Inga moderater på Mandelas begravning
Därför ska Bildt & Reinfeldt stanna hemma
Moderaterna sörjer Nelson Mandela. Carl Bildt känner ”en djup tacksamhet” för allt Mandela gjort. ”Nelson Mandela var en man som förändrade världen”, säger statsminister Fredrik Reinfeldt.
Det stinker död huggorm om den moderata andedräkten. Vi är många som minns hur ungmoderaterna på 1980-talet hånskrattade åt oss som var aktiva i ISAK, Isolera Sydafrikakommittén. Västerås, Gävle, Göteborg, Malmö, Norrköping, Örebro – överallt finns berättelser om hur ungmoderaterna under apartheidregimens sista skälvande decennium gläfste mot aktivister som samlade in pengar eller namnunderskrifter till stöd för ett fritt Sydafrika. ”Om de svarta får rösträtt, kommer Sovjet få kontroll över hela södra Afrika”, löd deras varning.
Alla politiska ungdomsförbund var med i ISAK, utom MUF.
Moderaterna vägrade erkänna ANC som en legitim politisk rörelse. Den fängslade Nelson Mandela var en ickefråga. Vid varje svenskt riksdagsbeslut om handelssanktioner mot Sydafrika och Namibia, röstade Moderaterna – som enda parti – emot.
Moderatledaren Ulf Adelsohn försvarade 1985 svenskt företagande i Sydafrika med argumentet att ”de stackars negrerna” annars skulle stå utan jobb. När uttalandet orsakade storm vidhöll han sin ståndpunkt i en TT-intervju: ”Nej, jag ångrar ingenting. En neger är en neger och en svensk är en svensk.”
TT rapporterade den 4 september 1985 att Carl Bildt något irriterad försvarade Ulf Adelsohn på en gymnasieskola: ”Nja, det är ju helt riktigt som Adelsohn sagt, man kan ju också säga att en svensk är en svensk och en jude är en jude.”
Partiet gick, som alltid, storföretagens intressen. Kronjuvelerna – Asea, Volvo, Saab-Scania, Alfa-Laval, Sandvik med flera – var ivrigt verksamma i Sydafrika, och saboterade därmed FN-sanktionerna. Adolf H Lundin fattade inte alls kritiken mot att hans Lundin Mining investerat i den sydafrikanska guldgruvindustrin: ”Jag förstår inte det svenska raseriet mot detta vackra land.”
1986 hölls Folkriksdagen mot Apartheid som samlade hela Organisations-Sverige, däribland fackföreningar, kyrkan, idrottsrörelsen och alla politiska ungdomsförbund. Till och med MUF var där – bara för att konsekvent rösta mot alla förslag om hur man skulle påskynda avskaffandet av apartheid.
Samma år, 1986, förberedde den socialdemokratiska regeringen sanktioner som var mer långtgående än FN:s, eftersom USA och Storbritannien regelmässigt lade in sitt veto i säkerhetsrådet så snart ekonomiska sanktioner kom på tal. Man gick här emot sin egen linje att aldrig vara radikalare än FN. Tanken var att Sverige kunde driva på världssamfundet. (Det här var på den tiden Sverige hade en egen utrikespolitik.)
Moderaterna reagerade med en motion undertecknad av bland andra Carl Bildt och Margaretha af Ugglas, den senare storägare i bland annat Sandvik, som krävde att alla dittillsvarande beslut om handelsbojkott skulle rivas upp. Man argumenterade: ”Det är inte hållbart att säga att just en form av förtryck eller förtryck i ett speciellt land är särskilt motbjudande.”
Med andra ord: det är inga konstigheter med rasförtryck.
1985 samlades den svenska musikeliten till en gala för ANC. Initiativtagare var Mikael Wiehe och Tomas Ledin, huvudtalare var Olof Palme. Galan kritiserades av ungmoderaterna, som menade att pengarna som där samlades in kunde komma att användas till ”ANC-terroristernas” vapenköp.
Det var sant. Men lika rätt var det att låta ANC själva avgöra hur de skulle förvalta gåvan. Den sydafrikanska motståndsrörelsen är bara ett av historiens alla exempel på dialektiken mellan fredligt vardagsmotstånd och våldsamma punktaktioner.
Nelson Mandela var ledare för ANC:s beväpnade gren, Umkhonto We Sizwe (Nationens spjut). Han dömdes 1962 för att ha planerat väpnade aktioner, för sabotage mot militära mål och för att ha organiserat en illegal arbetarstrejk. Han erkände allt. Det är lätt att glömma bort den delen av ANC:s kampmetod när man ser Mandela storleende dansa i blomsterhalsband.
Åren mellan 1973 och 1994 gav Sverige 2,5 miljarder kronor till antiapartheidrörelsen, varav 900 till ANC. Det motsvarade halva ANC:s budget. Detta var möjligt eftersom idén om ett fritt Sydafrika gick över alla partigränser – utom Moderaternas. De ville stoppa stödet, eftersom ANC var en ”terroristorganisation”. Moderaterna ville bara ge stöd till länder och rörelser i tredje världen som levde upp till deras krav på demokrati, och det gjorde inte ANC.
Två år efter Mandelas frigivning uttryckte sig Peter Wallenberg mer explicit om stödet till ANC: ”Jag undrar just vad vi skulle tycka om någon satt och petade in en massa kosing till lapparna så att de kunde ställa till med en massa problem för den svenska regeringen.”
Också i den här frågan lät sig Moderaterna vägledas av husbondens röst: Margaret Thatcher och Ronald Reagan såg i Nelson Mandela en ”terrorist”. Mandela var terroriststämplad fortfarande 1993, när han fick Nobels fredpris. Först 2008 plockade USA bort ANC från sin terroristlista.
