Hela hans liv var ett spel
Simon Bank läser om den homosexuelle stjärnfotbollsspelaren Reine Feldt – och hur han gick under i tysthet
”För mig är det helt fucking jävla ointressant vilken sexuell läggning man har. Jag förstår inte varför det skulle vara viktigt att man skulle komma ut, man eller kvinna, för att man har en speciell sexuell läggning. Gör det du ska i sängen, om du gillar blöjsex eller… det är helt ointressant”.
Av en händelse råkar jag höra TV4:s Patrick Ekwall och Expressens Mats Olsson, två goda kollegor, diskutera idrott och sexualitet i radio just som jag lagt ifrån mig Ärkeängeln - En hjältes hemlighet, Hans Burells biografi om fotbollsspelaren Reine Feldt.
Ekwall bryr sig inte om vem som ligger med vem, öppenheten tjänar inget på öppna garderobsdörrar. Olsson håller med:
”Jag är förundrad över att folk vill att en riktigt känd idrottsman ska komma ut”.
Den goda viljan ifrågasätter jag inte. Men jag är förundrad över att vi fortfarande inte förstått.
Det har gått två år sedan Anton Hysén blev den förste svenske herrspelaren i närheten av elitnivå som öppet berättade att han är homosexuell. Det dröjde 140 år av fotboll innan någon gjorde det.
Har det berott på att alla tiders idrottande bögar känt att deras sexualitet varit helt ointressant eller på att de upplevt att den varit alldeles för intressant?
”Det är så fucked up alltihop”, sa Anton Hysén. ”Var fan är alla andra?”
Ärkeängeln är en fin och fruktansvärd liten bok om en av de andra. En som gick under.
Jag vet inte om Anton Hysén ens visste att en av hans skuggor en gång sprang på samma fotbollsplan som honom.
Reine Feldt föddes och fanns i ett annat Sverige, men han började spela fotboll i Utsikten i Göteborg, samma klubb som Hysén spelar för.
Historien om Feldt är lika mycket en berättelse om ett land. Han liv spänner kusligt exakt över folkhemmets guldålder, från krigsslutet 1945 fram till 1986, året då Sveriges oskuld dog med ett statsministermord.
En okänslig eller överambitiös levnadstecknare hade lätt förlorat sig i symboliken, men Hans Burell är trygg nog att ställa personen före och låta kontexten följa med.
Reine Feldt växte upp i arbetarstadsdelen Majorna, hemma höll man på Blåvitt och socialdemokraterna. Han var tretton år när VM spelades i Sverige, nitton när han värvades till IFK Göteborg. Han levde sitt liv med ena foten i världens bästa land och den andra foten i en värld som ingen fick se.
Han var fotbollsstjärna, hjälte, lagkapten, svensk mästare. Han hade fru och barn. Han studerade statsvetenskap på universitetet och startade en framgångsrik journalistkarriär. Han var politiskt engagerad och övertygad kommunist, en fotbollsspelare som tog med sig Vietnamrörelsen i omklädningsrummet, satt med i klubbstyrelsen och drev igenom förslag om att alla spelare skulle tjäna lika mycket.
Reine Feldt visste att alla var lika mycket värda.
Och Reine Feldt visste att han var värd lite mindre.
Utöver allt annat var han ju homo- eller bisexuell, en bög, en sexuell dissident i ett samhälle och en sfär som sa att det han kände var sjukt, onormalt, äckligt.
Reine Feldt levde i hemlighet, i ett äktenskap som inte var helt, han tvingades till slut fly för att leva ut sin sexualitet.
Allt saktar in mot den yttersta tragedin, Reine Feldt flyttar till Amsterdam, när han kommer hem har han fått hiv. Han dör som Göteborgs andra aids-fall 1986, samma år som folkhemmet kraschar och IFK Göteborg spelar semifinal i Europacupen.
Om sexualiteten och sjukdomen är det tyst, hela vägen ner i graven.
Journalisten och författaren Hans Burell arbetade bredvid Reine Feldt på Arbetet, utan att komma honom särskilt nära. Han skriver om Reine, men också om samhällets och idrottsrörelsens blinda fläck, om det tidiga 80-talets inkvisitoriska hiv-skräck, och om vad det betyder för en människa att inte kunna vara människa fullt ut.
Det var inte Reine Feldts liv som var tragiskt.
Det var betingelserna för Reine Feldts liv som var det.
Burell intervjuar gamla lagkamrater, vänner, arbetskamrater, familjemedlemmar, och alla säger samma sak: Det spelade ju ingen roll att han var bög, det hade ju inte spelat någon roll om han valt att leva som öppen. Helt fucking jävla ointressant.
Ändå spelade det alltså all roll i världen. Ändå levde Reine Feldt, mitt i idrottens och arbetarrörelsens gemenskap, i dess demokratiska värdegrund, i en ensamhet som var så monumental att den är svår att förstå.
Vad hade det betytt om någon gått före? Det vet vi inte. Idrotten är inte en ö, avskild från resten av världen, och ingen har minsta rätt att kräva öppenhet. Förebilder betyder naturligtvis inte allt, men de betyder naturligtvis något.
Ärkeängeln är en liten bok om en stor berättelse, som är både totalt tidstypisk och allmängiltig. Det starkaste stycket har inte Hans Burell skrivit själv. Det är ett brev som Feldt skickat till en kollega som fått höra om hemligheten, där han bestämt sig för att berätta.
”Jag är en öppen och rak människa och får jag inte lov att vara det, mår jag dåligt”, skriver han. Brevet är en enda lång utandning, han avslutar det med en hälsning som dröjer kvar:
”Hoppas vi kan fortsätta dialogen. Dörren behöver slås upp på vid gavel.”
