”Fick en bild på en vallmo – och min hemby i ruiner”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2013-12-20

Jag minns - Del 2

Jag minns när jag kom dit första gången. Då trodde jag att jag satt i en park. Jag förstod inte att det var en kyrkogård förrän efter flera besök. Det var samtidigt som jag märkte att andra palestinier än jag också brukade leta sig dit. En av dem kom från ett läger i Jordanien, en annan från Yarmuklägret i Syrien. Tillsammans upptäckte vi att kyrkogården kallade på oss allihop. Och att Anna Lindh vilade där. Där brukade jag sitta och minnas, och jag minns … 

Jag minns i skolan, hur jag skämdes för min dåliga handstil, vilket jag fortfarande gör.

Jag minns första gången jag lyckades läsa ett helt stycke i skolboken med hjälp av min storasyster. Stycket handlade om kaniner.

Jag minns när de israeliska stridsplanen anföll i närheten av vårt hus och hur vi skräckslagna flydde till skyddsrummet. När bombandet var över gick jag tillbaka hem bara för att upptäcka att födelsedagstårtan på min femårsdag hade förkolnat i ugnen.

Jag minns mina första biobesök tillsammans med min bror; jag brukade somna i stället för att titta på filmen.

Jag minns när jag och min familj flydde från inbördeskriget till lägret Ayn al-Hilwa i södra Libanon och hur ett litet rum på ett kafé förvandlades till ”bio”. Där tittade vi på amerikanska actionfilmer på en teveskärm. Som vi garvade åt Rambo när han dödade tre ryssar med en ljudgranat! Då förstod vi att filmen ljög. Och sedan när vi blev äldre förstod vi att mediernas lögner är fler än deras sanningar.

Jag minns när en grupp beväpnade män på den syriska regimens sida kom hem till oss och grep min far för att han sympatiserade med den palestinska revolutionen. Liksom jag minns mitt sista samtal med honom innan jag flydde till Sverige av rädsla för den syriska regimens brutalitet och dess medhjälpare i Libanon eftersom jag stött den syriska revolutionen.

Jag minns när min flickvän bestämde sig för att fira min födelsedag för två år sedan. Hon reste till vår hemby Zirin som jag aldrig sett med egna ögon eftersom jag inte får lov att besöka mitt land, Palestina. Därifrån skickade hon mig en bild på en vallmo och andra bilder på ruinerna från byn som blev förstörd efter ockupationen.

Jag minns vår första träff, när hon kom tillbaka från Palestina. Det var en träff som doftade timjan och kaffe i värmen av en sjal som nuddat marken och sugit åt sig några stoftkorn, marken i min hemby som varit ockuperad sedan far var åtta år gammal.

Jag minns det svartvita fotot av min farmor och farfar, av Kamelia och Ali, det som hängde hemma hos farfar i Ayn al-Hilwa. Det var symbolen för deras kärlek över religionsgränserna.

Jag minns sorgen i farmors ansikte efter min kusins död och hennes bön om att barnbarnets mördare som kom från hennes egen religiösa grupp måtte dö. Jag älskar min farmor och hatar döden, mördandet, religionskrig och religiösa sekterister!

Jag minns hur rädd jag var första gången jag besökte Stockholm, vilket jag fortfarande är.

Jag minns den första personen som jag träffade på arbetsförmedlingen. Han hette Jonas och stal min chans att få praktik och gav den i stället åt någon annan som redan hade uppehållstillstånd i Sverige. Det noterade han som en framgång i arbetet för sig själv.

Jag minns hur vi som nyanlända flyktingar brukade skämta om migrationspersonalens sätt att le så fort vi framförde klagomål över den dåliga servicen vi fick: grattis till yttrandefriheten – inte nyttjandefriheten.

Jag minns rådet jag fick från en svensk aktivist (som påstod att hon stödde den palestinska saken och pale­stinierna) att jag borde åka tillbaka till lägret i Libanon. Hon ansåg varken att Sverige var skyldigt att ge mig skydd eller ansvarigt för mitt lidande. Men ack vad hennes tystnad lät besvärande när jag påminde henne om att det finns industrier i Sverige som tillverkar krigsflygplan och vapen som sprider död och förintelse i våra länder, och att Sverige driver en ambassad i det som kallas Israel, en stat som är grundad på vår ockuperade jord. Gör inte det Sverige medansvarigt för min och mitt folks fördrivning sedan 1948? Men egentligen är jag inte särskilt förtjust i hennes land; allt jag väntar på och drömmer om är att en dag få återvända till Pale­stina.

Jag minns den förvånade minen hos en svensk officer som arbetat flera år inom FN i Libanon, där jag ju bott det mesta av mitt liv. Hur arg han blev på Migrationsverket för att de vägrat ge mig uppehållstillstånd då det fanns polis i Libanon som kunde skydda mig från de religiösa extremisterna. ”Vet du vad du ska säga till den som avslog din ansökan”, sa han. ”Säg: Du är en åsna!”

Alaa Al Ali

Översättning från arabiska: Tetz Rooke

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.