När S hamnade i kapitalets baksäte

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2013-04-04

Så tappade socialdemokratin greppet om svensk politik

DEBATT S-KONGRESSEN Jag ringer till partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm. Söker presschefen Odd Guteland. Vill komma förbi och läsa gamla partiprogram och andra viktiga dokument. Guteland är trevlig. Men också tvekande.

– Jag blir osäker, säger han. Om de finns kvar alltså. Vi städade, ja rensade ut i hyllorna. Ska kolla.

Vi lägger på.

Det tar några dagar så får vi kontakt igen. Jo, det var utrensat. Allt före år 2000. Några hyllmeter. Ivägkört till Arbetarrörelsens arkiv där handlingarna sedan socialdemokratins födelse finns arkiverade. Från Hjalmar Branting till Erlanders pojkar såsom Palme och Carlsson.

– Men vi har tre exemplar av 90-talsprogrammet kvar. Du kan få ett.

Så får det bli. Den strategiska plan som skulle ta socialdemokraterna in i framtiden. Vända högervinden till vänster igen. För mig blir det en spaning efter den ideologi som flytt. Eller rensats ut? Partiprogram blev så kallade Riktlinjer som nu heter Affärsplan. Eller Framtidskontrakt. I det senaste ideologiska förslaget dyker orden dynamisk tillväxt upp. Vad har hänt? Ordförtunningen speglar ett parti som verkar vara helt utan kompass.

Vad hände med den folkrörelse som byggde folkhemmet? När blev socialdemokratin bara ett slags remissorgan till borgerligheten med främsta uppgift att finputsa det marknadsekonomiska samhällsbygget?

Jag bläddrar i gamla tidningslägg och fler framtidsprogram än det som gällde 90-talet. En hög memoarer från Per Albin till Göran Perssons dagar. Någonting hände i skarven mellan 60-tal och 70-tal. Visst, vänstervågen. Men i grunden något helt annat. Jag fastnar för två händelser bortom kårhusockupation och almstrid. Den ena gällde den skriande bostadsbristen. När Tage Erlander fick frågan i en tv-intervju vad han hade för råd till ett ungt par som ville ha bostad, snäste han av som en maktfullkomlig reptil med svaret att de får ställa sig i bostadskö. Han översköljdes av en våg av protester.

Den andra, ett decennium senare, gällde de brant stigande matpriserna. Olof Palme visste inte vad en liter mjölk kostade och så visade det sig att även han befann sig långt från verkligheten. Uttalandet blev riksbekant folkhumor genom Hasse&Tage: ”Sa du 2:15, det hade jag ingen aning om!”

Två förgrundsgestalter i folkhemsbygget, symboler för socialdemokratins kamp för rättvisa genom reformistisk socialism. De två blev en symbol för verklighetsfrånvända pampar med noll koll på människors vardag. Däremellan en strejkvåg som inleddes i Svappavaara gruva en iskall morgon den 9 december 1969. Strejken började i liten skala, men efter två dagar var den total. Sedan fortsatte de vilda strejkerna. En präriebrand i ett yrvaket Sverige. Städerskor i Skövde, bilarbetare på Torslandaverken i Göteborg och i tekoindustrin i Borås. Gruvor, stålverk, varv och i skogen.

Sverige var i gungning.

Gruvarbetaren Thure Rantatalo och städerskan Maja Ekelöf rapporterade för hela landet om arbetsskador, skitlöner och otrygghet. Socialdemokratin förlorade initiativet och det problemformuleringsmonopol som man haft i regeringsställning i fyrtio år. Man hade agerat, varit proaktiva i välfärdsbygget. Jobben, skolan, sjukvården, åldringsvården, pensionerna – allt hade signatur: (s). Sprickorna hade dolts effektivt men nu blev de synliga. Välfärdens baksidor omfattade också den berömda samförståndsandan med näringslivet. Förvisso nya jobb, men också nya vinster som berikat ett fåtal. Folkomflyttningar från norr till söder, A och B-lag på arbetsmarknaden. Utslagning. Detta blev vändpunkten. Från en proaktiv socialdemokrati till ett reaktivt läge. En dramatisk historisk svängning. S åkte av banan, eller körde själv av vägen.

