Så stoppar vi fascismen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2014-03-21
Hatbrotten måste tas på allvar av polis och politiker
Vi står mitt i en ny fas av upptrappning av fascistisk aktivitet i Sverige. Precis som förra gången, under 1990-talet, står vi handfallna.
Det går att effektivt bekämpa fascismen, men för att det ska lyckas krävs att problemet angrips brett, med kontinuitet, tålmodighet och kunskap. I stället drabbas vi gång på gång av moralisk panik, startar ett antal kampanjer och hoppas att det ska lösa problemet. Men det finns ingen quick-fix, det finns bara brett och långsiktigt arbete om vi vill ha bestående resultat.
Vi har en obruten fascistisk tradition i Sverige sedan bildandet av Sveriges Fascistiska Folkparti 1924, och under hela denna nittioåriga historia har fascismen med jämna mellanrum gått in i mer aktiva och utåtriktade faser. Orsakerna till detta är komplexa och varken kan eller bör reduceras till enkla förklaringar. Fascismen är inte i första hand något socioekonomiskt problem och den är definitivt inget ungdomsproblem.
Fascismen är en politisk ideologi som helt oberoende av ”tidsandan” gör att människor av egen fri vilja söker sig till rörelsen eftersom de är övertygade om att dess samhällsanalys är riktig.
Dessutom: fascister är inte dumma i huvudet. Det finns en betydande ideologisk och strategisk skärpa inom rörelsen som på intet sätt ska underskattas. Varje aktivitetsfas måste alltså förklaras utifrån samspelet mellan rörelsens inre dynamik och de yttre förutsättningarna. Men acceptans för fascistiska idéer och brist på polisiärt tryck är två bidragande orsaker som är historiskt återkommande – så även i dag.
Fascismen och ideologiska positioner som ligger den nära, exempelvis den främlingsfientliga högerpopulismen, står starkare än den gjort sedan 1930-talet i Europa. I Sverige är Sverigedemokraterna i opinionsmätning efter opinionsmätning tredje största parti. Acceptansen för såväl långtgående nationalism som rasistiska uttalanden och förhållningssätt är större än på mycket länge, samtidigt som feminismen misstänkliggörs och demokratiska grundfrågor, exempelvis vad yttrandefrihet innebär, ständigt virras till i debatten.
Fascismen är ett reellt hot mot demokratin. Det består inte bara av det totala underkännande av det parlamentariska systemet som fortfarande lever kvar inom vissa radikala delar av rörelsen. Det finns också hos de neofascistiska riktningar som har omprövat sin hållning och i dag accepterar parlamentarismen som styrelseform och består av fascismens grundläggande värderingar.
Alla former av fascism är till sitt väsen ultranationalistiska, vilket innebär ett underkännande av hela den humanistiska tradition som modern demokrati vilar på. Till denna humanistiska tradition hör principen om alla människors lika och okränkbara värde, rätten till liv, skydd och likhet inför lagen, rätten till medborgarskap samt yttrande- och tryckfrihet. I dess ställe sätter fascismen, utifrån en aggressiv och långtgående kulturnationalism, den starkes rätt och politikens primat.
Det innebär att man underkänner rättsstatens fundament i och med att gränsen mellan juridik och politik utraderas. Men även att gränserna mellan privat och offentligt suddas ut, vilket i sin tur möjliggör ett övervakningssamhälle med totalitära drag. Detta, i kombination med att fascismen laborerar med en pliktetisk uppfattning som sätter nationens överlevnad i sitt absoluta centrum, öppnar också för att göra våldet till ett legitimt medel.
Att bekämpa det fascistiska våldet handlar alltså inte bara om brottsbekämpning i vanlig mening, det har långtgående författningsmässiga implikationer. Därför är det dubbelt tragiskt att det i dag saknas ett polisiärt tryck mot rörelsen. Det är tragiskt för alla de människor som drabbas av hot, trakasserier, skadegörelse av privat egendom och olika grader av fysiskt våld, men det är också tragiskt för demokratin.
På 1990-talet lyckades polis och åklagare, med stöd från regering och riksdag till slut få till ett massivt tryck mot rörelsen som i allra högsta grad bidrog till att – tillfälligt – trycka tillbaka den. Ledande aktivister åkte helt enkelt i fängelse. Detta arbete fick inte fortsätta.
Sverige har en bra hatbrottslagstiftning, speciellt efter lagskärpningen 1988, men den tillämpas i mycket liten utsträckning. Detta är problematiskt av flera skäl, särskilt som inte heller systematiska hot och trakasserier på ideologisk grund – som faller utanför hatbrottslagstiftningen – utreds och lagförs i den utsträckning de borde. För det första ger det fascismen legitimitet. För det andra skapar det misstro till rättsstaten. För det tredje leder detta lätt vidare till att de som drabbas av hot, trakasserier och misshandel från fascister tar saken i egna händer.
