Varför vi alla kan bli massmördare
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-02-08
Inga-Lina Lindqvist läser en skakande analys
Människan är skapad så att hon ser på världen inifrån sig själv och betraktar andra utifrån.
Den egenheten gör oss alla till potentiella massmördare.
Harald Welzer, professor i socialpsykologi i Essen har baserat sin bok Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare på analys av vittnesmål och förhörsprotokoll från de förundersökningar mot nazistiska krigsförbrytare som ägde rum i Tyskland från mitten av 1960-talet till mitten av 1970-talet.
Vi får lära känna medlemmarna i polisbataljonen 45 som deltog i mordet på över trettiotusen judiska civila, kvinnor och barn i Babij Jar – och Welzer påpekar att han inte använder materialet som en historiker skulle ha gjort, utan fokuserar på de socialpsykologiska processerna.
Det är viktigt att hålla i minnet när man jämför Welzers bok med två andra viktiga och omdiskuterade verk som kom ut i slutet på 1990-talet och som han både knyter an till och polemiserar mot. Den ena är Christopher Brownings Helt vanliga män. Reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen (1998), den andra är Daniel Goldhagens Hitler’s willing executioners (1996).
Goldhagen har kritiserats hårt för att med sitt resonemang ha demoniserat hela tyska folket men Welzer menar att Goldhagen har en poäng i att mördandet var institutionaliserat och normaliserat. När raslagarna infördes i Tyskland etablerades en nationalsocialistisk moralnorm som förvånansvärt snabbt och effektivt slog ut den borgerliga moralen som ju underförstått förkunnade alla människors medborgerliga jämlikhet.
Politiska och ekonomiska incitament för massmördandet fanns där.
Men vilka psykologiska byggstenar måste man använda för att ge sig själv tillåtelse att begå de mest bestialiska brotten och ändå behålla sitt goda samvete?
”Offren föstes uppifrån kanten ner till ravinens botten och fram till exekutionsplutonen. Där fick de lägga sig ned med ansiktet neråt ovanpå de blodiga kropparna som hade skjutits före dem.” Så står det i domen som sent omsider föll mot krigsförbrytarna.
Var de onda? Födda sadister? Svurna antisemiter? Lydde de bara order? Och varför ska vi behöva fördjupa oss i deras bevekelsegrunder, motiv och drivkrafter?
Harald Welzers svar är lika enkelt som skakande.
Deras drivkrafter skiljer sig inte från våra. Vem som helst av oss kan – om vissa betingelser är uppfyllda – göra samma sak som de. ”Allt är möjligt”, skriver han i det avslutande kapitlet. Skenbart harmlösa handlingar vi utför kan vara de första stegen på väg mot en ny förintelse. Och efter att ha läst boken är jag benägen att hålla med.
Vi står initialt handfallna inför varje politiskt skeende som skiljer ut ett ”de” från ett ”vi”. Råkar vi till vår olycka tillhöra ”oss” kommer vi att under rätt betingelser på sikt bli kapabla att mörda ”dom”.
Stanna upp och lyssna inåt. Där pågår ett ständigt brus av tankar, känslor, sexuella impulser, äkta och falska minnen, kroppsliga sensationer. Vi har full tillgång till bruset – och det betyder att vi i varje enskilt ögonblick kan få tag på den exakta orsaken till att vi handlar som vi gör. Eftersom vi har tillgång till motiven får vi automatiskt stor förståelse för våra egna handlingar. Men vi hör bara vårt eget brus – inte någon annans. Vi har med nödvändighet mycket mindre förståelse för de andra, vars beteende vi tenderar att se som binärt: bra eller dåligt. För vår egen del kan vi däremot på ett nyanserat sätt, baserat på gedigen kunskap, rättfärdiga varför just vi varit tvungna att ljuga, bedra eller svika.
Det är den ena psykologiska mekanismen som träder i kraft sekunden innan vi begår ett brott.
Den andra är vår bristande benägenhet att ifrågasätta de beslut som vi redan tagit. Man orkar inte repa upp väven som man själv vävt. Det är lättare att säga B när man redan sagt A. Att inte säga B kan medföra skam, skam utesluter oss från social gemenskap och vi överlever inte utanför gruppen.
Den tredje mekanismen är den naturliga önskan att lösa problem som dyker upp under arbetets gång. På det stadiet började polismännen i bataljon 45 diskutera vem man skulle skjuta först: mammorna eller barnen? Vilka karbiner var bäst att använda, de tyska eller de ryska? Resten gav sig. Snart var dödandet en rutin, ett jobb man skulle göra, och det enda som störde var avbrott i rutinen – att ett litet barn sprang runt i ravinen och inte förstod att han skulle lägga sig ner.
Förhören som Welzer analyserar äger rum tjugo år efter kriget. Männen som återvände hem från östfronten med judiska spädbarns blod på händerna hade återintegrerats i det tyska samhället. De gamla poliserna hade varken blivit galna av mardrömmar eller gått under av samvetskval över sina gärningar – de hade levt ordinära lugna liv. Deras samvete var rent.
Varför dröjde det så länge innan de ställdes inför rätta? Jag misstänker att omgivningens accepterande och bekräftande attityd har hindrat männen från att ångra sitt förflutna och konserverat deras lugna övertygelse om att de gjorde sin plikt. Svaret finns inte i Welzers bok – det är synd.
En annan svaghet i den faktiskt oerhört intressanta, insiktsfulla och faktaspäckade boken är frånvaron av psykologiska förklaringsmodeller på motsatsen till folkmord – hur förklarar man civilkurage, solidaritet, empati? Visserligen nämns i den gedigna genomgången av Milgrams berömda experiment (den där försökspersoner uppmanades att dela ut elstötar till andra deltagare) tre faktorer som hjälper oss att behålla samma distans till oss själva som till andra: en universalistisk etik som motsätter sig varje dödande, en religiöst präglad moral eller att vi helt enkelt känner offret för bra.
Men tankegången utvecklas aldrig utan mynnar ut i utvecklingspsykologins anknytningsteori och ett idealistiskt formulerad önskan om ”känslomässig närhet och lycka” åt alla.
Jag vill inte hålla med om det. Att stå emot ondskan tror jag är en fråga om träning. Sök inte efter dig själv i andra – sök i?stället den andre i dig själv.
Inga-Lina Lindqvist