När abort var ett brott

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-01-31

MARIA BERGOM LARSSON läser en kvinnokamp som inte är över

Sommaren 1966 gjorde jag en abort på KS. Jag var 23 och mådde inte särskilt bra. Den fria aborten kom först 1975 och skräcken för en oönskad graviditet var något som jagade mig liksom varenda ung kvinna. På 60-talet hade kravet på fri abort blivit en av den nya kvinnorörelsens huvudfrågor.

För att få abort var man tvungen att underkasta sig en förödmjukande process, ett tvåläkarintyg från en psykiater och en gynekolog. Utgångspunkten var att kvinnan inte visste sitt eget bästa, hon skulle övertygas om att behålla barnet. I dag är den fria aborten en etablerad rättighet. Men en rättighet som vunnits med lång politisk kamp. De unga som i dag ser den fria aborten som en självklarhet bör läsa Lena Lennerheds nya bok Historier om ett brott. Illegala aborter i Sverige på 1900-talet.

Hennes översikt över 1900-talets aborthistoria visar att kravet på en liberalisering av abortlagstiftningen fördes fram av feministiska läkare och radikala sexreformatörer. Kvinnorörelsen var ofta splittrad i frågan. Först 1970 tog Socialdemokratiska kvinnoförbundets styrelse ställning för fri abort – med knapp majoritet. Också inom

RFSU gjorde kopplingen mellan moderskap och abort att frågan blev mycket laddad. Om kvinnans främsta identitet låg i att vara moder så sågs aborten som ” en rasering av våra kulturnormer”, som en kvinnlig läkare och ordförande för RFSU kunde uttrycka saken 1963.

Lena Lennerhed visar att bilden av den illegala aborten måste nyanseras.

De farliga aborterna som i den prisbelönta rumänska filmen 4 månader, 3 veckor och 2 dagar utfördes billigt av oskickliga abortörer drabbade oftast arbetarklassens kvinnor, medan medelklassens kvinnor däremot hittade abortörer som var skickliga. Risken att gå till dem var inte större än om aborten utfördes av läkare på sjukhus. De kvinnor som här fick abort ville själva bestämma över sina liv, de var kontorsarbetande, sömmerskor, damfrisörskor eller studentskor, ofta med fästman, men med dålig ekonomi. De ville vänta med barn. Bilden av den Nya kvinnan som själv ville bestämma över sin kropp och sitt liv tonar fram i statistiken.

Ivar Olofsson var på 30-talet Sveriges mest kända abortör. Själv kallade han sig abortolog och ville jämställa sig med läkare. Hans utbredda verksamhet avslöjades 1935 när han dömdes till tre och ett halvt års fängelse för fosterfördrivning. Olofsson skrev 1949 om sin verksamhet i boken Abort eller katastrof.

Han började blygsamt i en sjukvårdsaffär men slutade med en omfattande rörelse med biträden, kokerska och chaufför. Hans patienter registrerades noga och han hade alltid en assistent med vid aborterna. Själv ansåg han sig vara den skickligaste abortören i landet och en statlig utredning beskrev hans behandlingsmetoder som ”synnerligen kvalificerade”.

Hans misstag var att han var alltför öppen med sin verksamhet, utbildad som han var i USA där stordrift i illegala aborter var vanlig på 20- och 30-talet.

Vad var abortörens motiv? Pengar eller patos? En abort kostade mellan 200 och 500 kronor, mycket pengar på den tiden. Men Olofsson argumenterade också för den fria aborten som en mänsklig rättighet. Han hade ett ärligt engagemang i de abortsökande kvinnornas nöd.

Det fanns också välvill-iga läkare som kunde utföra aborter och RFSU:s ordförande Elise Ottesen-Jensen ställde upp som förmedlare av adresser. Hur det kunde gå till berättar hennes medarbetare Gustav Jonsson i en intervju. På 40-talet hände det att han skickade abortsökande kvinnor till överläkare Lars Alm där de fick gratis abort mot att Gustav Jonsson donerade sperma en gång i månaden. Denna inseminerades sedan på välbeställda kvinnor med sterila män! De illegala aborternas historieskrivning är full av sådana märkvärdigheter, visar Lena Lennerheds bok.

Historier om ett brott sätter in den fria aborten i ett historiskt sammanhang och lyfter fram kvinnors kamp mot samhällets förmyndarskap, ibland med det egna livet som insats. I dag är aborten en rättighet, ändå bör inte ifrågasättandet tystna. Det samhälle som bara tillåter aborter utan en öppen reflektion och problematisering tror jag förlorar en viktig etisk dimension. Det betyder inte att den fria aborten hotas. Men ingen rättighet ska tas för given.

Runt om i världen växer den religiösa fundamentalismen och därmed abortmotståndet. I USA är abortmotståndet en viktig del av republikanernas valrörelse. På Irland är abort fortfarande ett brott och tusentals kvinnor reser till England för att få abort, precis som svenska kvinnor reste till Polen på 60-talet. Fortfarande räknar man med att 20 miljoner illegala aborter görs varje år, mot 26 miljoner legala. Världshälsoorganisationen räknar med att 68 000 kvinnor dör varje år efter en abort. Främst i världens fattigaste länder.

Maria Bergom Larsson