Politikerna våldets bästa vänner
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-05-27
Ignorerar konstruktiva krafter – struntar i förorternas kamp för bevarandet av viktiga lokala träffpunkter
Vem är mest mot våld? Den som mest högljutt tar avstånd från bilbränder och kräver hårda tag? Eller den som gräver djupare efter orsakerna och vill göra något åt dessa så det inte händer igen?
Bland högerns politiker och tyckare pågår just nu en tävling om vem som mest högljutt kan fördöma våldet och allra hårdast sätta dit förövarna. Fredrik Reinfeldt pratar om att vi inte kan tolerera huliganism och pratar om hot mot demokratin. Hans partikollega, riksdagsledamoten Hanif Bali, gick längre och krävde att ligisternas föräldrar vräks - något han senare backade från och menade att de istället ska krävas på skadestånd.
Så övertygade tycks Bali och andra vara att förövarna är ouppfostrade barn och att bakgrunden är huligankultur. Lösningen därför: fler poliser och mer våld.
Men borde inte ett av de första stegen för att förebygga skadegörelsen vara att för det första ta reda på vilka bilbrännarna är och varför de gör det de gör?
Händelserna i Stockholms förorter är inga isolerade händelser. De händer runt om i världen och har skett så länge det har funnits samhällen med klyftor mellan de som har och de som inte har. Lika länge har fördömarna och de som kräver hårda tag funnits, utan att lyckas förhindra att oroligheter bryter ut med jämna mellanrum.
Det har också funnits de som förutsättningslöst forskat om orsakerna och kommit med konstruktiva förslag på hur man bygger ett samhälle med mindre våld. Deras samlade kunskaper är en diger lunta som inte går att redovisa här. Detta är mer en uppmaning till att söka efter orsakerna och inte lita till ryggmärgsreflexer och förutfattade meningar.
Efter kravallerna i Storbritannien 2011 åtog sig tidningen The Guardian i samarbete med London School of Economics (LSE) att gå till botten med orsakerna. De sammanställde officiell statistik och intervjuade 270 personer som deltagit i kravaller på flera ställen i England. Beaktat svårigheterna att överföra forskningsresultat mellan England och Stockholm finns det en rad saker Sverige och andra länder i Europa redan då borde ha tagit till sig.
Gnistan som antände elden var dödsskjutningen av Mark Duggan 4 augusti 2011. Vänner och familj samlades till en fredlig protest utanför det lokala poliskontoret och krävde att få prata med ansvarige. Efter tre timmars väntan kastades den första stenen och snart brändes den första polisbilen. En av de som deltog i de inledande kravallerna och som fanns bland de intervjuade var en vit man i 30-årsåldern.
The Guardian har pratat med människor ända upp till femtioårsåldern som deltog. Bilden av förvirrade tonåringar och organiserad gängkriminalitet visade sig vid en närmare granskning inte ha något med verkligheten att göra.
Bland de som ställdes inför domstol eller ungdomsdomstol var tre fjärdedelar faktiskt över 18 år gamla, enligt siffror från brittiska justitieministeriet. En tredjedel hade faktiskt aldrig dömts eller åtalats i domstol. Tvärtom visade det sig att den gängse gängkriminaliteten avtog under kravallerna och kriminella gäng drog sig tillbaka från sina gängstrider.
Inte heller pratet om organiserad kriminalitet med ledare i bakgrunden verkade stämma. Förövarna utgjorde en mix till fråga om ålder, etnicitet och utbildning.
Det som enade dem var att de allra flesta kom från fattiga områden och att de upplevde sig vara utsatta för orättfärdig behandling av samhället, myndigheter och polis. De pratade om brist på pengar, jobb och framtidsutsikter. Anmärkningsvärt många nämnde de chockhöjningar av studieavgifter som hade stängt dörren till att utbilda sig ur fattigdomen. Plundrandet förklarade de som en chans att komma över varor som de annars inte hade råd med - också en signal om materiell utsatthet.
