Kris för svensk intervjukonst
Martin Aagård: Podcastvärldens rädsla för granskande journalistik sprider sig
Den svenska intervjukonsten går onekligen igenom en kris just nu.
Det har blivit uppenbart efter en intervju som publicerades i det senaste numret av tidningen Filter.
Tusenkonstnären Sigge Eklund rasar nämligen över hur han skildras i den. Och några av Sveriges största journalistiska makthavare håller förvånande nog med honom.
I podcastvärldens trivselmys har långa, kritiska journalistiska intervjuer blivit så främmande fåglar att de blir rena rama sensationerna när de väl dyker upp.
Jag har en väldigt partisk syn på Filters redaktör Mattias Göransson, så ni får göra vad ni vill med denna text. Skälet är väldigt enkelt: 2008 skrev jag ett reportage i Filter om en svensk multmiljardär som öppnat ett privat konstmuseum på Östermalm i Stockholm.
När tidningen väl kom ut blev miljardären rasande. Han var missnöjd med hur han skildrats och hotade att stämma tidningen om inte upplagan drogs tillbaka. Han hade dyra advokater.
Men Mattias Göransson försvarade min text stenhårt. Inget skulle dras tillbaka.
I slutändan kom ingen polisanmälan. Istället dök en intervju med miljardären upp i Dagens Nyheter – en intervju utan kritiska frågor.
Dagens Nyheter vill nu återigen korrigera Filters journalistik. Tidningen anklagas av DN-skribenten Catia Hultqvist för att ha begått ett ”perverterat psykiskt övergrepp” på tre halvkända svenskar. Bröderna Sigge och Fredrik Eklund samt deras far Klas.
Anledningen är att reportern Marcus Joons har skrivit ett reportage om deras familj. Och han valde att börja sin berättelse på det mest självklara stället – i Sigge Eklunds debutroman Det är 1988 och har precis börjat snöa, där författaren själv påstår att hans släkt lider av en ”narcissistisk förbannelse”.
Joons vrider och vänder på begreppet ”narcissism” och beskriver den kliniska betydelsen av det, delvis för att ta udden av påståendet. Han skildrar de tre männen skeptiskt, på många sätt ömsint men definitivt närgånget. Det är riktigt bra journalistik.
När tidningen väl kom ut blev Sigge Eklund rasande. Han var missnöjd med hur han skildrats och hade något som troligen är mer effektivt än en dyr advokat – en podcast med 300 000 lyssnare tillsammans med Alex Schulman.
I avsnitt 96 av podcasten varvade Schulman och Eklund reklam för Eklunds nya roman och deras gemensamma föreställning på Cirkus i Stockholm med grov kritik mot artikeln. Eklund hävdade att han inte förstått vad reportaget skulle handla om och att han inte fått läsa den i förväg. Artikeln kallas ”ohederlig” upprepade gånger. Bägge var oerhört upprörda över att Eklund inte haft kontroll över innehållet i texten.
Journalisten Marcus Joons påstås vara ”blyg”, ”nervös”, ”socialt nervös” och ”inburad i sin egen blyghet under ett helt vuxet liv”. Eklund hävdar att Joons drivs av ”hat”. Han sägs ha begått ett ”övergrepp”.
Många höll med Eklund. Inte minst Catia Hultqvist på DN Kultur som lånade och förstärkte Eklunds ord när hon skrev att intervjun var ett ”perverterat psykiskt övergepp”. Ett ”lustmord” som dessutom var ”kalkylerat”.
Men Mattias Göransson försvarade återigen sin journalist stenhårt. Han skrev ett kort inlägg på Filters hemsida där han förklarade att ingen lurats att delta i intervjun och att Eklund fått läsa sina citat. Han skrev även att ”den som har en skruvad självbild kan bli kränkt av att porträtteras på ett sätt som inte stämmer överens med den egna verklighetsuppfattningen.”
Då gick grälet upp till högsta journalistiska nivå.
De två chefredaktörerna Thomas Mattson (Expressen) och Jan Helin (Aftonbladet) ryckte i sin podcast ut till försvar för Eklund. Mattsson hävdade att Filter betett sig ”raljant” och ”exempellöst”. Han påstår sig aldrig ha sett något liknande under sin långa karriär som journalist. Även Helin ställde sig på Eklunds sida och sade att Filters beteende är ”tveksamt” och ”inte schysst”.
