Så är livet som papperslös
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2013-12-29 | Publicerad 2013-12-20
Tre personer sätter ord på ett liv i Sverige med ett minimum av rättigheter
Våren 2013 arrangerar vi vår första skrivarworkshop för papperslösa. Den flyktingpolitiska tidskriften Artikel 14 styr upp hemsida, hemlig lokal och fika. Organisationen Ingen människa är illegal bjuder in deltagare. Jag är ansvarig för själva innehållet.
Till varje möte läser vi en kortare text, oftast en novell eller ett utdrag ur en roman. Vi försöker förstå texten, analysera den, undersöka varför den fascinerar/uttråkar, varför vi vill rama in den/elda upp den. Sedan testar vi att härma den, skriva något som påminner om den. Eller kanske skriva något som är precis tvärtom. Att delta i workshopen är gratis, enda kravet är att deltagarna ska vara eller ha erfarenhet av att vara papperslös i Sverige.
Den största utmaningen har varit språklig. Hur kommunicera i ett rum med så många olika modersmål? Strategin har varit att använda engelska som talat språk och deltagarnas respektive modersmål som skrivspråk. Vid behov har engelskan simultantolkats till farsi och spanska. När inte det har hjälpt så har vi använt whiteboarden, teckenspråk eller charader.
Texterna som i dag och två dagar framöver publiceras i Aftonbladet är skrivna av tre personer som lever som papperslösa i Sverige i dag. De skrevs efter en session där vi lät oss inspireras av konstnären Joe Brainards självbiografi I Remember, en hel bok byggd på korta minnesbilder – okronologiskt berättade. Varje ny rad börjar med en hypnotisk refräng, samma ord, igen och igen: I remember … Jag minns. Je me souviens. Yo me acuerdo.
Minnesakten, nedpräntandet, vikten av att vara ett vittne, att ha en röst trots en osäker legal status, att ha tillgång till ord trots papperslöshet, att aldrig låta någon annan föra ens talan, att aldrig låta Maktens omänskliga ord fästa vid en, inte låta lögnaktiga försåtliga politiker/annonser lyckas med sin avhumaniserande strategi. Att med hjälp av sina ord påminna omvärlden om det allra mest självklara: sin egen mänsklighet. Här är deras minnen.
Jonas Hassen Khemiri
Mer info om projektet hittar du på skriv.papperslos.se och på khemiri.se/workshop.
Fotnot: Allt arbete med workshopen har skett ideellt. Tack vare stöd från Albert Bonniers förlag har översättarna kunnat avlönas
Jag minns – del 1
Jag minns min barndoms hus.
Jag kommer ihåg zamovaren, téet och samtalen med en karamell i munnen.
Jag minns Nikolaj, kakorna formade som små djur.
Jag minns mitt och min systers namn uttalade på ryska.
Jag minns en mening som jag lärde mig medan jag drack te.
Te som hade smaken av mitt första modersmål.
Jag minns: ”Du måste hoppa över muren!”
Jag minns att vi anlände till en gigantisk stad med mycket ljud och människor på gatorna.
Jag skulle alltid komma ihåg att inte öppna fönstren, inte öppna dörrarna, inte ens munnen.
Inte ens ögonen.
Jag minns det som jag aldrig borde minnas.
Jag minns den svarta färgen på min grannes hår.
Jag minns hur hon hoppade över muren när militärerna kom.
Jag minns: Hur hon hoppade över muren.
Jag minns, helikoptrar, rop, vapen, gitarrer, leenden och gråt.
Jag minns när de grät över dem som log.
Jag minns när skrik hördes över muren.
Jag minns min lilla Ford Capri i en pöl av blod.
Jag minns när ingen log längre.
Jag minns att jag i några stunder fick vara barn.
Jag minns vad som fanns bakom murarna.
Jag lovade att aldrig gråta och hoppa över muren.
Jag minns att jag hoppat över många murar.
Jag minns alla som blev kvar bakom dem.
Jag minns att jag aldrig hoppat över samma mur två gånger.
Jag minns att muren försvinner när den hoppas över.
