Nationella Fronten har segervittring
Redan största arbetarpartiet i Frankrike
I söndagens franska kommunalval valde den gamla gruvstadens medborgare Steeve Briois från Nationella Fronten till borgmästare; han fick över 50 procent av rösterna redan i första valomgången.
Hénin-Beaumont, med runt 25 000 invånare, har alltid varit en utpräglad arbetarstad, byggd kring gruvnäringen. Ett Folkets hus är uppkallat efter den mångårige kommunistledaren Maurice Thorez. En av skolorna har fått namn av den antifascistiska folkfrontens ledare, och senare premiärminister, Léon Blum. Slagordet från den tidens höger löd: ”Hellre Hitler än juden Blum.”
I Hénin-Beaumont spelas fram till i dag en teaterpjäs om Anne Frank.
Hénin-Beaumont berättar i det lilla formatet om en akut europeisk kris. Gruvorna är nerlagda och staden är extremt tungt skuldsatt: skatterna har höjts med 85 procent på några år, arbetslösheten nuddar vid 20-procentsnivån och är dubbelt så hög för ungdomar.
Arbetarväljarna saknar tilltro till vänsterpolitiker. Stans förre borgmästare, en socialist, är grovt korrumperad. Den radikala vänsterfronten ställde upp i parlamentsvalen häromåret men förlorade stort till Nationella Fronten.
De fattiga medborgarna föredrog Steeve Briois, en drygt 40-årig man uppväxt i en gruvarbetarfamilj. Han har varit aktiv i Fronten sedan tonåren och byggt upp ett starkt nät av civilsamhälle och organisationer, ofta förankrade i arbetarkvarteren. Han är skeptisk till den auktoritära högerns moralkonservatism och är öppen med sin homosexualitet. Briois, partiledaren Marine Le Pens främste strateg, knyter an till den franska fascismens gamla paroll ”varken vänster eller höger.”
Fronten är på väg att befästa sin ställning som Frankrikes största arbetarparti. Under presidentvalet 2012 rubbades den positionen. Socialisten François Hollande lovade montera ner kapitalistisk maktdominans och att minska arbetslösheten genom att förstärka och förbättra den offentliga sektorn. Ambitionerna försvann i ett hav av inkompetens, kapitalflykt, väldiga kampanjer från näringsliv och dess hejarklack av ekonomimedier.
Hollande blev ett av offren för det numera omöjliga socialdemokratiska uppdraget att civilisera kapitalismen för att nå mer av social rättvisa. Den socialistiska regeringen har också smulats sönder av eurosystemet, som förutsätter total anpassning till den tyska ordoliberalismens låglönesystem.
Nationella Fronten vinner främst i nordöstra och sydöstra Frankrike, de fattigaste, de mest avindustrialiserade och mest invandrartäta delarna av Frankrike. Den sortens kombinationer göder det som kallas ”den etniskt-sociala dimensionen.” Den står för ett socialt missnöje som riktas mot ” de andra”, mot invandrarna.
Anklagelsen mot invandrare lyder som i all dålig populism: de tar jobben från oss och de tar emot väldiga sociala bidrag. Fronten lovar ”fransmännen först”. De etniskt, vita fransmännen ska ha förtur till arbeten och sociala rättigheter som barnbidrag, sjukersättning, rätt till dagis- och vårdplatser. Etnicitet och nationalism har ersatt klassmotsättningar.
I mitten av 90-talet besökte jag sydfranska städer, styrda av Fronten. I Vitrolles, nära Marseille, uteslöts invandrarkvinnor från mödravårdscentraler. Gatunamn ändrades; de fick inte längre heta ”Boulevard Olof Palme” eller ”La place Nelson Mandela”. Frontens borgmästare rensade biblioteken från oönskad litteratur och förbjöd musik- och teaterfestivaler. Tänkandet och praktiken påminner om Vichyregimens anpassliga ockupationstid under andra världskriget.
I fransk politisk kultur har ”den republikanska pakten” en särställning. Den förutsätter att demokratisk höger och vänster röstar på varandras valbara kandidater för att slå ut fascister eller diktaturanhängare. Dagens höger säger nej till det samarbetet; ytterligare en framgång för Fronten.
Vänstern får trösta sig med att den med all säkerhet behåller makten i Paris, på väg att bli en social och ekologisk mönsterstad. Å andra sidan; vänstern har lärt av historien hur bräcklig en isolerad Pariskommun kan vara.
