”Jag minns hur sadistens händer darrade”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2013-12-30 | Publicerad 2013-12-20
Papperslösa sätter ord på ett liv i Sverige med ett minimum av rättigheter: Del 3 – Ayman Amin
Jag minns när vi fick höra nyheten att min morbror hade avrättats via radio.
Jag minns att mors tårar den natten aldrig ville torka.
Jag minns min första natt i fängelse.
Jag minns den första röst jag hörde när jag slapp utanför murarna.
Jag minns den första örfilen.
Jag minns den första demonstrationen som jag deltog i i Sverige. Polisen rättade till leden, skyddade oss och guidade vår marschväg. Jag kom att tänka på mitt eget land och tjejen som man släpade längsmed marken. De tog henne för att hon ropat högt och skanderat frihetssången. De slängde in henne i fångbilen och gav sig på henne utan anledning.
Jag minns första gången jag såg en kvinna piskas offentligt för att hon bar byxor.
Jag minns hur jag kväljdes och skalv i hela kroppen när jag hörde en flicka berätta hur man våldtagit och hotat henne i häktet.
Jag minns hur jag tog adjö av mor när jag skulle ut och resa för första gången. Hur jag kom tillbaka och svor att jag aldrig mera skulle ge mig av. Då visste jag inte att bortavaron hade blivit jag, att flykten blivit en av mina egenskaper och att tiden slukat alla drömmar som fanns kvar.
Jag minns min flickvän och hennes röst: en ung kvinna av ebenholts, lång, ståtlig och mörk, hur vi ropade i kör efter ett nytt Sudan. Då kände jag att jag hade ett fosterland, att det fanns förhoppningar. Sedan bröt sig Sydsudan loss, och alla drömmar om ett möjligt fosterland försvann.
Jag minns min vän som sa: låt oss fortsätta trots allt.
Jag minns flygplanens dån och kyrkklockornas klang.
Jag minns min älskades röst när hon sa: jag ska vänta på dig här, så stanna inte borta.
Jag minns hur ofta jag inte haft något kaffe på morgonen.
Jag minns hur det kändes när jag kysste en flicka för första gången.
Jag minns första gången jag drog in Maryams andedräkt.
Jag minns Saras röst i telefonen när hon grät.
Jag minns den första artikeln jag skrev.
Jag minns flickan som sa: när tänker du ta mig i din famn?
Jag minns elva mörka dagar innanför murarna.
Jag minns stjärnorna på himlen.
Jag minns många trafikolyckor.
Jag minns hur tråkigt det var att vänta på att fotgängarna skulle passera.
Jag minns hur kul det var att åka tåg.
Jag minns Benny Carters musik.
Jag minns när vi plockade mango bland husen i kvarteret där jag bodde.
Jag minns hur vi brukade busringa på dörrklockorna och sedan springa vår väg.
Jag minns när vi blev äldre och det inte längre var våra familjer som bodde i husen. Varenda människa hade lämnat staden och sökt sig mot nya världar, frustrerade av sin kärlek till Sudan.
Jag minns när regeringen började tvångsinkalla folk till armén. Man stoppade bussarna i trafiken och människor sprang sin väg. Det var ingen som ville gå ut i krig.
Jag minns att kvällarna i Khartum är speciella.
Jag minns vyn över Nilen som delar mitt land.
Jag minns så väl hur flodvattnet smakar.
Jag minns fiskdoften i Omdurman.
Jag minns Nilens röst i fantasin.
Jag minns Nilens tålamod med hungersnöden i mitt land.
Jag minns att mangon smakar särskilt gott i östra Sudan.
Jag minns doften av grillat kött hemma hos oss på helgdagsmorgonen.
Jag minns folkvimlet ute på gatan på helgdagsmorgonen, hur man kärleksfullt kramade om varandra.
Jag minns vår grannfru, hur hon skrek när soldaterna från säkerhetstjänsten förde bort mig till fångbilen.
Jag minns sträckan mellan vårt hus och Maryams gröna port.
Jag minns hur jag läser många namn på döda på begravningsplatserna.
Jag minns min far, hur han lär mig matematikens grunder.
Jag minns historielektionerna i skolan.
Jag minns ljudet från bäckarna i min stad på kvällen.
Jag minns ljudet från hästarna på kvällen.
Jag minns bisticken och vännerna.
Jag minns besvikelserna som kom med tiden.
Jag minns hur jag kastade min klocka i Nilen när jag gick över bron; det var väl ingen mening med att mäta dagarna, de liknade ju varandra allihop!
