Dårpippi som fördummar
Twitter och andra sociala medier gör den offentliga debatten slö
För några veckor sedan avslöjades det, nästan samtidigt, att Sveriges Radio efter 50 år tänker lägga ner radioprogrammet OBS, och att Vetenskapsrådet (VR) planerar att dra in stödet till humanistiska och samhällsvetenskapliga tidskrifter. Bägge beskeden förorsakade upprörda reaktioner, vilket i sin tur resulterade i (måttligt betryggande) dementier från SR respektive VR: Allt bygger på illasinnade rykten! Vi ska inte alls lägga ner något! Bara förnya lite. Och nästan inget är ju bestämt, än.
Oavsett vad som händer finns det skäl att fundera över den mer övergripande tendens som de båda händelserna är en del av. Utöver en ren förnyelsefetischism (eftersom tidskriftsstödet konserverar mer än det förnyar, som en VR-sekreterare uttryckte det, måste det bort; eftersom OBS har funnits länge pågår ett utvecklingsarbete, förklarar cheferna på SR), verkar båda idéerna i hög grad vara motiverade av utvärderingstekniska skäl: Tidskriftsstödet är ironiskt nog för litet (0,7 promille av vad VR delar ut årligen) för att kunna utvärderas på ett rimligt vis. Utvärderandet har alltså förvandlats till ändamålet. Det som inte kan mätas måste läggas ner.
En snarlik logik verkar finnas i OBS fall. Eftersom SR inte riktigt vet vad lyssnarna tycker vänder man sig till Twitter och Facebook - där är det bara att räkna likes och tweets. Visst, jag vulgariserar, men inte så mycket. Sveriges Radios biträdande programdirektör Martin Jönsson skriver själv att sociala medier (inlägget har fått 24 likes på Facebook) är ”lika viktiga i den totala distributionsstrategin som vår FM-radio och våra egna digitala plattformar”. Jag kan inte sluta att förundras över den uppfattningen. Den får mig att tänka på skämtteckningen med den berusade som letar efter sina nycklar i gatlampans sken - inte för att han tappade dom där, utan för att det är där det går att leta.
Frågan är om inte hotet mot tidskriftsstödet också kan knytas till den så kallade övergången från analogt till digitalt. Bakom VR:s planer skymtar en idé om att vetenskapliga artiklar inte längre behöver publiceras i tryckt form. De kan läggas upp öppet och, underförstått, kostnadsfritt på olika internetarkiv i stället. ”Open access” lyder mantrat.
Det som är problematiskt i den här utvecklingen är inte nödvändigtvis nätet i sig - det kan naturligtvis publiceras lika bra saker digitalt som på papper - utan den ängsliga bekräftelsejakt det genererar: tidningarna måste få klickningar, SR måste bli gillade på Facebook, universiteten måste synas i massmedia, twittrarna måste bli citerade i pressen … Alla längtar någon annanstans. Konsekvensen är att utrymmet för ett avancerat tänkande i gränslandet mellan massmedierna, universiteten, allmänheten och de folkvalda krymper alltmer.
En aspekt av den förändringen är ett allmänt, successivt avskaffande av redaktörsrollen. Det vill säga någon som beställer, tackar nej, väljer ut och förbättrar offentligt tänkande; någon som har en lön, en professionell hållning, en övergripande vision och ett publicistiskt ansvar. Det som främjas i dag är individuella, icke-redaktionella, oavlönade former (bokbloggar, open-access-arkiv, sociala medier, kommentarsfält, podcasts, wikis), förbundna med den sämsta formens relativism: varje uttryck är lika bra. Därmed blir allt i längden lika harmlöst.
Ju starkare och bredare den tendensen blir, desto viktigare blir det för den enskilde medieaktören att ge sken av motsatsen: att man tillhandahåller något brännande, engagerat, högaktuellt. I radio och dagstidningar resulterar det i ett ständigt ”personligt” tilltal, i ett ökat utrymme åt kända namn, och inte minst att man konsekvent söker debattformen. ”Kulturdebatt är oerhört viktigt” är en återkommande floskel i diskussionen kring OBS. Det låter ansvarsfullt. Fast vad är det som är så viktigt? Att några frilansare på Södermalm tycker saker? Att det finns text att läsa på Twitter?
Självfallet kan ”kulturdebatt” vara viktigt, på samma sätt som böcker kan vara viktiga, eller cd-skivor eller filmer. Men det är inte det viktiga - i betydelsen det som gör skillnad i tyckarflödet - som främjas i den aktuella medielogiken, utan igenkänningen. Det som bekräftar den rådande smaken.
Nåja, får man nog av ditt-och-datt-narcissismen kan man vända sig till tidskriftsvärlden i stället. Hittills vill säga. Att bidraget till de allmänna kulturtidskrifterna aldrig har varit den borgerliga regeringens favoritstöd är ingen hemlighet, trots att det också i det fallet rör sig om relativt små summor. Än så länge finns det kvar, men det gör även oron bland kulturtidskrifterna. Vad gäller de akademiska tidskrifterna är VR:s planer bara en liten pusselbit i ett större mönster: i allt högre förpassas det humanistiska och samhällsvetenskapliga tänkandet till anglosaxiska peer review-tidskrifter, där både form och innehåll likriktas i den hårdnande kampen om finansieringsmöjligheterna.
Kontentan av detta är att mediesituationen håller på att bli lika polariserad som allt annat i samhället. Forskarrösterna försvinner någon annanstans, långt bort från den offentlighet de är en del av, alltmedan radiolyssnarna uppmuntras att gå in på webben och ”tycka till”. Som om vi vore barn.
Så vem vinner på den här utvecklingen? Möjligen de som upprätthåller den digitala infrastrukturen: telefontillverkare, nätoperatörer, elbolag. Och så de som har något att förlora på att det finns ett livskraftigt, oregerligt, kritiskt tänkande, fritt tillgängligt via public service eller på närmaste stadsbibliotek. Nej, jag är inte konspiratorisk. Om det överhuvudtaget finns ett subjekt bakom den här utvecklingen, så har det knappast formen av en individ eller ens ett parti. Vad som däremot borde finnas är en politisk vilja att hejda utvecklingen.
