Så gjorde Bonniers miljardblåsningen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2014-04-10
TV4 skär ner kraftigt men får behålla lukrativt reklamavtal
I går kom beskedet: Bonnierägda TV4 lägger ned sina lokal-tv-redaktioner. 140 personer får sparken. Kanalens löfte, att vara en del av Sverige ekar tom och falsk.
Reaktionerna spänner från förvåning och chock till obegripligt.
Det är ett publicistiskt mycket märkligt beslut. ”Det rör sig om en av de största nedmonteringarna av journalistik i medie-Sverige på länge, och det i ett bolag som gör runt en miljard i vinst”, säger TV4-fackets Ann Johansson, till tidningen Journalisten.
Bara för ett år sedan hade dessutom TV4:s programdirektör Viveka Hansson lovat, i Dagens Media: Lokal journalistik är en del av TV4:s pulsåder.
Ett år senare beslutar alltså Bonniers att skära av TV4:s pulsåder.
Varför?
SVT:s nyhetsankare Claes Elfsberg är kanske inne på rätt spår när han till tidningen Resumé kommenterar: "Att TV4 gör så stor vinst gör att det blir ännu svårare att förstå, men vill helt enkelt maximera vinsten ytterligare."
Men kan det verkligen vara så enkelt?
Låt oss för ett ögonblick backa bandet en liten bit. Bonniers brutala kapitalism är nämligen varken särskilt förvånande och absolut inte obegriplig. Tvärt om följer den sin egen benhårda logik. Allt har en längre tid stått att läsa på väggen, för den som velat.
För drygt två år sedan, i januari 2012, fattade Bonnier det formella beslutet att slå sänder TV4:s organisation. Nyheterna skulle i fortsättningen produceras av ett separat bolag, Nyhetsbolaget. Bonnier flyttade över 400 anställda till det nya bolaget. Oroliga medarbetare invände att man förlorade sin anställningstrygghet i rika TV4, men lugnades av att det nya bolaget leddes av tidigare TV4-chefen Jan Scherman. Medarbetarna såg honom som en garant för långsiktig, journalistisk, verksamhet
Men rätt snart började samarbetet mellan Scherman och ägarna att gnissla. Första prövostenen blev TV4 News, som sände dygnet runt. Ägarna ville lägga ner kanalen efter bara något år. Det ville inte Scherman.
Scherman fick respass och i mars 2013 sattes i stället Åsa Tillberg dit som ny vd för Nyhetsbolaget. Ett par månader senare, i maj 2013, la så Bonnier ner TV4 News.
Knappt ett år senare svingar Bonniers åter yxan och skrotar alltså TV4:s lokala nyhetsredaktioner. 140 personer förlorar jobben.
I min bok Firman Bonnier (Leopard förlag) beskrev jag Åsa Tillberg som en ”slaktarpiga”, en formulering som Sveriges Radios Martin Jönsson, i en recension, fann förolämpande. Men nu är alltså slakten ett faktum och den koleriske Jönsson tiger still.
Värt att notera är att TV4 behåller den lokala säljorganisationen, som drar in 700 miljoner kronor om året. Intäkterna är Bonniers sugna på, det är bara de dyra, besvärliga journalisterna man vill bli av med.
Det är en gammal våt direktörsdröm att kunna lägga ner lokal-tv-sändningarna, som nu besannas. Frågan har under åren varit uppe från ägarhåll på ett flertal möten i TV4:s styrelse.
Men hur ska man då förstå att Bonniers låter TV4, trots miljardvinster, alltmer likna en tingel-tangel-kanal? Bonniers som i tvåhundra år stått som en garant för kvalitet och publicistik.
Förklaringen stavas ekonomi. En kombination av oskickliga affärer, otur och strukturella problem har kastat Bonniers in i firmans allvarligaste ekonomiska kris sedan 70-talet. Tvångsförsäljningar och massuppsägningar har följt, samtidigt en växande ägarskara krävt allt högre årliga utdelningar, nu senast 144 miljoner kronor.
