Backlash för kvinnan – igen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-03-08
Klassamhället, nazisterna och det ohanterliga kvinnoproletariatet är tillbaka
I dag, på Internationella kvinnodagen 2013, plockar jag upp en gammal bok från början av 90-talet. Det är ekonomiprofessorn Agneta Starks Halva makten, hela lönen. Stark skrev krönikor i Svenska Dagbladet och Expressen där hon påminde oss som var unga att grunden till verklig jämställdhet mellan könen ligger i ekonomisk rättvisa.
Där formulerade hon också den feministiska aktionsgruppen Stödstrumpornas devis Halva makten hela lönen. ”Styrkan i det enkla programmet är att kvinnor – och män – med vitt skilda uppfattningar i en mängd frågor kan enas om att gemensamt arbeta för det. Kvinnor från olika partier, kvinnor som vill verka utanför de existerande partierna, kvinnor som inte så politiskt intresserade, kan också samverka.”
Det här var startskottet till vad som kom att kallas för den tredje vågens feminism. Nu, ett decennium senare, har alltihop fått en utopisk klang. Vad naiva vi var! Med facit i hand kan vi säga att den tredje vågens feminism verkligen var en havsvåg – när den drog sig tillbaka låg vi utmattade kvar på stranden. Ingenting hade förändrats.
Enligt statistik som Upplysningscentralen nyligen tog fram åt TV4 ökar faktiskt löneskillnaderna mellan män och kvinnor igen. Lavinartat. Snart är de tillbaka på samma nivåer som på 60-talet.
Mest växer de mellan de yngsta, vilket förklarar ett annat gåtfullt samhällsproblem, nämligen den stigande psykiska ohälsan bland unga kvinnor.
Men kul är det inte heller för kvinnor i min ålder. Män i 40-årsåldern tjänar i dag i genomsnitt 100 000 kronor mer om året än deras jämnåriga bland kvinnorna. Detta, att kvinnornas livsinkomst blir så mycket lägre än männens, med oerhörda konsekvenser även för pensionerna, är det största jämställdhetsproblemet i Sverige.
Det näst största är den minskande representationen av kvinnor bland toppolitiker, höga chefer och ledande forskare. Där har skett ett enormt tapp sen 90-talet. Delegationen för jämställdhet i högskolan (DJ) offentliggjorde i december 2010 två forskarrapporter om det senaste decenniets forskningspolitiska satsningar på excellens och starka forskningsmiljöer. Agnes Vold, Ulf Sandström och Birgitta Jordansson visade där hur negativa effekter de så kallade satsningarna har haft på jämställdheten inom forskarvärlden.
Lågt räknat hade en miljard – en miljard – kronor omfördelats från kvinnor till män. Något för den nya jämställdhetsministern att bita i! Om inte utvecklingen under de här senaste tio åren varit ett resultat av en alldeles medvetet kvinnofientlig allianspolitik?
Ingen kunde väl undgå att chockas av Uppdrag gransknings program om näthatet mot kvinnor (6 feb). Inslaget där en rad drabbade kvinnliga journalister, bland andra Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och Maria Sveland, på en upphöjd scen mot mörk bakgrund, läste högt ur brev som skickats anonymt till dem av manliga skribenter, brev fulla av könsord, invektiv och mer eller mindre uttalade hot om fysiska repressalier.
Att tiga är guld heter det, och att tiga verkar ha blivit den svenska kvinnans plikt. Kvinnor som talar – särskilt om de talar om sociala orättvisor och rasism – ska hotas till tystnad. I sin precis utkomna, viktiga bok Hatet skriver Maria Sveland om kvinnohatet som en följd av de stora politiska förändringar som ägt rum under 2010-talet. Det är vidrig läsning. Att vi kvinnor som verkar i offentligheten provocerar många män är inget nytt. Det är däremot hatets omfattning och dess konsekvenser. Så vad är det då som utlöser det?
Jag tror det var amerikanska reportrar på New York Times som var först med att associera massakern på norska Utøya till den politiska utvecklingen i Europa där islamofobin börjar prägla även de stora mittenpartierna. I Sverige kopplade Magnus Linton i reportageboken De hatade ihop högerströmningarna med antifeminismen – i Anders Behring Breiviks manifest 2083 – A European Declaration of Independence är feministhatet lika framträdande som det mot ”kulturmarxister” och muslimer.
Den som betraktar Europa i dag har anledning att känna sig pessimistisk. Terrordåden under 2000-talet, finanskapitalets krasch och eurokrisen har skakat kontinenten. Den kompromisslösa åtstramningspolitiken ger upphov till social oro. Rasistiska partier breder ut sig i parlamenten. Islamofobi har blivit ett politiskt begrepp. Judar och romer attackeras, medan liken av immigranter flyter upp på spanska badstränder.
I det här klimatet frodas konservatismen. Under ytan ligger en känsla av att Europa – ja, hela västvärlden – är på dekis. En ny längtan efter samhällsmyter och stora berättelser kan anas. Liksom efter autonomi och auktoriteter. Kulturkriget från 1950- och 60-talen är tillbaka, men nu är det inte kulturradikalerna utan radikalhögern som har medvind. De arga unga eller halvgamla männen – och de kan uppträda i många former: som twittrare, SD-anhängare eller podradio-entreprenörer – angriper mångkultur, feminism och frihet med hjälp av en förnyad vurm för släktsilver, nationalism och kulturella hierarkier.
Hela lönen, halva makten – vad enkelt det lät! I stället har vi fått tillbaka klassamhället, nazisterna och det ohanterliga kvinnoproletariatet från 1900-talets första decennier. Osäkra tider får alltid folk att leta efter gamla patriarkala lösningar. Men det leder knappast till en positiv utveckling för ett litet land som mer än någonsin behöver tillvarata kompetensen hos hela befolkningen för att kunna möta utmaningarna från omvärlden.
Backlashen mot kvinnorna är helt enkelt ett hot mot Sveriges framtid.
