Grattis, novellen!
Tack vare att Alice Munro inte kan skriva romaner är du nobelprislitteratur
Årets nobelpris gick alltså till novellen.
Denna lilla underbara form av prosa som ständigt skuffats runt i litteraturhistorien – å ena sidan betraktad som en ynkligare form av roman, å andra sidan som en sorts prosans gourmeträtt. Men aldrig har den riktigt fått den status den förtjänar.
Dagens Nobelpris ändrar på det.
Alice Munro är en exklusiv novellförfattare som började sin karriär som många författare kunde göra förr i tiden – genom att skriva återkommande berättelser i tidningar och litterära magasin. Den typen av magasin som i dag blir allt mer sällsynta och som i Sverige nästan är helt utrotade tack vare det genuina ointresset hos kulturpolitiker och medier.
Dagspressen och inte minst arbetarpressen som under 1900-talet var en viktig plattform för spirande författare har för länge sedan slängt ut novellen till förmån för kolumnister och debattartiklar.
Alice Munros läsare vittnar gärna om att hennes böcker är perfekta att ha med sig i fickan och läsa på bussen. Det kan låta som en minst sagt ytlig syn på litteratur, men den korta, snabblästa formen är onekligen en av novellens storheter.
Och Alice Munros hyllade noveller skrevs inledningsvis i just de där små, korta pauserna i livet.
I en stor intervju med The Paris Rewiev berättar hon att de två formerande år hon hade råd att tillbringa på universitetet var just en livspaus. Det var de enda två år då hon slapp ägna sig åt hushållsarbete. Som tonåring var hon ansvarig för barndomshemmet och året efter sin korta universitetsvistelse gifte hon sig snabbt och skaffade tre barn plus extrabarn och delägarskap i en misslyckad bokhandel i Victoria, Kanada.
Planen var att äntligen få slippa den ”viktorianska pressen” hemifrån att gifta sig och på så sätt få frihet att skriva. Novellerna skrev hon under de få timmar på eftermiddagen när barnen sov.
Redan på 50-talet skickade hon dem till The New Yorker som artigt refuserade henne. I stället började hon publicera sig i kanadensiska tidskrifter, bland annat Tamarack Review – ytterligare ett av alla dessa nedlagda litteraturmagasin.
Vid 36 års ålder hörde slutligen förlaget Ryerson Press av sig och undrade om on kunde samla i hop berättelserna till en bok. Debuten Dance of the Happy Shades (1968) vann Governor-General's award, det kanadensiska motsvarigheten till Pulitzerpriset. 1977 publicerade hon så sin första text i The New Yorker som sedan dess mer eller mindre betraktar henne som sin egen författare.
Men det var först när hon skrev sin andra bok Lives of girls and Women (1971) som hon insåg att novellen var hennes riktiga uppgift i livet.
Hon låste in sig i bokhandeln en söndagseftermiddag, då den var stängd, för att börja skriva en uppväxtroman om sin mor. Två månader senare hade hon misslyckats och blev deprimerad. Plötsligt stod det klart för henne att hon aldrig skulle skriva en regelrätt roman. Hon kunde helt enkelt ”inte tänka så”. I stället "drog hon isär" berättelsen till kortare delar.
Metoden har hon använt sig av flera gånger sedan dess, genom att till exempel låta böckerna innehålla återkommande karaktärer eller just sönderdela en möjlig roman i kortare historier.
Enligt sig själv är Munro en väldigt prövande författare. Hon ångrar sig ofta, byter lika ofta perspektiv. Dels vill hon skriva ren "underhållning". Hon pratar väldigt konkret om sin inspiration. Barndomen tar slut när man väl skrivit om den några gånger. Sina egna barn ska man inte skriva om man vill att de ska komma och hälsa på en när man är gammal. Hon låter sin bibliotekarie göra research. För 400 dollar auktionerade hon ut rätten att få med sitt namn i en berättelse. Vinnare blev Audrey Atkinson. Munro gav namnet åt en sjuksköterska.
Många nobelpristagare har skrivit omtalade noveller. Isaac Bashevis Singer, Elfride Jelinek… men ingen har så helt och fullt ägnat sitt författarskap bussresans litteratur som Alice Munro. Kanske därför återkommer ständigt jämförelsen med Tjechov som aldrig heller skrev någon roman. Det finns väl inte så många andra att jämföra med.
Så grattis, novellen. I en tid när mångas möjligheter till läsning reducerats till just ensamma stunder i kollektivtrafiken kunde inte priset vara mer rätt.
