Därför sjunger jag om Victor Jara igen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2013-09-11 | Publicerad 2013-09-10

Mikael Wiehe: 40 år sedan statskuppen och mordet på den populäre sångaren och regissören

Den 11 september 1973 tog general Augusto Pinochet makten i Chile genom en kupp stödd av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA och det amerikanska kylskåpsföretaget ITT. Året efter skrev jag sången om den mördade chilenske teatermannen och trubaduren Victor Jara.

Inför årets turné och 40-årsdagen av militärkuppen, tyckte jag att det var rätt tidpunkt att ta upp sången om Victor Jara igen. Samtidigt var jag tveksam. Skulle den yngre delen av min publik känna sig utanför om jag började tala om någonting som hände långt innan de föddes? Skulle de tycka att det möjligen fanns aktuellare frågor att ta upp?

Men Victor Jara är trots sin ålder en av mina absolut mest aktuella sånger.

Inte bara för att de åtta soldater som turades om att plåga ihjäl Victor Jara nu, fyrtio år senare, äntligen har ställts inför rätta.

Inte bara för att de studenter, som demonstrerar i Santiago för ett rättvisare utbildningssystem öppet för alla, sjunger hans sånger.

Inte bara för att mapucheindianerna i södra Chile, som kämpar mot de stora internationella skogsbolagens stöld av deras marker, sjunger hans sånger.

Sången är aktuell för att militärkuppen i Chile 1973, som Naomi Klein så riktigt påpekar i sin bok Chockdoktrinen, i extremt hög grad har präglat och fortfarande präglar den tid vi lever i.

En av de första saker general Pinochet gjorde när han tagit makten var att kalla in en grupp unga ekonomer - lärjungar till den då ännu förhållandevis okände Chicagoekonomen Milton Friedman - och låta dem testa hans ekonomiska idéer.

Idéerna går mycket kortfattat ut på att riva sönder de sociala sammanhang som binder människor samman, från fotbollsklubbar, fackföreningar och politiska partier till gemensamt ägda skolor, sjukhus, järnvägar med mera. Försäkringar och sociala skyddsnät ska avlägsnas. Man strävar helt enkelt efter att slå sönder medmänsklighet, kärlek och solidaritet och tvinga enskilda individer, reducerade till sina ekonomiska intressen, att likt gladiatorer slåss mot varandra på den obegränsade och avreglerade marknadens arena.

Så kan elit och överklass på läktarna, med förmögenhet, kontakter och kunskap om hur man supersnabbt kan flytta pengar med datorer, berika sig på de kämpandes bekostnad.

Man kan också se det som en klasskamp uppifrån mot de landvinningar som arbetarklassen i delar av den industrialiserade världen kämpade sig till efter andra världskrigets slut. Milton Friedmans ”Chicago boys” fick fria händer. De som satte sig till motvärn tog Pinochet och hans bödlar hand om: 3 000 mördade, 30 000 torterade, hundratusentals drivna i landsflykt. 40 000 bara till Sverige!

Sveriges ambassadör i Chile, Harald Edelstam, lyckades, på ett sätt som påminner om Raoul Wallenberg i Budapest 1944, slita ett par hundra människor ur dödens käftar.  (Detta är det tyst om i Sverige eftersom man inte vill genera stormakten USA.) Nyliberalismen, som Milton Friedmans ekonomiska teorier kom att döpas till, föddes i fascism, mord, terror och tortyr.

Mikael Wiehe