en väl inläst lekman som i första hand skriver för andra intresserade lekmän. Påståendena är många, tvärsäkerheten stor i denna långa, mångordiga pamflett. Kan man hysa någon tilltro till hans budskap?
För att söka något rimligt svar dök jag ner i facktidskrifter, intervjuade psykiatriker och läste debatter som följt efter Whitakers bok, bland annat i en tidskrift som New York Review of Books. E Fuller Torrey, framstående psykiater och en av Whitakers hårdaste kritiker, håller med om vissa delar av Whitakers beskrivning:
Alliansen mellan psykiatriker och läkemedelsindustri är direkt osund. Barn utsätts i alltför stor utsträckning för medicinering med exempelvis centralstimulantia. Psykiatrins allt snävare definition av psykiska sjukdomstillstånd krymper normalitetsbegreppet. Allt fler diagnosticeras därmed som psykiskt sjuka. Med sådana varningar följer Whitaker väl inarbetad mainstream-kritik.
Han blir däremot närmast rättshaverist när han resonerar kring ett allvarligt sjukdomstillstånd som schizofreni. Han menar att läkemedel mot det tillståndet inte bara har svåra biverkningar (som de dessvärre har), de leder patienten ut i ett kroniskt sjukdomstillstånd. Fackmän avfärdar Whitakers argument och underkänner hans tolkningar av de utredningar han hänvisar till. Whitaker påstår till exempel att schizofrena i fattiga länder har bättre möjligheter att bli friska än patienter i den rikare världen. Inget styrker påståendet. Han manipulerar kontrollgrupper, drar fram bisarra exempel på en framgångsrik schizofrenibehandling i norra Finland. Den dateras 1969. Det vimlar av sådant stoff i den alldeles för mångordiga boken.
Whitaker mer än antyder att schizofreni botas med ”love, peace and understanding”. Absolut inte av medicin. Men i dag lever miljontals schizofrena långt borta från sjukhusbehandling och medicin. De blir verkligen inte friska; de lever oftast i hemlöshet och misär, nergångna, slitna och ensamma.
Whitaker bjöds nyligen in som huvudtalare till en konferens, arrangerad av en stor amerikansk patient- och gräsrotsorganisation för mentalsjuka och deras anhöriga.
Bland åhörarna fanns en mamma som just fått tillbaka sin schizofrena son från hans sociala helvete. Han hade hjälpts därifrån av antipsykotiska mediciner och behandling. På konferensen lyssnade han till Whitakers budskap att antipsykosmedicin leder rakt in i kronisk sjukdom och undergång. Skräckslagen upphörde han omedelbart med sin medicinering. Hans mamma fick snart börja leta efter honom i det helvete han nyss sluppit undan.
Ett belysande exempel på att Whitakers dogmatism får honom att blunda för självklarheten att antipsykotisk medicin i betydande utsträckning kan återge människor livet.
I sin över 400 sidor massiva bok lyckas Whitaker inte peta in något resonemang om hur det allt hårdare arbetslivet och den sociala utslagningen tenderar att dramatiskt öka psykisk sjuklighet. Bokens sociala perspektiv är helt enkelt inskränkt.
Whitakers intresse för den alltmer liberala drogkulturen är också minimalt. Plötsligt i en bisats nämner han att en tredjedel av dem som får diagnosen ”bipolär personlighet” under lång tid använt kokain, marijuana, hallucinogener eller centralstimulantia. Dessa missbrukare, skriver Whitaker, löper fem gånger så stor risk att drabbas av en svår mentalsjukdom som andra. En alarmerande uppgift, kanske till och med för dem som banaliserar knarkets skadeverkningar och de radical chic-kretsar som drömmer om en stor fri och expansiv narkotikamarknad.
Whitaker släpper tråden och hakar fast vid en helt annan; de antidepressiva läkemedlens risker. För honom tycks kokain, crack eller kanske rentav heroin jämförbara med Zoloft.
I slutet av boken kommer Whitaker på att hans kritik av psykiatrin kan låta ungefär som scientologernas. Då letar han till sitt försvar fram en sensationell konspirationsteori: Det är i själva verket läkemedelsindustrin som finansierar scientologerna. Med hjälp av den sekten ska alla psykiatrikritiker framstå som stollar.
Den sortens resonemang gör det lätt att instämma i American Scientists mycket milda sammanfattning av Whitakers utflykt i psykiatrins värld: ”Han överdriver sin kritik”.
