Det är skräpet som säljer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-01-16

För 22:a året genomför litteraturdocenten, författaren och debattören GÖRAN HÄGG i Aftonbladet sin för svensk press unika granskning av läroböcker.

Den här gången är ämnet svenska och i går gick Hägg igenom långkörarna, de som överlevt sedan förra läroplanens tid.

I dag gäller det de nyproducerade verken där Hägg hittar såväl riktiga bottennapp som fullmatade och inspirerade läroböcker.

"Har vi råd att satsa på sånt? Har vi råd att inte göra det?" skriver Hägg.

I går läste vi de bokserier i svenska för gymnasiet som i olika former överlevt från den förra läroplanens tid. Mer eller mindre omgjorda kan de fortfarande användas, eftersom den nyare läroplanen knappast säger ett dugg om vad man ska syssla med.

I dag ska vi dock titta på vad som nyproducerats under rådande förhållanden. Serien MÖT (Gleerups) med många medförfattare liknar dock till sin uppläggning helt de äldre serierna. Om än kraftigt nedbantad vad gäller litteratur i allmänhet och svensk litteratur i synnerhet. I MÖT litteraturen Antologi saknas Roms litteratur och Nya testamentet. Sveriges litteratur börjar med tre dikter av Bellman och Lenngren. Romantiken består också av tre dikter – två Stagnelius och en Tegnér. Fröding har hela tre kortisar, precis som Strindberg. Heidenstam och Karlfeldt är borta. Liksom Ekelöf och Lindegren. ”Mediaålderns litteratur” är bättre representerad och vald med Oates och Rushdie, Edelfeldt och Gardell. Men tunt är det.

Handboken MÖT litteraturen berättar kortfattat om ett antal kända personer ur litteraturens historia från Moses till Vilhelm Moberg. Därefter behandlas på ungefär samma utrymme mer eller mindre nutida författare under lite larviga rubriker som ”svårmodig sökare”, ”resenär i tid och rum” eller ”kvinnoförfattare med brett register”.

Den tillhörande delen om språkteori, MÖT språket, är lika tråkig som vanligt samt behäftad med en del sakliga tveksamheter i språkhistorieavsnittet. Råden för att tala och skriva är sådana att om man behöver dem är det ingen idé att försöka. Lustigt nog innehåller serien ännu en bok på samma tema, MÖT språket Muntlig och skriftlig kommunikation. Den är teoretiskt mindre avancerad men faktiskt bättre i de konkreta råden och övningarna.

Ett par helt nya serier går motsatt väg och försöker inom ramen för läroplanens frihet göra det mesta möjliga av ämnet. Oerhört snygg, fullmatad och inspirerande är således Ekengrens svenska (Natur och Kultur). Dess Litteraturbok 1 och 2 är handbok och antologi i ett. Urvalet är bredare och framställningen vuxnare än hos nämnda konkurrenter, bildmaterialet överdådigt och välvalt. Roms litteratur har åter fått stort utrymme, liksom Bibeln. Sverige är rentav tillbaka på den litterära kartan från och med Stiernhielm.

Någon gång kan man – som på tal om Homeros, Catullus eller balladen – tycka att synen är lite föråldrad. Det är vad som lärdes ut i grundkursen i ämnet när författarparet Ekengren gick där, av lärare som i sin tur lärt sig det på sin grundkurs utan att ana att internationell forskning gjort nya rön. Men hellre det än helt förtigande. Arbetsuppgifterna är riktigt bra med uppsatsämnen, frågor om texter som ska sökas upp på annat håll samt boktips för vidareläsning. Längre fram i tiden och Sverige saknar vi Heidenstam och, värre, Hjalmar Bergman. Men Stagnelius har sällskap av Tegnér, Geijer, Wallin, Runeberg och Rydberg. Almqvist av Bremer, Fröding av Karlfeldt. Lindegren får vara med, även om det gått ut över Ekelöf och Harry Martinson.

Dessutom kompletteras de förnämliga historiska översiktsböckerna med två arbetsantologier, Textbok Antologi, en för A-kursen, en för B-kursen. A-delen arbetar med ”myter”, ”sagor”, ”poesi”, ”låttexter” (ett förnämligt avsnitt!), ”noveller” och ”romaner”.

B-delen har i stort sett bara prosatexter, av författare som Nick Hornby, Mikael Niemi och Liza Marklund. Texterna är välvalda, men man skulle ha önskat fler arbetsuppgifter av det slag som den historiska kursen har. Bra ändå, men låt oss för Guds skull hoppas att inte skolorna tror att det är dessa båda billigare bredvidläsningsböcker som ska köpas i första hand!

