Svineri, Lagercrantz!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2013-12-19

Författaren Kristina Ohlsson rasar mot girigheten kring kända romanfigurer – efterlyser en Lex Stieg Larsson

Kristina Ohlsson, författare. Foto: Thron Ullberg

Så kom beskedet till sist. Det blir en fjärde bok i Millenniumserien. På Norstedts hemsida läser jag: "Vi ser det som ett sätt att bjuda hans läsare på en efterlängtad fortsättning på en fantastisk historia. Men inser samtidigt att vi tar en risk med den här utgivningen. Rätt eller fel – ja, det lämnar vi åt läsarna att avgöra när vi ger ut boken."

Kära Norstedts. Jag är både läsare och författare. Jag älskade Män som hatar kvinnor, jag kände mig underhållen av de båda andra. Och jag behöver inte vänta på att den fjärde boken ska komma ut, för jag vet redan vad jag tycker. Nämligen att det är svineri. Låt mig få berätta varför. 

Tidigare i år hade jag ett möte med en advokat. Jag ville ha ett testamente upprättat. Inte för att jag tror att jag ska dö, utan för att jag vet att jag ska göra det. Kanske i morgon, kanske när jag är nittio år gammal. Hur som helst – dör gör man alltid, och då ser jag gärna att mina efterlevande förstår hur de ska förvalta allt vad jag lämnar kvar.

Jag debuterade som deckarförfattare 2009. Sedan dess har jag släppt ytterligare fyra kriminalromaner samt en barnbok. När mitt testamente skulle skrivas, var jag noga med att det skulle finnas med en paragraf om vad som skulle hända med eventuella opublicerade manus. Advokaten frågade varför och menade att en sådan sak inte hade en naturlig plats i ett testamente.

Jag svarade med att konstatera att han inte förstått hur emotionell bokbranschen är. Det räcker inte att det finns ett juridiskt svar på vad som händer med opublicerade, ofullständiga manus (nämligen att den som ärver det får bestämma). Det måste också finnas en välsignelse och viljeyttring från författaren.

- Lex Stieg Larsson, sa jag till advokaten.

Sedan fick jag som jag ville. Paragrafen om opublicerade manus kom med i testamentet.

När jag först hörde talas om nyheten om en fjärde Millenniumbok, trodde jag – liksom säkert många andra – att det handlade om det lika omtalade som mystiska fjärde manuset som Larsson påstods ha lämnat efter sig. Så var det inte. Det har i stället blivit författaren David Lagercrantz uppgift att skriva en helt egen fortsättning på Stieg Larssons böcker.

Jag var tvungen att läsa pressmeddelandet från Norstedts två gånger. Tre gånger. Men det gick fortfarande inte att förstå hur de tänkte. Stieg Larssons agent Magdalena Hedlund sa bestämt att det här gör arvingarna inte för pengarna. Vad hon ska göra med sin egen del av stålarna nämnde hon inte. Men hon betonade att inte heller David Lagercrantz gett sig in i projektet för att tjäna pengar.

Så nobelt.

Inte heller Norstedts säger sig vilja göra detta för att mjölka den Larssonska kon på ännu fler kronor och ören (trots att vi alla vet hur väl just Norstedts behöver kronor och ören). Istället pratar de om 75 miljoner läsare som älskat böckerna och som säkert är nyfikna på en fortsättning. Det har de förstås rätt i. Precis som alla vi som gillar att lyssna på Mozart skulle älska om det dök upp ännu ett stycke som vi kunde kasta oss över. Men nu går ju inte det. För Mozart är död. Så är även Stieg Larsson. Men inte David Lagercrantz. Eh, ok?

Det är en tankecirkel som inte går att sluta. Som författare blir jag fysiskt illamående. För jag visste uppriktigt sagt inte att den här sortens saker kunde hända. Att någon skulle kunna ta sig friheten att väcka mina karaktärer till liv så kort tid efter min död, på någon annans initiativ än mitt eget (genom till exempel kvarlämnade, ofullständiga manus). Stieg Larsson dog för mindre än tio år sedan. Men när jag lyssnar på agenten Hedlund och på Norstedts, låter det som han dog samtidigt som Jane Austen.

Över Stieg Larssons anhöriga faller en mycket liten skugga. Men över Norstedts förlag, agenten Magdalena Hedlund och författaren David Lagercrantz faller en helt enorm sådan. Jag ser en intervju med Lagercrantz. Han ler så brett och varmt och pratar med stor entusiasm om hur han ska ta sig an uppgiften han har framför sig. Han hycklar inte med vad han gör bäst. David Lagercrantz skriver starkast böcker om han får göra det vid dukat bord.

Som när han senast serverades Zlatans historia. Och verkligen – så bra det blev. Lagercrantz tar sig friheten att jämföra sitt Zlatanuppdrag med det han nu fått av Norstedts om att skriva en fortsättning på Millenniumtrilogin. Det är en lika hårresande som orättfärdig jämförelse. Zlatan kan inte skriva en bok om sig själv för han saknar förmodligen talang för uppgiften. Men Stieg Larsson kan inte skriva någon mer bok för han finns inte längre. Och där tar jämförelsen slut.

Ovanpå allting annat får jag dessutom den obehagliga känslan av att detta bara är ännu ett bevis för kriminallitteraturens låga ställning i kultursverige. Gör ett tankeexperiment. Föreställ er att någon sa ”Nu var det bra länge sedan det kom en ny bok om Emil i Lönneberga”. Skulle någon ens komma på tanken att be David Lagercrantz skriva en uppföljare? Nej, det skulle ingen. För vi har större respekt för människor som skriver sagor för barn än för de som skriver sagor för vuxna.

Framgången med Millenniumserien var Stieg Larssons och ingen annans. Att låta någon annan dra ekonomisk nytta av en sådan succé efter författarens död, är lika osmakligt som girigt. Både agenten och förlaget nämner gärna att de anhörigas pengar ska gå till Expo, som därmed också (frivilligt eller ofrivilligt) blir till en faktor i ekvationen. Men hur stor andel av pengarna är det egentligen? Den frågan kräver sitt svar, eftersom gåvan till Expo framhålls i syfte att skänka projektet en ökad grad av moralisk legitimitet.

Utifrån vad som hittills blivit känt om författandet av den fjärde Millenniumboken, ser det inte ut att vara något annat än ett litterärt svineri. Ett svineri som föder en rädsla hos mig som författare. Är det så här det kan gå till, är det bäst att jag besöker den där advokaten på nytt och gör ett tillägg i testamentet. För så här skulle jag aldrig vilja att någon hanterade mina karaktärer för den händelse att jag dog.  

Kristina Ohlsson

Författare

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.