Jag minns hur jag grät då jag passerade bron på flykt från min stad. Jag insåg plötsligt hemlöshetens vidd, förlustens storlek och att förhoppningarna gått om intet, sparvarnas kvitter om hösten, doften av mor och hennes röst på morgonen, min älskades näsduk som jag torkar dagens mödor med, melodin till en sång som fastnat i huvudet, gatorna som dammar ner mina fötter innan den bittra avfärden, vägarna som var mina vänner, som famnade min barndom och tålamodets krumbukter, de slitna trottoarerna, de öronbedövande ropen, den eviga sömnlösheten, ljudet av radion på kvällen, de nära vännernas krets, revolutionssångerna, kraven på förändring, demonstrationernas paroller, de hemliga manifesten, dödsrapporterna, underbara augusti, sömniga december, mors ömhet och tårarna som aldrig ville torka efter nyheten på radio, avfärdens dilemma, barnen som bundits fast framför kanonmynningarna, alldeles tysta, dessa barn som föds utan frihet, vägen till vårt hem, min väns ord ”vi är den eviga förskingringens barn”, min älskades viskning i mitt öra ”jag åtrår dig”, högtidernas atmosfär, tålamodets musik, bilden av martyren John Garang på sorgernas vägg.
Jag minns när jag piskades, fyrtio rapp där bak.
Jag minns hur sadisten lät när han med sjuklig lystnad ägnade sig åt min hud.
Jag minns att varje rapp var ett berg av förödmjukelse.
Jag minns att jag älskade solen och brukade se fram emot soluppgången; nuförtiden undviker jag den och lånat ihop både svarta och röda gardiner för att stänga morgnarna ute. Jag började frukta dagsljuset, dölja mig i kvällsmörkret och hålla mig gömd i min lilla nisch.
Jag minns så väl skurkpresidenten i mitt land, hur han ljög när han svor, ljög när han regerade och skrek när han körde med oss; han sålde oss på slavmarknaden om dagen och utplånade våra namn, våra identiteter, följd av våra förbannelser och vår väldiga vrede.
Jag minns hur sadistens händer darrade.
Jag minns tjänstemannen från Migrationsverket, när han oberörd sa: ”Du måste åka tillbaka till ditt land.”
Jag minns hur bittert det kändes när jag gömde mig på tågen för polismännens blickar av fruktan för att bli utvisad.
Jag minns hur jag brukade gömma mig i mitt eget land för säkerhetstjänsten och polisen av fruktan för mitt liv.
Jag minns tandvärken på natten när jag inte hade rätt att uppsöka tandläkaren.
Jag minns min ständiga vilsenhet, en rotlös människa som älskar sin hemstad passionerat fast den slår igen dörrarna för honom med förakt.
Jag minns att jag har rivit sönder många id-handlingar och betyg.
Jag minns den långa vägen hem.
Jag minns när Migrationsverket tog från mig mitt id-kort i väntan på min utvisning och skickade mig i lång exil utan tåg och utan väska.
Jag minns när Migrationsverket stoppade pengarna till mig och rätten till hälsovård. Det gjorde mig livrädd för svält och sjukdomar.
Jag minns när säkerhetstjänsten gjorde en räd mot vårt hem i mitt eget land på jakt efter mig.
Jag minns hur jag satt i Migrationsdomstolen i Stockholm och blev utfrågad av domaren som tittade stint på mig. Det var många händelser att berätta, mycket folk omkring mig, en advokat från andra sidan som frågade mig, och bitska ord. Jag darrade inte, svarade uppriktigt, utan att tröttna.
Jag minns en av nämndemännen, hennes medlidsamma blick.
Jag minns när jag korsade bron: det var ingen som höjde handen och vinkade adjö åt mig.
Jag minns när jag rev sönder en tidning som propagerade för att Sydsudan skulle bryta sig loss.
Jag minns och begrundar världens tystnad om folkmorden och brotten mot mänskligheten som begåtts i Sudan.
Jag minns vittnesmålet från en far vars dotter våldtogs inför hans ögon i Darfur.
Jag minns när vi bad en bön för friheten under vårt första fackföreningsexperiment, när vi var studenter, diskussionsklubbarna på universitetet, filosoficirklarna och mötena med vännerna, den spända väntan.
Jag minns den långa vinternattens sömnlöshet på Stockholms gator.
Jag minns bibliotekshyllorna och alla bokstäverna hoppressade.
Jag minns Maryams skratt och hennes utdragna suckar.
Jag minns att zigenare har underliga dödsritualer.
Jag minns snön som faller.
Jag minns sandkornen på fötterna.
Jag minns min farfars morgonbön.
Jag minns min mors aftonbön.
Jag minns den första natten som jag kände doften av frihet och sol.
Jag minns när telefonen ringde. I andra änden hördes Ashrafs dröjande och sorgsna röst från Sudan. ”Här råder kaos, alla rättigheter är borta. Många unga har redan dött och kulorna viner. Militären finns på varje gata. Friheten har blivit änka nu.” Tystnad. Han orkade inte säga mer. Jag kunde knappt stå på benen.
