Bränna bilar – enda protesten som finns kvar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2013-05-23

Samtidigt som upploppen i Husby sprider sig bland Stockholms förorter ser jag att flera bekanta på Facebook länkar till en artikel om att en högstadieklass i Fittja på eget initiativ städat områdets centrum efter gårdagens kravaller. ”Det här är fantastiskt!”, skriver en kvinna exalterat. ”Vilka elever!”

Vad, undrar jag, är det som är så fantastiskt? Att Fittja centrum återigen är rent så att de boende kan fortsätta åka till innerstan för att producera mervärde åt den jobbskatteavdragna medelklassen?

Hur svårt kan det vara att förstå att problemen inte handlar om några bilvrak, ­utan om genuin social vanmakt hos människor i ett skövlat folkhem där statsministern går på hockeymatch och schlagerfestival i stället för att göra något åt de problem hans politik gett upphov till? En stad där politikerna lägger miljoner på att designa en ny logga samtidigt som man svältföder skola, sjukvård och kultur.

Den politiska teoretikern Chantal Mouffe har hävdat att vi lever i ett postpolitiskt samhälle. Med det menar hon att de politiska partierna inte längre konkurrerar med varandra i form av fundamentalt olika framtidsvisioner, utan i stället förenas i ett gemensamt försvar för den rådande samhällsordningen. Och när inga alternativ längre tycks möjliga, menar Mouffe, kommer medborgarna i allt högre utsträckning tappa tron på demokratin. I stället för politik kommer frustration och ilska att ta sig uttryck i form av våld och extremism.

I ett Sverige där inga partier, inklusive den så kallade oppositionen, är förmögna att erbjuda ett alternativ till den rådande ordningen och dess orättvisor, vad finns det för andra protestmöjligheter än att bränna bilar? De som på bekvämt avstånd från förortens realiteter ­moraliserar över upploppen får gärna svara på det.

Daniel Strand