Det är rätt att vara missnöjd
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-01-21
ERIK BERGGREN om vänstergnäll, nyttig kritik – och borgerlig historierevisionism
Såväl vänstern, vetenskapen som journalistiken värnar ett ”kritiskt perspektiv” som ett kvalitetskriterium och en metod för att nå relevant kunskap. Begreppets innebörd skiftar förstås beroende på utgångspunkt och genre, men gemensamt för de flesta varianter är erkännandet att världen inte alltid är sådan den förefaller att vara. Det kritiska perspektivet bär på en misstänksamhet mot oss själva, vår egen perception, våra kunskaper och berättelser och säger åt oss att öppna våra ögon på nytt och ”skriva om” världen. Perspektivet gör på så sätt världen mer svårfångad, men också intressantare och djupare, med olika ansikten beroende på vad vi ställer för frågor till den.
Nyligen sände Dagens Nyheters ledarskribent Niklas Ekdal ut en julsaga, rubricerad Lurade som barn (23 dec-07) som kritiskt ville avslöja ett antal andra kritiska perspektiv på världen. I en förbittrad återblick på sin barndoms 1970-tal argumenterar han för att i princip alla kritiska insikter som då var i omlopp – om kapitalism, svält, krig, ojämlikhet och miljö – var felaktiga och i?stället var och är orsak till psykisk ohälsa bland unga.
Tilltaget är ju på sitt sätt djärvt i all sin sanslöshet, men knappast unikt. Det har blivit något av en trend att försöka putsa upp den numera ifrågasatta bilden av Västerlandet som den goda utvecklingens motor och göra upp med senare decenniers kritik av Europas och Västs koloniala, imperialistiska och slavhandlande arv. Denna typ av historierevisionism drivs ofta av en tydlig samtidspolitisk agenda som vill förminska eller mildra Västs ansvar för vår tids flyktingkatastrofer, fattigdomen i världen, och, inte minst, de besvärande uppgifterna om miljöförstörelse och globala hot. Ett uttryck för den senare ambitionen kom från Magnus Jiborn och Lars Truedson när de anklagade en lika odefinierad som ociterad ”vänster” för dystopi och verklighetsflykt eftersom man inte förmådde ta till sig att, kort och gott, ”världen blir bättre” (Arena nr 2, 2006). De hänvisade i sin tur till en annan flitig skribent i genren, nyliberalen Johan Norberg, som länge hävdat att världen egentligen inte står inför några större utmaningar, annat än att fortsätta avlägsna hinder för det fria globala företagandet.
Ekdals tillbakablickande försök att plocka isär 1970-talets alla falska ”domedagsprofetior” är drivet av i stort sett samma agenda. Att blicka bakåt och göra kritiska historiska nedslag för att artikulera en samtida position behöver ju förvisso inte vara fel i sig. Men Ekdal varken namnger eller citerar de röster han bekämpar. Men han blandar och ger frimodigt mellan stort och smått, olika tidsperspektiv och grumlig statistik. Till exempel berättar han, att jämfört med dåtidens dystra prognoser så är i dag ”inflationen under två procent. Bytesbalansen visar ett överskott på sju procent av BNP” och ”statsskulden och arbetslösheten är snabbt på väg neråt”. Där hoppar alltså jämförelserna mellan 1970, 1980 och, tja, de senaste åren ungefär. Och att världsfattigdomen är halverad berättas samtidigt som han jublar över att vi i Sverige blivit ”över hundra procent rikare”.
Men han tänker inte vidare på hur den relativa fördelningen av tillväxten utvecklats mellan den rika och fattiga världen.
Mest förbryllande är kanske hans lugnande försäkringar vad gäller miljön: ”miljölarmen från 1970-talet har dämpats. Skogen och sjöarna dog inte. Sälar och örnar kom tillbaka.” Han medger visserligen att de globala klimatförändringarna är ett problem, ”men det ändrar inte på helhetsbilden” som säger att ”vår livsmiljö bara blivit bättre”. Ekdal tycker inte heller att vi ska bli nedslagna inför dagens krig för ”sedan 1991 har antalet stora väpnade konflikter i världen sjunkit från 33 till 17”. Men hur det är med de många små konflikterna, det totala antalet döda eller antalet flyktingar som produceras av dagens konflikter, har han förstås inget att säga om.
I vad som kan bli en komisk klassiker argumenterar han för att dåtidens samhällskritik var det som gjorde att ungdomar ”blev punkare och drack för mycket som tonåringar”. Varför då, jo för Ekdal kan konstatera att ungdomen var missledd, för i dag vet vi ju att ”sedan 1970 har Sveriges BNP mer än fördubblats”. Ja, vem hade inte omedelbart kastat säkerhetsnålarna och mellanölen och sökt plats på banken om man hade vetat det?