Samma mönster kan vi se i Husby och andra förorter som brinner just nu. Familjecentralerna i Husby, Tensta, Rinkeby har lagts ner, avgifterna till kulturskolan har höjts. Det välfungerande Rinkebyhuset med kommunal service stängdes ned och jämnades med marken av kommunens rivningsmaskiner (skadegörelse av allmän egendom?). Skolor och bibliotek har stängts ned samtidigt som priserna på SL-kortet har höjts.
Vi ser hur Högdalens Centrum står på tur att köpas upp av krämare med chockhöjningar av hyran som följd. Kommunal service och lokalt näringsliv slås i spillror runt om i Stockholm. Det ersätts av militärliknande polisoperationer när egendom står i brand - eller när pensionärer står på balkongen och viftar med köksföremål.
Det fredliga motståndet mot utvecklingen har pågått i åratal och ignorerats gång på gång. Rinkebyhuset och Husby Träff ockuperades, en nedlagd skola i Farsta och Aspuddsbadet likaså.
Megafonen och Pantrarna i Göteborg har lyckats förena motståndet över förortsgränserna. Utan dem hade kravallerna varit mycket värre. De kanaliserar motståndet konstruktivt. De bemöts dock inte lika konstruktivt av ansvariga politiker och myndigheter som ignorerar deras rättmätiga krav.
De ansvariga politikerna gör sig till våldets bästa vänner när de ignorerar de konstruktiva krafterna. En amerikansk president sa någon gång att den som omöjliggör en fredlig revolution, öppnar dörren till den våldsamma revolutionen. Det ligger någonting i det tyvärr.
Vi som engagerar oss i sociala frågor gör det för att vi är övertygade om att en fredlig och bred väg är den enda möjliga vägen för djupgående och varaktiga förändringar. Vi tror på den fredliga revolutionen och ett fredligt samhälle. Ibland har vi dock svårt att övertyga och nå ut till de allra mest utsatta.
Vänstern består till för alldeles låg grad av människor med arbetarklasstillvaro och har dålig förankring i förorten. Det finns idag människor i fattiga områden som helt gett upp tanken på förändring. För dem återstår endast frustration och tanken på att ge igen mot det samhälle som behandlat dem illa.
När en sådan händelse som i Husby då en 68-årig Husbybo sköts ihjäl av polisen sker och när den fredliga protesten mot ihjälskjutningen ignoreras då rinner bägaren över för människor som tappat all tro på den möjliga förändringen.
Att som Reinfeldt brösta sig med ord som att "de får inte sätta sig över demokratiska beslut" är otroligt naivt. Få av dessa inbillar sig att de kan ändra på demokratiska beslut som fattats över folkets huvuden genom att bränna grannens bil. De har gett upp allt hopp om förändring - de har gett upp allt hopp om dig, Reinfeldt!
Den hopplöshet Reinfeldt, Löfvén och andra politiker representerar i deras ögon är den verkliga orsaken till kravallerna. Vi som är genuint intresserade av fredlig förändring och ett fredligare samhälle vill finna orsakerna till den sociala oron och komma till rätta med dessa. Vi vill förhindra att det händer igen, och igen och igen.
Det är väldigt lätt att ta avstånd från dem som samhället redan tagit avstånd från. Att stå i praktisk solidaritet med de som hamnat på avstånd kräver en större ansträngning. I onsdags stod jag och många andra på Husby Centrums torg och manifesterade mot polisvåld och vandalisering. Jag, liksom många andra stödjer Megafonens insamling till dem som drabbats av bränder och fått sina tillgångar förstörda.
Få av dem som skriker högst om att ta avstånd från våld syns i de här sammanhangen. Vi som engagerar oss för en fredlig förändring utgör våldets motpol. För oss väger handling för fred tyngre än ord mot våld.
Vi har tagit avstånd från det individuella våldet och det stora samhälleliga våldet i praktiken för länge sedan och gör det genom våra handlingar varje dag. De som i själva verket är våldets bästa vänner är de som skriker allra högst om att ta avstånd från våldsverkarna och att bemöta våld med ännu mera våld.
Det är dags för dessa och de vid makten att i praktisk handling ta ställning för ett fredligt och socialt harmoniskt samhälle istället för att skuldbelägga de sociala krafterna för våldet de själva skapat.
Arash Hakimnia
frilansjournalist