Sveriges stöd till ANC var avgörande, vilket Mandela påpekade när han besökte landet 1990, bara en månad efter sin frigivning: ”I dag är det många som vill vara våra vänner. Det gläder oss. Men vi glömmer aldrig dem som gav oss sitt stöd när vi hade det svårt.”
Vackert så, men vi ska heller inte glömma dem som var emot.
I sitt förslag till nytt partiprogram förra året försökte Moderaterna skriva om historien så att partiet framstår som ledande i kampen mot apartheid. Programkommissionens ogenerade historieförfalskning lyckades bara övertyga partisekreteraren Sofi Arkelsten. Men trots att alla, utom Moderaterna själva, känner till partiets medlöperi med apartheidregimen, har ingen krävt deras ursäkt.
Vänstern får gång på gång på gång äta upp Berlinmuren. Nu är det dags att Moderaterna får tugga i sig Robben Island och varenda beståndsdel som byggde raspolitiken. Varje gång en moderat företrädare beklagar Nelson Mandelas död måste frågan ställas: ”Hur ser du på ditt partis tidigare ställningstaganden och varför bytte ni hållning?”
En total scenförändring har okommenterat ägt rumt: Nelson Mandela är plötsligt Moderaternas stora idol. Det är han och den med honom helt inkompatibla Ayn Rand. Varenda näringslivsgubbe säger att Mandela är en förebild.
Opportunism, ja visst, men i svaret hörs också en lättnades suck. När högern prisar Mandela är det alltid med motiveringen att han är ”försoningens man”. Mandela krävde aldrig hämnd. För högern symboliserar dagens ANC förtryckarens våta dröm: slaven som slår sönder sina bojor men inte vrålar ut sitt hat, inte pockar på uppgörelse.
Befrielsens tragedi är att apartheidsystemets sammanbrott inte medförde den omvälvning Moderaterna och dess gelikar världen över fruktade.
Samtidigt som Mandela och en del av ANC:s topp förhandlade med F.W de Klerk och National Party om det politiska maktövertagande, pågick i skymundan en annan förhandling om den ekonomiska makten. Naomi Klein beskriver den här två år långa processen i Chockdoktrinen.
ANC trodde, att bara de fick den politiska makten skulle de kunna förverkliga Frihetsdeklarationen från 1955. Den utarbetades genom att ANC reste runt i hela landet och frågade folk: Vad vill ni? Svaret var jord åt alla, bostäder, utbildning, socialisering av de stora naturrikedomarna, demokrati, jämlikhet. Frihetsdeklarationen är nåt av det mest revolutionära som skrivits, eftersom den förespråkar en total omfördelning av ägandet och därmed makten. Frihetsdeklarationen, sa Mandela ännu sista dan i fängelse, var det manifest på vilket det fria Sydafrika skulle byggas.
Men i förhandlingarna med apartheidregimen kompromissade ANC bort allt som möjliggjorde en radikal omfördelning. Riksbanken gjordes självständig, bortom politisk kontroll. Så mycket som möjligt privatiserades innan ANC hann ta över. Man ingick långtgående avtal och försäkringar med IMF, GATT, Världsbanken och en rad andra nyliberala dödsänglar. Avtal som ANC vägrat bryta eftersom börsen i Johannesburg och alla utländska investerare genast klipper till vid hotet om minsta lilla avsteg från den nyliberala chockdoktrinen.
ANC till och med övertog de Klerks finansminister. Man trodde, att bara vi vinner kongressen, vinner vi makten. De fattade aldrig, att makten de erövrade var plundrad.
Resultatet är att de privilegierade vita sitter i orubbat bo; tio procent av befolkningen äger 80 procent av tillgångarna. Resten äger en liten svart medelklass som lyckats berika sig på kalaset. Dubbelt så många svarta lever i dag i slummen än för tjugo år sen, arbetslösheten och brottsligheten har rusat i höjden, färre har fritt vatten, medellivslängden har minskat med 13 år. De svarta fick nycklarna till huset men inte koden till kassaskåpet, sammanfattar Klein.
Guldet blev till sand. Sydafrika är återigen ett land där man skjuter gruvarbetare.
Det är alltså inte revolutionären Nelson Mandela som Moderaterna nu sörjer, utan den milde statsmannen som inte bar hand på privategendomen. Som väl i frihet bakade luftpastejer om kärlek och självdisciplin. Och maximerna som har sprängkraft ges ingen spridning, som: ”Sydafrika blir inte befriat förrän Palestina blir det”.
Hade ANC förverkligat Frihetsdeklarationen, hade man fortfarande stått under bokstaven A på USA:s terrorlista.
Apartheidregimen föll för att den inhemska motståndsrörelsen blev för stark och för att ekonomin brakade samman av omvärldens bojkotter. Sveriges betydelse som pådrivare av de världsomfattande ekonomiska sanktionerna kan inte överskattas. I detta arbete urskilde sig Moderaterna.
Moderaterna var det enda riksdagsparti som aldrig deltog i några tvärpolitiska rörelser eller aktioner som fördömde apartheidregimen i Sydafrika. Att de nu ska representera Sverige, som har en alldeles särskild plats i ANC:s hjärta, på Nelson Mandelas begravning är en skymf.
Om Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt har nån skam i kroppen, avstår de från att ställa sig bland de andra falska gråterskorna i sorgekortegen runt Mandelas kista. Tyngda av sitt historiska arv stannar de hemma och lämnar över uppdraget till kungen.
För en gångs skull kan vi ha nytta av Carl XVI Gustaf. Han har visserligen varit allierad med de storföretag som profiterat på raspolitiken i Sydafrika, det ingår i uppdraget han ärvde. Men han har trots allt aldrig kallat Nelson Mandela terrorist eller uttalat nåt förakt för antiapartheidrörelsen.