Helin påpekade även att Sigge Eklund är en god vän till honom.
Mattson och Helins podcast produceras av Sigge Eklund.
I nästa avsnitt av Alex och Sigge ägnades de första fem och en halv minuterna åt att göra reklam för ett vin som ännu inte går att köpa på Systembolaget, men Schulman och Eklund uppmanar alla sina lyssnare att beställa vinet så att det kommer in i sortimentet. De nämner varumärket ett tiotal gånger. Artikelnumret minst tre gånger.
Sedan säger Schulman att det står ”en väldigt elak artikel” på Filters hemsida. Han tackar för lyssnarnas ”massiva stöd” i frågan och ber sedan om deras ”massiva stöd” för att få in vinet i Systembolagets sortiment.
Sigge Eklund är inte journalist. Han är inte kolumnist. Han är en av dessa nya mediemänniskor som odlar sina varumärken genom att berätta personliga historier som självklart inte är sanna, utan bara en subjektiv upplevelse av vad de varit med om. Att sponsras eller att använda sin podcast till att sälja vin är inget som urholkar deras trovärdighet. De jobbar inte med sanningar eller trovärdighet.
Det är kanske inte konstigt att han reagerar starkt när en reporter tar sig friheten att granska hans berättelse om sig själv. När någon gör det vi brukar kalla journalistik.
I dagens varumärkesorienterade medievärld (där både journalisten och den intervjuade ser deras möte som pr för sina respektive varumärken eller kanske sitt vin) är det viktigare än någonsin att kompromisslösa journalister som Joons och Göransson finns.
Men i dag börjar de bli så sällsynta att till exempel Matilda Gustavssons visserligen briljanta men ändå i grunden rättframma intervju med Kristina Lugn i Dagens Nyheter häromdagen blev något av en sensation – av den enkla anledningen att den inte framställde intervjuobjektet i entydigt fördelaktig dager.
I podcastsamhället har såna intervjuer blivit exklusiva upplevelser.
Istället har vi fått program som Min sanning i SVT där journalisten helt abdikerat från sitt granskande uppdrag och snarare hjälper intervjuoffret att forma bilden av sig själv.
Vi har fått valprogrammet Nyfiken på där psykologen Poul Perris säljer in sitt terapicentrum till tv-tittarna samtidigt som våra största makthavare fritt får berätta sin personliga saga. Ingen av partiledarna förutom Jimmie Åkesson blev ifrågasatt överhuvudtaget. Och Åkesson först i efterhand.
Ett tredje exempel är intervjupodcasten Värvet som bygger på att inte konfrontera intervjuoffret alls.
Alla dessa program grundar sig i en misstro mot riktig intervjujournalistik och en tro på att personligt pr-arbete inte är något problem så länge man är transparent.
Alla är de tecken på en journalistisk kris.
Och jag hatar det.
För mig är den brittiska pressens, till exempel Sunday Telegraphs skoningslösa intervjuer ett föredöme. Den råa ärligheten. Den totala illojaliteten med intervjuoffret. Den totala lojaliteten med läsaren. Tron på att man kan tränga igenom en människas lögner och faktiskt skildra verkligheten.
Om vi nu ska börja kalla välgjorda intervjuer för ”perverterade psykiska övergrepp” och fortsätta blanda ihop journalistik med varumärkesbyggande så finns det ju goda anledningar för de flesta journalister att ge upp. Varför ens försöka när så väl etablerade mediegranskare som de nya heta medieprofilerna ser på vårt jobb så här? Samtidigt är den här ankdammskonflikten uppmuntrande. Texter som enbart solidariserar sig med läsarna blir allt mer en underjordisk motståndsrörelse mot det kvävande pr-samhället.
Man behöver inte gilla allt vad Filter gör. Som alla tidningar är den en blandning av bra och mindre bra. Men man kan ändå beundra tidningens höga integritet. Glöm inte att det är ett pyttelitet magasin med tajt ekonomi som ständigt ifrågasätts. Den får Sverige att kännas lite större varje gång ett nytt nummer kommer ut.
Låt mig bara säga att Mattias Göransson inte är en vän till mig. Han hade en helt professionell och lätt distanserad relation till mig som skribent. Det gör honom inte till en superredaktör bland redaktörer, det gör honom bara till en bra redaktör.
Så svårt är det egentligen inte.