Jag minns att du alltid måste klättra upp på den, sedan falla.
Adrenalin i min kropp, jag minns att nederlag inte existerar.
Jag minns att jag aldrig var särskilt intresserad av platsen jag skulle komma till.
En annan destination för asylsökande söderifrån, födelseort, tillfällig fristad för många kamrater.
Men nu flydde jag inte från något, ingen körde iväg mig.
Att anlända till Sverige, passera gränsen, det var inget speciellt.
Sedan jag var liten har jag korsat gränser, lagligen eller olagligen, i jakt på en fristad.
På flykt, i följeslag med dem som flydde.
Med ryggsäck eller bara det jag bar på kroppen.
Jag minns när jag lämnade flygplatsen och såg Stockholm, såg dess folk.
Jag minns mina svårigheter att ta mig till Visby, jag pratade bara latinska språk.
Jag minns en märklig känsla de första dagarna i Sverige.
Jag kände mig underligt hemma, jag hade återvänt till en plats där jag aldrig varit.
Jag minns en gul ros som väntade på mig i Visbys hamn.
Jag minns dess ögon, dess leende, en kram.
Jag minns hur jag återvände till Stockholm, utan pengar, utan hem, utan vänner, utan papper.
Jag minns hur jag gick med min ryggsäck, planlöst studerade jag staden, dess folk.
Jag minns att jag aldrig kände mig som en invandrare, jag minns att andra fick mig att känna så.
Jag tänkte alltid att mitt hemland är världen och min plats där jag känner mig bekväm.
Jag minns ansiktena på Migrationsverkets anställda.
Jag minns tårarna i de där blåa ögonen, jag minns ilskan och maktlösheten.
Jag minns tunnelbanan på vintern, jag minns uttråkade ansikten.
Jag minns hur människor stängde in sig i sig själva bakom en tidning.
Bakom en bok, bakom en mobil, bakom ögonen som tittar ut i tomheten.
Jag minns migranternas ensamhet, jag minns deras idealiserade minnen.
Deras ambitioner, deras drömmar, deras brister.
Jag minns deras kampvilja, jag minns deras resignation.
Jag minns hur jag bad att få låna ett tält för att sova i någon park.
Jag minns hur jag sökte efter rabatterade priser i storköpen, jag minns att somna utan att ha ätit.
Arbeta utan att få lön, jag minns att jag inte var den enda som blev lurad.
Jag minns hur vi i snö och kyla blockerade invandrarföretag.
Jag minns de oändliga listorna över bedragare till chefer.
Jag minns hur chefer slog sina anställda när de krävde sina rättigheter,
både de ena och de andra var invandrare
Jag minns likgiltigheten, jag minns föraktet, hyckleriet.
Jag minns hur jag hälsade på träden på vägen hem.
Jag minns den första gången som en granne hälsade på mig.
Jag minns att soporna var mitt shoppingcenter.
Jag minns vem som stod bredvid mig när polisen stod framför oss.
Jag minns att inte alla var likgiltiga och hycklare.
Jag minns att exploateringen och makten inte erkänner några gränser.
Jag minns hur exploateringen och makten utnyttjar gränserna.
Jag minns en morgon i Uppsala, tre vittnen och en kort ceremoni.
Jag minns min vän med blommor på flygplatserna.
Jag minns den bästa gåvan, ett bröd, det kunde bara vara bakat av en vän till henne, som i dag kommer med blommor till flygplatserna.
Jag minns att de kom överens om en deportation, jag minns att det var kallt
även om det inte var vinter längre.
Jag minns att jag var ofattbart ledsen två gånger,
jag minns att jag var ofattbart lycklig två gånger.
Jag minns när passionen krockar med rationalitet.
Jag minns hur jag bråkade med rationaliteten, mot införandet av verkligheter.
Jag minns hur jag gick över mina egna gränser, hur det gjorde mig arg.
Jag är tacksam till den som påminner mig om dem.
Jag minns att de lärde mig att hoppa över murar när jag var liten.
Dremko Candil
Översättning från spanska: Moa Candil