Men det intressanta med Ekdals inlägg är inte det skröpliga faktaunderlaget, utan att det med betydligt större precision synliggör den bakomliggande högerinstinkten att oavsett vad som sker, oavsett vilka miljökatastrofer som hotar, oavsett vilka rapporter om svält, krig och tortyr som rullas ut, så gäller bokstavligen business as usual. Det är med andra ord frågan om kapitalismens frånvaro av moral, som, när den ska försvaras av Ekdal, blir till ett ordrikt uttryck för en total brist på känsla för kritik. För vad ska man annars säga om hans sammanfattning om 1970-talets ”domedagsprofeter” som tjatade om svält, miljöproblem och kärnvapenhot: ”De enda som visade sig ha en realistisk verklighetsuppfattning var marknadsekonomerna. Den som bara fokuserar på lukrativa investeringar har inte råd med grundlös pessimism.”
Ekdal, och flera i denna revisionistiska genre, tycks oförmögna att se att 1960- och -70-talets motstånd kan betraktas som optimistiskt – aktivister och kritiker som faktiskt med ett stort mått av framgång kämpade för förändring på en rad områden, även om de bar fram bistra nyheter och förstås inte alltid träffade rätt i alla sina analyser och åtgärdsförslag. Ytterst få av dem, om några alls, var tongivande ”domedagsprofeter”. Däremot så formade sig då till exempel över hela världen en brokig miljörörelse. Många av världens länder har först nu börjat lyssna till ”miljölarmen från 1970-talet” och inlett det haltande arbetet med att minska CO2 utsläpp. Det är bra – om än kanske för sent – men det hade knappast skett utan en mobilisering som på 1960-talet slog an ackordet Tyst vår, bildade sociala rörelser och partier under 70-talet och kämpade och vann inträde i politiken under 80-talet. Samma rörelse bidrog till att rikta forskares blickar på miljöproblemen, styra om forskningsmedel som gav fördjupade kunskaper om vad som håller på att ske, vad som måste göras och vad som kan göras. Samhällskritik fungerar så. Den är sällan så munter.
Vänsterns kritiska perspektiv, inräknat den sjuttiotalsvänster och de alternativrörelser som Ekdal anser bara har förvärrat vår situation, har sina rötter i upplysningstänkandet, bland annat i den ”unghegelianism” som formade Marx första filosofiska interventioner och som hade ”kritik” som ett ledord. Idén är att det endast är genom kritik av våra samhällen som vi kan få syn på dess motsägelser, det vill säga hur det faktiska samhället avviker från berättelsen om det. Här, bland annat, finns en nyckel till varför vänstern ”klagar så mycket”. Det är inte bara det att man ställer högre krav på samhället, utan också att man följer principen att man bara kan skönja det nya samhället genom kritiken av det gamla.
En viktig aspekt av journalistikens kritiska perspektiv är direkt besläktat med vänsterns. Det är att den också med nödvändighet måste nyttja den immanenta kritikens strategi. Det betyder att ställa makten mot sina egna ord och löften och mot i samhället brett vedertagna värderingar. Journalistikens logik är att kritisera, att dra fram problem, inte att hylla. Om man kritiserar kritiken för att vara just kritisk har man alltså missat något väsentligt.
Det kritiska perspektivet kommer i någon mening alltid vara missnöjt. Och dess uppgift är och förblir, oavsett om det är vänstern, journalistiken eller vetenskapen som påtar sig det, att kritisera orättvisor, ojämlikhet, miljöproblem och tyranni, inte relativt hur det var för hundra, femtio eller tio år sedan, utan relativt den värld makthavarna säger sig styra och arbeta mot, och ytterst relativt den värld vi vill leva i. Däri ligger förvisso en paradox: trots marxismens ursprungliga tabu mot idealism och utopiskt plakatmåleri, och trots journalistikens och vetenskapens tvång att underställa sig kravet om saklighet, så dunkar i varje samhällskritikers hjärta en utopisk energi.
Men finessen är att den bara får komma till uttryck via kritiken. Det är så den tyglas, så den håller sig inom sina ramar och undviker att förfalla till ren ideologiproduktion: eskapism eller ett okritiskt och idealiserat hyllande av världen som den är nu, på bekostnad av jämlikare arbetsförhållanden, jämnare inkomstfördelning, en mer omfattande fred, en bättre miljö och på bekostnad av verkliga nu levande människors faktiska levnadsvillkor.
Erik Berggren