Men det är inte bara TV4:s hårt prövade lokal-tv-redaktioner som kan känna sig blåsta av Bonniers. De är i gott sällskap med landets politiker. TV4:s verksamhet regleras nämligen av ett sändningstillstånd, som förnyades så sent som den 1 april i år. I det gamla tillståndet stod det: ”TV4 AB ska regionalt sända program i minst 16 områden. I genomsnitt ska antalet regionala program vara fem per dygn.”
I det nya avtalet är kravet på lokal-tv borttaget. Det tog bara en vecka innan TV4 gick ut och meddelade att lokal-tv-kanalerna läggs ner. Knappas en tillfällighet.
Miljöpartisten Peter Eriksson, ordförande i Konstitutionsutskottet, känner sig grundlurad: ”Det är ett svek mot riksdagen där TV4 har varit och sagt att det här är något vi är stolta över och vi kommer fortsätta bedriva journalistisk bevakning av hela Sverige.”
Erikssons upprördhet går tillbaka till 2012 och ett för allmänheten okänt möte. Bakgrunden är att en partivän till Eriksson, Ulf Holm, hade motionerat om att minska den tillåtna reklamtiden för TV4, från tolv till åtta minuter per timma. Motionen fick oväntat stöd av Sverigedemokraterna och tillsammans med S och V fanns det plötsligt en majoritet i riksdagen för förslaget.
För TV4 hade en lagändring inneburit ett dråpslag på i storleksordningen 1 miljard kronor i minskade reklamintäkter årligen. Nu var goda råd dyra och TV4 lyckades, med rekordkort varsel, få till ett femton minuter långt krismöte med Konstitutionsutskottet den 8 maj 2012.
Det var TV4:s vd, Casten Almqvist som la ut texten för utskottets ledamöter, med ordförande Peter Eriksson i spetsen. Almqvist berättade om TV4:s mångfaldsverksamhet, vilket var unikt i den kommersiella tv-världen, han talade om kommersiell public service och om bredd och mångfald, han berättade om kanalens 25 lokal-tv-stationer och lovade att fortsätta verksamheten om reklamreglerna behölls. Underförstått skulle hela TV4:s fina och seriösa verksamhet äventyras om reklamtiden bantades.
Utskottets medlemmar gapade och svalde, det var trots en tvåhundraårig tradition som talade, Bonniers kunde man lita på. KU avvisade senare motionen, för att begravas i en utvärdering på kulturdepartementet, där frågan sedan dess inte hörts av.
Alla var glada och nöjda ända tills i går, vill säga. Nu känner sig KU:s ordförande blåst. Och det med rätta.
För att förstå upprördheten måste vi sätta in TV4:s tillblivelse i sitt sammanhang. Kanalen är i sig resultatet av en politisk viljeyttring. I början av 90-talet fanns det olika idéer inom socialdemokratin om tv:ns framtid, en linje förespråkade att Sveriges Television TV2 skulle reklamfinansieras, en annan drev linjen att SVT skulle må bra av en privatägd och reklamfinansierad konkurrent.
Den senare linjen vann, TV4 gavs en förläning att som ensam reklam-tv-kanal få sända i marknätet. Därmed nådde kanalen hela Sverige. I gengäld betalade ägarna en årlig koncessionsavgift till staten och lovade politikerna att uppfylla en rad innehållskrav. Just kravet på lokal-tv var en av förutsättningarna för att TV4 gavs monopolställningen som enda reklamfinansierade tv-kanalen i marknätet.
Därav Peter Erikssons ilskna utbrott mot TV4.
Vad händer nu?
Lars Ohly, förre vänsterledaren, twittrade: ”Dags att återinföra krav på lokala nyhetsstationer som förutsättning för sändningstillstånd?”
En lockande, men inte särskilt realistisk tanke. Bättre då att väcka liv i kravet om minskad reklamtid för TV4. Har TV4 nu skrotat lokal-tv-verksamheten faller ju det gamla argumentet för att få behålla 1 miljard kronor extra varje år.
Eller ska våra folkvalda finna sig i att bli blåsta av Bonniers, bara för att ägarna - med Claes Elfsbergs ord - helt enkelt ville maximera vinsten ytterligare?
Bernt Hermele
författare till boken Firman Bonnier (Leopard förlag)
före detta chefredaktör på Bonnier-tidningenVeckans affärer