Jag bläddrar på nytt i den tegelsten jag skrev 1981 tillsammans med journalisterna Tomas Bresky och Ingmar Schmid: Med SAF vid rodret. Det hände saker på andra platser än partihögkvarteret på Sveavägen. I en annan del av Stockholm, SAF-huset på Blasieholmen, numera omdöpt till Svenskt Näringsliv.

I vår granskning hittade vi arbetsgivardirektören Sture Eskilsson och en hemlig PM som också blev viktig för vändpunkten. Här kan vi snacka om aktionsprogram med stora ekonomiska resurser. Konkreta kampparoller, inget snömos. Eskilsson linjerar upp ett omfattande och långsiktigt pr-arbete för att vända vänstervågen: Opinionsbildning, lobbying, utomhusreklam och starkt fokus på skolor och universitet. SAF blir med sin ordförande Curt Nicolin borgerlighetens samlande kraft. För privatiseringar, för högre vinster, för avregleringar, för skillnader och för ett samhälle med individen i centrum. Ett SAF:s Sverige, och så blev det – på alla punkter!

Jag finläser det där 90-talsprogrammet som Odd Guteland gav mig. Det som skulle bli motelden med Anna-Greta Leijon och Kjell-Olof Feldt bland författarna. Här satsar socialdemokratin för första gången på ett nytt ord: valfrihet. Som om SAF-direktören Sture Eskilsson varit spökskrivare. Det nya ordet dyker upp överallt. Rätten att välja fritt, i alla fall friare. I skolan och i vården. Den offentliga sektorn döps om till den gemensamma sektorn, som man säger kostar mycket. Den får inte växa mer, utan måste istället infria flera mål.

Några partiprogram längre fram har partiet tagit steget fullt ut: privatiseringar är okej. Men först och gärna samråd före varje enskild privatisering.

Socialdemokratin avverkar sedan i ackordstempo ett antal partiledare. Efter Carlsson kommer Persson som ersätts av Sahlin som lämnar för Juholt. Svårt att se några tydliga ideologiska fotspår. Man fortsätter springa i andras.

Väl framme vid Stefan Löfven tycks den reaktiva linjen vara fast förankrad. Jag förundras när jag läser Löfvens Affärsplan från september 2012 och nu förslaget Framtidskontraktet som väl ska utgöra grunden för det partiet går till val på 2014. Det är en flod av konsultord som väller fram: ny färdriktning, kompetenslyft till världsledande nivå, stänga rekryteringsgapet, högre ambitioner för Sverige och ordning och reda i statsfinanserna. Solidaritet sitter ihop med begreppen tillit och samarbete. Och så kommer paradnumret: dynamisk tillväxt. Arbetsmarknaden ska också vara dynamisk och rörlig. Dynamisk på vems villkor? För vem?

Verbal plastikkirurgi.

Socialdemokratin trasslar in sig i ångestliknande diskussioner såsom man gjorde redan under omsvängningens 70-tal. Då handlade det om hur övervinster och snabba klipp skulle begränsas och bli lagom. Nu gäller det de privata vårdföretagens vinst. Eller arbetskraftsinvandringen som på något sätt är fel enligt Löfven, och sedan också lite rätt. Det blir ett evigt harvande på temat å ena sidan och å andra sidan.

Det är säkert inte lätt att vara politiskt parti, särskilt socialdemokratiskt. Men en konsekvens av detta velande blir förstås att tydlighet i stil med Sverigedemokraternas vinner terräng. Missnöjesstödet för Sverigedemokraterna ökar. Senast i Novus, där mer än 60 procent av SD-rösterna är missnöjesflytt från andra partier. Socialdemokratisk otydlighet är definitivt en delförklaring.

Ideologi ska vara ett politiskt partis unika idéer om samhället. Ideologin vill vara i förarsätet, stolt och inspirerande. Den ska sprida självförtroende och ge kraft. Att sitta bak i bilen betyder att man lagt sina egna idéer i bagaget och ägnar sig åt glada tillrop till den som kör. Man blir en remissinstans till andra drivande krafter i samhället.

Jan Scherman