Från folkhem till folkhemskt
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-03-21
Extremhögern fyller snabbt ut tomrummet efter socialdemokratin
DEBATT Historikern Henrik Berggren brukar säga att Sverige, trots en nationell självförståelse som talar om måtta och balans, på många sätt är ett extremt land. Hur ska man annars förstå den rekordsnabba omsvängningen från expansivt, högbeskattat välfärdssamhälle till 2010-talets liberala nattväktarstat?
Eller kanske ännu viktigare: hur kommer det sig att högerpopulister som historiskt sätt haft lite att hämta bland de svenska väljarna, plötsligt får sådan medvind?
I essän Sweden – the reluctant nation, utgiven av den brittiska tankesmedjan Counterpoint, sätter journalisten Göran Rosenberg blixtbelysning på vad han anser är den viktigaste av de svenska nationella myterna – om det goda folkhemmet – och hur den, från att ha varit ett kraftfullt instrument i skapandet av den demokratiska välfärdsstaten, blivit en potentiellt farlig saga om en förlorad guldålder.
Själva termen ”folkhem” är inte så oskyldig som det låter. Ursprungligen myntades den av högerpolitikern Rudolf Kjellén i början av 1900-talet. Kjellén hade säkert tyskans för oss naziklingande Volksgemeinschaft i tankarna, när han föreställde sig nationen som en stor familj med etnicitet som bas.
Det var dock inte förrän det socialdemokratiska arbetarpartiet började använda ordet som det populariserades. Den starka emfasen på solidaritet och demokrati omöjliggjorde kopplingen till högerextrema rörelser, så som under 30-talet skedde runt om i Europa.
Socialdemokratin vaccinerade oss alltså mot fascismen. Men priset som arbetarrörelsen fick betala var att gå från internationell solidaritet till att bli ett nationalistiskt parti av socialliberalt snitt. ”The Social Democrats became Nationalists and the nation became Social Democratic”, skriver Rosenberg.
Alla nationsbyggen behöver starka underliggande myter som skapar lojalitet och känslomässigt engagemang. Eller? Jag är väldigt skeptisk till nationell mytbildning. För frågan är vad som händer när verkligheten springer ifrån myten som trots det fortsätter att frodas i all välmåga. Rosenberg menar att det leder till nostalgi. Vilket i sin tur uppfordrar till sentimentalt frossande i en grandios gårdag – jämför till exempel med kulten kring Olof Palme – oavsett dagens realiteter.
Nu är folkhemmet för länge sedan rivet och bränt på bål, även om de stora partierna (också socialdemokraterna) ägnar mycket energi åt att försöka dölja den liberala konsensus som ligger bakom nedmonteringen.
När besvikelsen över det väl tränger igenom den nostalgiska dimman, kan det bli otäckt. Då återuppstår det politiska tomrum som Rosenberg talar om – det vakuum i mitten som socialdemokratin på 30-talet så skickligt fyllde, men som det senaste decenniet lämnats öppet för destruktiva krafter.
Lägg till det en allt mer ekonomiskt pressad lägre medelklass och vi får en politisk krutdurk som när som helst kan explodera.
När folkhemmet inte längre har välfärd att erbjuda återstår bara blodets gemenskap – de uppdiktade banden mellan så kallat etniska svenskar.
