Hemsöks av historien
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-08-11
Håkan Blomqvist om hur Vänsterpartiet skavde bort kommunismen
Företrädare för Vänsterpartiet brukar säga att de gjort upp med partiets kommunistiska ”parentes”. Ändå blir de ständigt mobbade för sitt förflutna.
Det är en av slutsatserna när historikern Petter Bergner i sin avhandling Med historien som motståndare reder ut turerna i Vänsterpartiets ”uppgörelseprocess” under perioden 1956-2006.
Den svenska vänster som öppnade eget genom brytningen från socialdemokratin våren 1917 kanaliserade en folklig arbetarradikalism med klasskamp, internationalism, demokrati och socialism på dagordningen. 1919 anslöt man sig till den Kommunistiska Internationalen. När sovjetmakten så utvecklades till partistat och den kommunistiska internationalen blev ett verktyg för ledarna i Moskva förlorade det svenska partiet sin folkrörelsekaraktär. På 30-talet hade det omvandlat sig till ”ett parti av ny typ”: format efter det stalinistiska projektet i Sovjetunionen.
Bergners avhandling beskriver hur det stalinistiska arvet skavdes bort under närmare fyrtio år efter andra världskriget. Partiet av ”ny typ” var en svårare nöt att knäcka än den unga vildvuxna arbetarradikalismen från förra seklets början. Åtminstone så länge den sovjetiska partistaten bestod.
Visst, SKP/VPK kritiserade bristen på demokratiska rättigheter i Sovjet och Östblocket, fördömde invasionerna i Tjeckoslovakien och i Afghanistan, liksom undantagstillståndet i Polen och förtrycket av dissidenter i Sovjet. Men samtidigt upprätthöll man in i det sista relationerna till ”broderpartierna”.
C H Hermansson, en drivkraft bakom partiets distansering från stalinismen under 1960-talet, menade i en radiointervju så sent som 1981 att arbetarklassen måste anses ha makten i Sovjet och Östeuropa. Och bara veckor före murens fall, i oktober 1989, skickades partiets vice ordförande Bertil Måbrink till Östtyskland ”med något papper på tyska” för att hylla broderpartiet och Erich Honecker på DDR:s fyrtioårsjubileum.
Det skedde i en miljö där andra delar av vänstern, både till höger och vänster om VPK, betraktade regimerna i öst som arbetarfientliga förtryckarregimer, smugglade hemliga tryckerier till polska Solidaritet, solidariserade sig med Charta 77 och arbetarkommittéerna i Tjeckoslovakien och samlade pengar till underjordiska fackföreningar i Sovjet.
Vänsterpartiets definitiva brytning sker först när broderpartierna redan är borta och familjen upplöst. Bara det är en sorglig historia.
Men lika sorglig framstår den eviga trätan mellan radikalism och anpassning, systemopposition och följsamhet, som inte alls egentligen hade att göra med ”kommunismen” i sovjetisk mening.
I uppgörelsen med sovjetepoken tenderade saker att blandas samman så att de skarpaste kritikerna av partiets dubbla tungor och sovjetisk statsideologi ofta företrädde en parlamentarisk anpassningspolitik där även den antikapitalistiska systemkritiken övergavs. Det drev i sin tur många unga radikaler att åter tuffa sig som ”marxist-leninister” och ”kommunister”. De vägrade betala för tidigare generationers missgrepp och krypa till marknadskorset.
Kraven på avbön för allt som på ett eller annat eller omöjligt sätt kunde knytas till kommunism bedarrade inte i takt med att partiet både ömsade skinn och inkråm. ”Borgerligheten kommer alltid att försöka misstänkliggöra oss för att vara odemokratiska så länge vi hotar deras ekonomiska system”, som en partidebattör insiktsfullt siade i början av 80-talet.
I stormarna mot partiet de senaste 20 åren - för att det inte ha ”gjort upp” - drevs pålen djupare i köttet, ner i det systemkritiska hjärtat, ner i varje föreställning, eller hopp, om en alternativ utvecklingsväg bortom kapitalismen.
Hyckleriet kring historiska ogärningar - där det borgerliga samhällets företrädare bara nonchalant axelryckt åt uppgörelser med kapitalismens brottsregister av imperialism, krig, koloniala folkutrotningar, utplundring, massvält och nöd - framträder här i all sin arrogans.
I dag, när kapitalism betyder klimatkaos, finanskriser och uttömning av jordens resurser, söker nya generationer lösningar bortom den ekonomiska ordning som bygger på elitens ägarmakt och profitdrift. Systemskifte har förvandlats från utopi till global överlevnadsfråga. Att demokratins ursprungliga revolutionära princip om folkmakt måste utgöra kärnan i det skiftet är den blodiga lärdomen av 1900-talets återvändsgränder. Men en systemutmanande vänster lär även i framtiden få räkna med att duschas i anklagelser från dem som lever gott av de nuvarande tingens ordning - plus tydligen en och annan Säpo-övervakning.
Håkan Blomqvist, historiker
