Greta Garbo kommer ut
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-09-06
Lena Einhorn lättar på förlåten om den gudomligas homosexualitet
När jag för omkring ett decennium sen läste och recenserade Joyce Carol Oates tegelstensroman Blonde, en pseudobiografisk berättelse om Marilyn Monroe, hade jag ingen aning om vilket inflytande den boken skulle få på en hel generation författare.
Skildringen av Drömfabriken – fast i Oates version blir Hollywood förstås en charkuterifabrik – och sammansmältningen av saga och biografi kändes den gången väldigt amerikansk. Men tiden har hunnit ikapp även oss här hemma i Sverige. Numera pågår även här en intensiv kamp mellan verklighet och fiktion, i sociala medier och på andra ställen. Kanske är det därför som inte mindre än två etablerade kvinnliga författare har valt att ägna sig åt den mest sägenomspunna av alla svenskar, filmstjärnan Greta Garbo.
Först ut var Ellen Mattson med den lågmälda Vinterträdet, en delvis fiktionaliserad historia där en uppdiktad privatsekreterare, Vendela Berg, spelar huvudrollen. Boken utspelar sig åren runt 1930 då Garbo stod på höjdpunkten av sin karriär. Till skillnad från många av sina kollegor inom stumfilmen, till exempel Nils Asther som kom samtidigt som Garbo till Hollywood, krossades hon ju inte av ljudfilmen, utan kom att göra några av sina paradroller i det nya mediet, innan hon i förtid gåtfullt valde att dra sig tillbaka och avsluta sin lysande karriär.
Lena Einhorns nya roman, Blekingegatan 32, har mer temperament och en annan utgångspunkt. Grunden är dokumentär. Einhorn, som också är regissör, umgicks i många år med planerna på att göra en stor spelfilm om Garbo. Projektet stöp, som sådana brukar göra, på finansieringen. Av researchmaterialet och spillror ur manuskriptet har, som Fågel Fenix ur askan, en annan berättelse blivit till.
Einhorns Greta är mystisk och skör som mytens Garbo, men i romanen får åtminstone skörheten sin
förklaring. Där finns uppväxten på Blekingegatan 32, Fattig-Söder, en alkoholiserad far och desperat mor, dåligt med pengar, sjukdom och olycka. Där finns antydningar om ett övergrepp i barndomen som lett till sexuell ambivalens, narcissism och allmän otrygghet. Där finns den känslomässigt destruktiva bindningen till ett av svensk films största genier, den öppet bisexuelle och i Einhorns tolkning sadistiske filmregissören Mauritz Stiller, romanens Moje.
Men framför allt finns där Mimi Pollak, den judiska flickan från ett intellektuellt hem som Greta möter och förälskar sig i.
Kärlekshistorien mellan Mimi och Greta är berättelsens nav och det är här man känner igen sig från Einhorns romandebut Siri, den vassa skildringen av Siri von Essens vidriga äktenskap med August Strindberg betraktat från von Essens perspektiv. Alla konstnärer behöver ibland blottlägga sina motiv för att kunna fungera – även för oss läsare. I Einhorns fall förstår man att hon drivs av lusten att berätta den andra historien: den förbjudna, den som generationer av uttolkare, filmkritiker, recensenter och forskare vägrat att kännas vid.
Lena Einhorn skriver helt enkelt i öppet trots mot den manliga traditionen – och blicken. På det sättet är hennes författarskap ett konstnärligt iscensättande av 1970-talets feministiska teorier, där det gällde att lyfta fram de stora kvinnliga personligheter som manlig historieskrivning hotade att sudda ut. När det gäller Garbro är det förstås hennes bi-
eller homosexualitet som har förtigits och när Einhorn gör det till sin uppgift att lätta på förlåten blir det lättare för oss andra att förstå både människan och artisten Greta Gustafsson under den misantropiska ytan.
Blekingegatan 32 är en melankolisk roman med dova undertoner. Många gånger bjuder den på fantastisk läsning. Om bara förlaget hade bistått med lite noggrannare redaktörskap och redigering av nyckfulla tempusbyten, hade min lycka varit total.