Slutligen finns, som vanligt, Språkbok A & B. Den är snyggare och lite mer omfångsrik än konkurrenterna. Kanske luras man av det, men åtminstone språkhistorieavsnittet är lite roligare än vanligt. Överallt är den litterära anknytningen tydligare än hos andra. Bröderna Lejonhjärta på alla nordiska språk, inklusive BÅDA de norska, är en höjdare. Ett avsnitt om personnamn är också mycket stimulerande. Här finns också hela utbudets roligaste bild, på tal om kroppsspråk: när riksdagens trafikutskott tittar på fotboll!

Den andra verkligt ambitiösa serien är om (Almqvist & Wiksell). Den är inte alls lika flashigt utformad som de andra paketen. Men i hela utbudet är det den serie som mest liknar vanliga böcker. Och med tanke på syftet med ämnet är det kanske inte alldeles fel med den sortens tillvänjning. Det rör sig ju om nästan vuxna människor. Samlingstitelns små bokstäver är förhoppningsvis formgivarens fel.

Först kommer om Existens Litteraturbok A, en handbok som är indelad i teman som ”Vem är jag?”, ”Framtidsbilder” och dylikt. Inte så hemskt som det låter. Och boken har bra arbetsuppgifter och goda råd om konsten att själv bygga upp olika sorters texter, samt bra tips på vidareläsning. Några av frågorna i ”Syna texten” är tyvärr av ren innehållstyp, men det mesta är gjort för tänkande varelser. Dessutom lyckas man i det sista avsnittet, ”Människan, meningen och det okända” påbörja den historiska kurs som ska följa i nästa del, och därmed både spara tid åt dem som ska gå vidare och bibringa lite klassisk bildning åt dem som ska sluta med ämnet. På tal om Homeros har man till skillnad från konkurrenterna tillgodogjort sig den i resten av världen sen 1928 rådande synen på dikternas tillkomst.

Systervolymen om Texter Antologi A är alfabetiskt uppbyggd, från Abrahamsson och Ackebo till Wang och Wiehe i syfte att få eleven att själv leta sig fram till de saker som hör till varje handbokskapitel – kanske utvecklande, kanske bara krångligt. Här är det tyvärr lite mer innehållskopiering i ”Syna”-avsnitten, innan man kommer till egentliga frågor samt ”Skriv vidare” och ”Studera vidare”.

För den högre kursen finns om Tidevarv Litteraturbok B. Den prövar det roliga och tacksamma greppet att då och då blanda de klassiska texterna och författarskapen med moderna behandlingar av samma tema under rubriken ”Samtal pågår”. Aischylos Agamemnon följs av ett stycke om O´Neill, Bellman av Brunner och så vidare. Sedan finns det ”Sidospår” som anknyter till film och musik. Därutöver bra lästips och uppgifter för vidarestudier. Den mest intellektuella bokserien, utan att vara överdrivet svår. Bildmaterialet är välfunnet i sin enkelhet. Till exempel en penga-räknande Dostojevskij på sidan 235!

Romarna, Jesus och islänningarna får hyggligt utrymme. Medeltiden fylls på med en nyttig översikt av bra historiska romaner från Scott och Undset till Guillou och Kaari Utrio. Framöver är det generöst utrymme för svensk stormaktstid, romantik och sekelskifte.

Det intrycket förstärks av den välmatade om Texter Antologi B. Man fullföljer linjen att emellanåt växla om med moderna behandlingar av samma tema. Inledningsvis finner vi Willy Kyrklund och Villy Sørensen i samspråk med Homeros samt Lars Gustafsson med Platon. Catullus möter Shakespeare, och när det blir hans tur möter Shakespeare Lars Forssell. Ändå blir det hyggligt utrymme för Wivallius, Lucidor, Lenngren, Bellman, Tegnér, Stagnelius och så vidare. Plus kolleger som Coleridge och Keats. Fröding, Karlfeldt och Söderberg är förstås med, fastän Heidenstam får stanna i handboken. Mycket svenskt hela vägen. Ämnet är ju svenska.

Under 1900-talet ges smakprov från Hjalmar Bergman, Elin Wägner (för en gångs skull mästerverket Åsa-Hanna), Moberg, Moa och Harry Martinson, Södergran, Ekelöf, Lindegren, Boye, Gullberg, Tranströmer med mera. Fram i våra egna dagar blir det förstås mer nyckfullt men ändå välvalt ända fram till Ekmans ”sista rompan”.

