Oväntat besök av det oerhörda

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2013-04-08

Murakami ger liv åt det enkla men ibland svårtillgängliga

Haruki Murakami (född 1949).

För mig kräver japanen Haruki Murakamis skönlitterära texter – till skillnad från hans sakprosa – en särskild sinnesstämning. Lyckas jag inte försätta mig i den har jag rätt svårt att ta till mig hans märkvärdigt konstlösa prosa, originella bilder och skruvade allegorier.

Novellsamlingen Elefanten som gick upp i rök, nu i reviderad, lysande översättning av Eiko och Yukiko Duke, utgör inget undantag. De här korta berättelserna om helt vanliga japanska medborgare som konfronteras med det oerhörda är bedrägligt enkla och effektivt berättade, men ­ibland svårtillgängliga.

En manlig student som försörjer sig på att klippa folks gräsmattor lockas att tillbringa en märklig afton med en av sina kvinnliga kunder vars man gått bort. Änkan bjuder på smörgåsar. I sin villa har hon ett rum som verkar inrett för en ung kvinna, en varelse som ­inte lämnat spår efter sig. Ett nygift par övermannas av en hunger så stor och genomgripande att de tvingas råna en McDonald’s restaurang. Vad betyder allt detta? Jag vet inte – Murakamis symbolvärld är hermetiskt tillsluten och omöjlig att tolka.

Lika statisk som tillvaron ter sig för de flesta individer som befolkar Murakamis världar, lika oförutsägbar blir utvecklingen när saker och ting börjar gå på tok. Det är som med det berömda korthuset; författaren som studerar sitt omsorgsfullt konstruerade romanbygge innan han sticker fram pekfingret och ger det en knuff.

Någonstans läser jag att Murakami ägnat sitt liv åt att fly the japanese condition. Jag vet att han blev författare för att slippa se sig som manchettarbetare i Tokyos tunnelbana. Det moderna livet framstår alltid i Murakamis berättelser som något som genomsyras av en särskild sorts ondska: massamhällets psykos och industrisamhällets marionettillvaro.

Jag lägger ifrån mig Elefanten som gick upp i rök med en känsla av besvikelse över utebliven epifani. Men mitt i natten vaknar jag och går upp och tar fram den igen. På sidan 312 hittar jag några rader som jag strukit under med tjocka, svarta blyertsstreck. ”Minnen liknar romaner”, står det. Och: ”Hur man än försöker ge texten en snygg form, förflyttar den sig än hit, än dit. /…/ Det är som om man hade lagt ett antal utmattade små kattungar i en hög. Högen utstrålar värme, men är hopplöst instabil.”

Det är en så bra bild av Murakamis romaner och novellsamlingar, att jag inte kan låta bli att återge den. Stillheten med de sovande katterna, och sedan?

Vad händer när de vaknar och börjar röra på sig?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.