Gatorna var trygga vart jag såg. Människorna gick som i given ordning. Stegen liknade varandra. Tatueringar hos några, musik i öronen hos andra. Noga med sina rättigheter i ett land som brydde sig om dem. Ljudet av fotsteg lät stadigt och jämnt. Folk var på väg hem. Sommaren hade packat ihop sina väskor långsamt i år. Vintern var i antågande. Allhelgonahelgen närmade sig. Temperaturen föll. Polisen bevakade ordningen överallt. Barnen återvände hem till familjen med minnen från en dag som just gått. Gatorna var fulla av dem. Allt var som det skulle. Utom jag. Jag gick tillbaka hem, åldrad i förtid. Den natten kunde jag inte sova. Jag blötte kudden med mina tårar. Jag tänkte på alla sorgklädda mödrar. På bröder samlade vid middagsbordet i väntan på en brors återkomst. Skrivhäftet dränkt i blod, jorden röd. Det var då jag förstod att vi är dödens krut mot våra kroppar, och att vår egen talande oförmåga är bränslet för den eld som får tiden och kvalen att brinna.
Jag minns att jag inte kunde sova den natten; tystnaden höll mig i sitt grepp. Jag dog tusen gånger den natten.
Jag minns en vinternatt, på promenad mot Gamla Stan, henne, den där skönheten i sin slitna yllekappa, när hon gjorde segertecken och ropade ”nej till rasismen på våra gator!”. Ropen steg mot skyn, jämlikhetens och rättvisans grenar gungade, rörde sig fritt och lyckligt. Och jag gungade i takt med detta väder.
Jag minns min smärta och oro när jag fick syn på ett litet barn som grät utan att kunna prata – det påminde mig om min egen situation.
Jag minns hur jag gick mot flygplanet och ett okänt öde, med staden som jag älskade bakom mig.
Jag minns min väska packad huller om buller.
Jag minns min säng med böckerna av Freud, Shakespeares citat och fotot av mor bredvid.
Jag minns min kudde, som var vit.
Jag minns min älskades lockar när jag tar dem i handen.
Jag minns hennes silverring med hieroglyfer på vänsterhanden.
Jag minns sorgsna juni.
Jag minns Maryams ilska och hennes längtan.
Jag minns min ensamhet och silverringen som jag tappat bort.
Jag minns att morgonen låter på ett särskilt sätt beroende på var man är, och att livet är annorlunda här.
Jag minns den sista nyårsfesten tillsammans med Maryam, hur vi hoppades, varje år.
Jag minns första gången jag firade påsk.
Jag minns första gången jag gick i kyrkan.
Jag minns de njursjukas protestdemonstrationer sedan staten dragit undan sitt stöd till dialysklinikerna.
Jag minns synen av människor som låg ner på trottoarerna framför sjukhusentréerna omgivna av sina släktingar.
Jag minns när far blev sjuk och man bad mig ta med fem flaskor blod när jag kom.
Jag minns hur ögonen sved och jag knappt kunde andas, när jag drog in lukten av tårgas.
Jag minns ljudet av tårgasgranaterna, smaken av orättvisa, första gången jag rörde vid en kvinnas kropp.
Jag minns min längtan efter en kärlek som kan dela mina drömmar, minnena och förhoppningarna runt oss. Vi kurar ihop oss för den nya morgonens skull. I hennes ögon lyser längtan; hon tränger djupt ner i minnet och stannar där.
Jag minns en gång på alla hjärtans dag. Jag vandrade ensam på Stockholms gator, gladde mig med den som gladdes och plockade upp spridda leenden här och var. Jag såg alla presenterna, färgerna, och lät mig gripas av mina drömmar. Sedan gick jag tillbaka hem för att bli en mästare i väntan, blek på alla sätt förutom i min längtan.
Jag minns med smärta den kärleksfullt broderade näsduken; den är inte här och hon är inte längre min käresta.
Jag minns Maryam när hon svor över mig och önskade mig olycka. Hur kan jag stå ut med detta klimat av frånvaro?
Jag minns att jag har läst mycket om arbetarna och arbetarrörelsen; jag har aldrig firat första maj innan jag kom till Stockholm.
Jag minns den första känslan jag fick när jag plockade äpplen i Stockholm.
Jag minns välkomstfesten för John Garang i Khartoum. Vi hade väntat på honom så länge.
Jag minns dagen då John Garang dog.
Jag minns minnesältandet på kvällen.
Jag minns hur skrivandet gjort mig besviken.
Jag minns min mors varma svar.
Jag minns första gången jag besökte Kairo.
Jag minns första dagen jag kom till Kiruna.
Jag minns sommaren i Kiruna och midnattssolen där.
Jag minns första gången jag besökte Ishotellet.
Jag minns hur glad jag blev när jag såg människor le mot och hälsa på varandra i Stockholm.
Jag minns hur hårt Kiruna var på vintern. Vi besteg ett berg för att beskåda midnattssolen.
Jag minns hur långt det var till Kiruna när jag åkte tåg. Förvåning, misstro, tvivel; allt jag såg var snö.
Jag minns när jag började skriva nyss, hur tårarna rann.
Fotnot: Allt arbete med workshopen har skett ideellt. Tack vare stöd från Albert Bonniers förlag har översättarna kunnat avlönas