En satsning på att utreda och lagföra ideologiskt motiverade brott utförda av fascister skulle alltså kunna bidra till att minska radikaliseringen och våldsbenägenheten även inom i alla fall delar av vänstern.
Att hatbrottslagstiftningen inte tillämpas beror enligt f d polisintendent Eric Rönnegård (Dagens Juridik 15 jan 2014) på en successiv nedprioritering av området som tog sin början efter den 11 september 2001. Då flyttades resurser från att utreda hatbrott till att förebygga och beivra terroristbrott.
I 2006 års budgetproposition ströks hatbrotten helt som prioriterat område. Detta har inneburit ett stort kompetenstapp inom polisen och åklagarmyndigheten.
Alliansregeringen har nu, lagom till valrörelsen, aviserat en ny prioritering av hatbrotten. Det är naturligtvis bra. Problemet är dock att denna satsning dels kommer alldeles för sent, dels följer på en statlig utredning som presenterades i december 2013 (SOU 2013:81, När vi bryr oss – förslag om samverkan och utbildning för att effektivare förebygga våldsbejakande extremism).
Den utredningen är minst sagt bristfällig. Här återkommer exempelvis den felaktiga beskrivningen av fascismen som ett i första hand socialt ungdomsproblem. Dessutom klumpas den fascistiska våldsanvändningen ihop inte bara med den autonoma vänsterns utan även med religiöst fundamentalistisk, vilket i utredningen endast verkar innebära islamistisk, våldsanvändning. Detta är en felsyn som om den får praktiskt genomslag kommer att leda till än större förvirring och ineffektivitet.
Vad skulle då behöva göras för att få till ett effektivt polisiärt arbete?
1 För det första och viktigaste behövs långsiktiga resurser och politiska incitament till polis och åklagare. Dels för att återigen stärka kompetensen inom dessa områden, dels för att börja tillämpa hatbrottslagen som den var tänkt. Hatbrotten måste tas på allvar, utredas och lagföras så att vi får en fungerande rättspraxis.
Fler åtal behöver också gå hela vägen till Högsta Domstolen för att få prejudikat som kan vägleda polisens arbete. Det duger inte med en uppklarandegrad som ligger på 6 procent (statistisk från Brå 2012). Och det duger inte att ärenden som borde kunna leda till fällande domar eftersom gärningsmannen kan pekas ut läggs ner på grund av bristande utredningar.
2 För det andra borde polisen se över sin praxis vad gäller att ge demonstrationstillstånd till fascistiska organisationer. Det finns stöd för att neka tillstånd i hatbrottslagarna om det kan antas att demonstrationen kommer att hetsa mot folkgrupp.
På så sätt kan man också undvika en del konfrontationer mellan fascistgrupper och motdemonstranter inom den autonoma vänstern.
3 För det tredje bör riksdag och regering se över om det finns anledning att utvidga möjligheten till straffskärpning kopplat till ideologisk grund även vad gäller hot, trakasserier, förtal och våld som drabbar andra personer och grupper än de som omfattas av hatbrottslagstiftningen, det vill säga journalister, antifascistiska debattörer och politiker.
Polis och åklagare bör även ges incitament och resurser för att prioritera denna typ av utredningar, eftersom det ofta finns en tydlig systematik i hoten och ett klart syfte i att försöka skrämma till tystnad. Det är i sig ett allvarligt hot mot demokratin och borde kunna prioriteras av säkerhetspolisen inom ramen för författningsskyddet.
4 För det fjärde bör man inom polisen se över vilka andra möjligheter man har att komma åt personer som man vet är nyckelpersoner inom de fascistiska nätverken, exempelvis genom att systematiskt lagföra skatte- och bidragsfusk och annan ekonomisk brottslighet.
Det brukar ibland anföras att dessa metoder är tveksamma eftersom de ligger farligt nära politisk åsiktsregistrering. Det går dock att vända på detta resonemang och betrakta de aktivistiska fascistiska organisationerna som kriminella nätverk. Då borde polisen kunna både kartlägga och hålla koll på de som ingår i dessa miljöer samt använda precis samma metoder som mot exempelvis kriminella motorcykelgäng. Även för detta krävs dock resurser och incitament.
Att på allvar bekämpa den fascistiska brottsligheten är en polisiär angelägenhet men den har en politisk dimension eftersom politiken har stora möjligheter att genom regleringsbrev och riktade satsningar styra polisens prioriteringar. På samma sätt finns politiska möjligheter att kanalisera resurser och incitament även till andra myndigheter och organisationer som kan bidra till att på olika sätt driva tillbaka fascismen.
För att detta ska ske krävs kunskap, politiskt klokskap och insikt om att vi har att göra med ett komplext problem som måste bekämpas långsiktigt och kontinuerligt på flera fronter samtidigt.
Lena Berggren
Docent i historia, Umeå universitet
