Irak – vem bryr sig?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2013-03-20

10 år efter invasionen har det krigsdrabbade folket hamnat i medieskugga

I dag har det gått 10 år sedan den USA-ledda invasionen av Irak påbörjades.

Då var all världens strålkastare riktade mot landet. Då slogs all världens medier om att rapportera därifrån. Men i dag har en tät medieskugga lagt sig över Mesopotamien, tvåflodslandet, som ligger mellan Eufrat och Tigris. Vem bryr sig om vad som händer där i dag?

Inte svenska medier i alla fall! Det har de inte gjort på många år.

Militärt blev invasionen en framgång – Baathregimen besegrades på cirka tre veckor, men ur en mänsklig och moralisk synvinkel var det och är det ett katastrofalt misslyckande. Dess konsekvenser är i allra högsta grad kännbara även nu 10 år senare, inte bara i Irak och Mellanöstern, utan även här i Sverige.

Beräkningar av antalet civila som dött sedan krigsutbrottet 2003 fram tills i dag går isär, en av de senaste rapporterna som publicerades i den medicinska tid­skriften The Lancet uppger antalet döda civila till minst 116 000. Medan andra hävdar att det skulle kunna röra sig om så många som runt en miljon.

Men ett krig orsakar som bekant inte bara dödsoffer och skadade, utan också förstörelse och tvingar människor att fly. Irak är inget undantag. Ockupationen öppnade Pandoras ask. Ut ur asken ­krälade mörka krafter som drabbade samman i ett sekteristiskt krig, som ­ibland definierats som ett inbördeskrig, ibland inte.

Miljontals irakier flydde hals över huvud­ från sina hem för att inte mördas av sunnitiska och shiitiska miliser eller al-Qaida. En irakisk ingenjör från Bagdad berättade för mig att man kunde identifiera den milis som låg bakom ett mord genom att titta på kroppen. Hittade man borrhål i kroppen, då var det shiamilisen. Om det fanns ett kulhål i huvudet och ett i hjärtat och ett i högra bröstet, då var det sunnimilisen.

Den irakiska kristna minoriteten var den grupp som först drabbades och tvingades fly. I samband med andra kriget i Falluja i november 2004 hade runt 40 000 kristna tvingats lämna sina hem och fler skulle följa efter. Det var början till en ­blodig våg av etnisk rensning som drabbade Irak. När den för shiiterna viktiga al-Askari-moskén i Samarra sprängdes i luften, eskalerade konflikten och våldsspiralen skruvades upp. Dödspatruller från bägge sidor dödade ­besinningslöst.

Hemma i Sverige märker vi av konflikten på grund av ­tusentals asylsökande irakier, som tagit den farliga ­vägen från Irak och korsat hela Europa för att nå den svenska tryggheten.

Antalet fyrdubblas från 2 330 stycken 2005, till 8 951 under 2006. Året därpå ­anländer 18 559 irakiska flyktingar till Sverige. Den svenska regeringens cyniska svar blir att skicka migrationsminister Billström och utrikesminister Bildt till Bagdad för att förhandla med irakiska ­regeringen om ett återvändaravtal. ­Resultatet blir att en svensk ambassad öppnas i Bagdad och att ett avtal sluts i februari 2008 som öppnar för att skicka tillbaka irakier till sitt hemland.

Flera chartrade plan avgår till Bagdad med utvisade irakiska flyktingar som överlämnas till irakisk polis.

De svenska myndigheterna hävdar att det är säkert för irakierna att återvända för att den irakiska staten garanterat ­deras säkerhet. Gång efter annan har svenska regeringen försvarat sitt ställningstagande, trots att FN:s flykting­organ UNHCR och Amnesty International ­kritiserat Sveriges policy att tvångs­utvisa till Irak.

Eftersom svenska medier under många år har hemfallit åt statistikrapportering (20 dödade, 30 dödade och så vidare) ­eller rewrites av företrädesvis telegrambyråers eller amerikanska mediers notiser har intresset för Irak falnat. Men framför allt har vi i Sverige inte fått information som skulle kunna utgöra en motvikt till svenska och amerikanska myndigheters ­gemensamma intresse som går ut på att skönmåla situationen Irak. Var har vi kunnat läsa att sedan dödstraffet återinfördes i Irak 2004 har enligt Amnesty ”­åtminstone 447 fångar avrättats”. Samma källa uppger att förra året avrättades 129 personer genom hängning.

Den informationen hittar vi knappast i svenska medier. Där får vi inte heller ­veta att hundratals irakier väntar på sin dödsdom i fängelser där det förekommer ­tortyr och där misstänkta tvingas erkänna brott under brutal misshandel. Tusentals sitter fängslade i månader och år, utan rättegång eller tillgång till advokat. Den irakiska regeringen gömmer sig bakom terroristlagar. Som bekant är ju allt ­tillåtet i kampen mot terrorism.

USA som ju först anförde som skäl till sin invasion att det var för att Irak hade massförstörelsevapen ändrade sin motivering så snart det var uppenbart att det inte fanns några. Nu gällde det att ge ­irakierna demokrati i stället!

Och visst, det har varit flera val!

Irakiska folket har genomfört en folkomröstning om en ny konstitution. Men demokrati innebär också rättssäkerhet, rättvisa, jämlikhet, yttrande- och tryckfrihet. Framför allt ska alla medborgare kunna känna trygghet och att de kan lita på statsapparaten.

Jag är säker på att det i dag kommer att skrivas en hel del om Irak i svenska medier.­

Men det räcker inte.

Svenska medier har faktiskt svikit både svenskar och de runt 125 000 irakier som finns här i Sverige genom att inte kontinuerligt berätta vad som händer där.

Genom att inte berätta om att det fortfarande förekommer bilbomber, kidnappningar och politiskt motiverade avrättningar, eller att 23 procent av befolkningen, enligt FN-organet UNDP lever i fattigdom, 20 procent har inte tillgång till rent vatten, eller att befolkningen bara har tillgång till el mellan fyra och åtta timmar dagligen, så har det underlättat för svenska myndigheter att utvisa asylsökande till Irak.

Dessutom har det banat väg för främlingsfientliga krafter i samhället att ­underblåsa en skräck för muslimer och araber i Sverige. I dag kommer många amerikanska och engelska politiker visa upp Irak som en slags framgångssaga och totalt ignorera fakta och det faktum att invasionen och ockupationen som leddes av två statsöverhuvud, George Bush och Tony Blair, var olaglig och att bägge två skulle ställas inför rätta för krigsbrott och brott mot mänskligheten.

Urban Hamid