Även denna förnämliga serie har en mindre förnämlig Språkbok A och B kallad om Kompass. Fula teckningar, konstiga råd till talare och skribenter, ingen riktig språkhistoria. Dessutom konstig svenska. Som: ”Likheten mellan språken och samhällsstrukturen i Norden beror på geografi men bland annat också på historia.” Begriper ni det? Vad är likheten mellan svenskan och vårt samhällssystem?

Därmed är vi tyvärr framme vid de bokverk som tvärtom utnyttjar den totala friheten till att göra så lite som möjligt av ämnet. De tre sladdriga häftena i serien ABC texter & övningar (Corona) påstås till och med täcka den sällsynta, avancerade C-kursen men håller knappt anständig grundskolenivå. Man kan gråta vid tanken på elever som tror sig ha läst gymnasiesvenska med A-kursbokens 70 sidor som enda läromedel! B-delen är tättryckt, men det blir ändå inte mycket med all världslitteratur, handbokstext, språkteori och När lammen tystnar, presenterad som en sådan där fotonovell som fanns i gamla Bildjournalen, i samma häfte. Lustigt nog finns dock som någon sorts bredvidläsning ABC handbok som skulle kunna fungera ganska bra som språkteoribok ihop med en riktig litteraturbok och antologi.

Lika låg är ambitionen i Svenska i tiden (Natur och Kultur). Dess Lärobok A och B har glesa sidor på grundskolenivå och infantilt styckade, godtyckligt valda texter. Elevens handbok, som dess tunna språkbok heter, är bland de sämsta i klassen.

Likartad i omfattning och ambitioner är Svenska spår 1 och 2 (Bonniers). Den är inte lika infantil i tonfall och textval men saknar i gengäld separat språkbok. En del tråkigt stoff i den vägen finns inbakat i den övriga texten.

I den fula och konstigt formgivna BRUS-serien (Natur och Kultur) har åtminstone Antologin vanligt bokformat och ett någorlunda texturval. Men ögonen tåras av vemod på en gammal skolfux då man här återser 70-talsgreppet att läsa historien baklänges för att inte chocka eleverna med det förflutnas vidrigheter! Börjar med Jäderlund och slutar med Gilgamesh. Tänk att få uppleva det igen! Ungefär som plyschkläder och platåskor! De andra häftena BRUS#01 och BRUS#02 täcker in resten av konceptet. Vecko-tidningsformat, flerspaltigt, skojiga kläder, ingen ordning alls, mycket om Afrika och relationer, nästan inget om ämnet. Äkta progg-sjuttis i varje tum. Lustigt nog lyckas man även här få till en språkbok, BRUS-handboken, som i tristess kan mäta sig med kollegerna. Även om man givetvis ser mer liberalt på språkfel. BRUS är värst.

Bra svenska A och B (Gleerups) är tunnast av serier som vill vara heltäckande. Det är en ryslig tanke att man kan få betyg från B-kurs, kanske rentav MVG efter att ha arbetat med den B-boken!

Därtill finns ett antal ensamma språkteoriböcker varav ingen är särskilt bra. Dessutom ett par böcker som sägs vända sig enbart till den enkla A-kursen, men uppenbarligen är tänkta för elever med särskilda svårigheter som inte klarat grundskolan.

Det är skrämmande att se hur flera av de riktigt tunna och undermåliga häftena tryckts om flera gånger, medan de högklassiga bokverken har det svårare. Om man alls har någon bok. Varför ska kommunen eller friskoleaktiebolaget lägga ut pengar på tjocka, dyra böcker och läraren tvinga på eleverna en massa svårt stoff när man ändå får göra vad man vill och sätta vilka betyg man vill?

Av detta kan man inför kommande ändringar lära flera saker. För det första borde det vara rimligt att staten precis som man föreskriver en massa annat på skolområdet fixerar och eventuellt också bidrar till ett minimibelopp för läromedel i viktiga ämnen. Likaså att vi på nytt får kursplaner som talar om mer explicit vad man ska kunna och vad man ska syssla med, så att den som köper in läromedel inser att man måste skaffa böcker som innehåller sådant material och sådana arbetsuppgifter. Det hindrar naturligtvis ingen extremt kreativ lärare att själv skapa material på avancerad nivå. Men den som är som de flesta av oss vill nog ha experthjälp.

I svenska visar ändå nya läromedel som Ekengrens svenska eller om-serien redan nu vad som kan göras, hur det går att arbeta avancerat med läsning, tänkande, skrivande och kulturellt kapital i dagens skola. Har vi råd att satsa på sånt?

Har vi råd att inte göra det?

Göran Hägg