Folkstorm mot ny homolag
Franska högern rasar mot samkönade äktenskap
Det är inte i beslutet det politiska dramat ligger. Det är i protesterna. När vänstern i den franska nationalförsamlingen i tisdags klubbade igenom vigselrätt för homosexuella möttes man av en folkstorm som ingen förutsett.
Under brinnande eurokris och med en skenande arbetslöshet har en fråga som strängt talat bara berör en liten minoritet av fransmännen fullständigt dominerat den politiska debatten i månader. Det låter absurt, men är bara ännu ett tecken på att Europa börjar likna det USA där sociokulturella eller moraliska frågor som abort, dödsstraff, vapenlagar och just homorättigheter länge varit minst lika viktiga som fördelningsfrågor.
Kampanjen Manif pour tous, demonstration för alla, tog etablissemanget på sängen med sin kraft och uthållighet. Ledd av komikern Virginie Tellenne, som i en anspelning på Brigitte Bardot kallar sig Frigide Barjot, och flankerad av en än mer reaktionär falang, som oblygt lagt sig till med namnet Den franska våren, drev man månad efter månad ut det konservativa Frankrike i enorma gatuprotester och spektakulära aktioner. Man la sig till med vänster-slogans, och presenterade sig mediesmart som en radikal upprorsrörelse utan koppling till kyrkor eller partier – trots att banden till högern och olika ultrakatolska organisationer är tydliga.
Vänstermetoder i en högerrörelse, som Bruno Mégret, då i Front National, en gång kallade strategin. Det är en del av den kulturella kontrarevolution som rullar över Europa. Den tar sig olika uttryck från land till land, kallas kulturkamp eller högerradikalism, men den kräver för det mesta lag och ordning, kamp mot invandrarna, stopp för feminism och homorättigheter och uppror mot ett förtryckande politiskt korrekt etablissemang.
Det är en våg med samma mål: att göra upp med arvet från 1968, den liberalisering av samhället som den nya vänstern drev fram, och som skapade en ny brännande konfliktlinje mellan auktoritära och liberala ideal vid sidan av vänster-högerskalan.
Nu, 45 år senare, har kontrarevolutionen luft under vingarna. I ett Europa där valet står mellan åtstramningar (högern) eller åtstramningar men med förnuft (socialdemokratin) har konfliktlinjen mellan höger och vänster försvagats. Därför utspelas striderna i stället längs axeln liberal-auktoritär. Det politiska landskapet ritas om, plötsligt finns plats åt en Pia Kjaersgaard, en Jimmie Åkesson, en Frigide Barjot.
Och hänger den etablerade högern inte med i svängarna, så hotar nu, i Frankrike, Manif pour tous med att omvandla sig till parti.