Än kan läslusten räddas!
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-01-15
Göran Hägg sätter betyg för 22e årets i rad
?Han granskar ett läroboksämne om året. ?Nu gör han det för 22:a året i rad.
Litteraturdocenten, författaren och debattören GÖRAN HÄGGS årliga genomgång är ett – tyvärr – unikt projekt i svensk press.
Inte minst viktigt just nu, dels för att Sverige har tappat sin internationella tätposition i läsförmåga, dels för att vi står inför ännu en stor skolreform.
I år handlar det om gymnasiets svenskböcker. I två artiklar (den andra i morgon) ska Hägg sålla agnarna från vetet.
För ögonblicket finns det extra stor anledning att intressera sig för vad som händer i skolans svenskundervisning.
Dels visade en omdiskuterad internationell undersökning i höstas att Sverige halkat ner från sin internationella tätposition i läsförmåga och hamnat i en B-grupp. Inte så farligt ännu, men klart oroande med tanke på vårt lilla språks utsatta läge och på att det just varit den höga folkbildningen som möjliggjort den imponerande ekonomiska och sociala utvecklingen i vår avkrok.
Dels står vi inför ännu en stor skolreform. Den katastrofala omstöpning av gymnasieskolan som genomfördes
under den förra borgerliga regeringen ska äntligen korrigeras. Av allt att döma främst på initiativ av den dynamiske Björklund, men glädjande nog tydligen under relativ politisk enighet. Det ska bli tydligare läroplaner och kursinnehåll.
Nu finns verkligen chansen att göra något åt svenskämnets problem och öka läsningens status igen.
Låt oss därför se på de svenskböcker som i dag finns för gymnasiet och fundera över vad som kan eller bör göras!
Även om mångfalden ökats och omloppstiden kortats för läroböcker är flera av dagens svenskböcker överlevare som fanns med när jag senast tittade på det här området för åtta år sedan. Ja, några har funnits med ännu mycket längre i olika upplagor och uppenbarelseformer.
Den verkliga slitvargen är Dialog-paketet (Natur och Kultur). I olika former har det funnits och dominerat marknaden ända sedan 1970-talet, även om medförfattare, antologitexter, handboksavsnitt och politiska markörer hunnit bytas ut genom åren.
Det består för ögonblicket av fyra huvuddelar – Litteraturhistoria klassikerna, Antologi klassikerna, Litteraturhistoria 1900-talet och Antologi 1900-talet. Med andra ord ett gediget läromedel av traditionell modell för ämnets litteraturdel. Den nya, lite lustiga uppdelningen bottnar kanske i en vilja att motsvara kursplanens indelning i obligatorisk A-kurs och frivillig fortsättning för teoretiska program, kallad B-kurs. Men bara på låtsas. För inte är det väl meningen att fordonsprogrammet ska nöja sig med det klassiska arvet, medan teoretikerna går vidare till nutiden? Bokverket bör hur som helst gå utmärkt att använda även efter en reform, åtminstone på mer teoretiska linjer, eller vad det nu blir.
Stoffet är lite tunnare än i äldre upplagor, som gjordes för det gamla linjegymnasiet. Grekisk dramatext har utgått ur antologin, men dramat har fått större utrymme i handboken – förhoppningsvis för att man istället ska läsa en hel pjäs. Vergilius har kommit in vilket är bra. Catullus utgått vilket är konstigt. Några kloka ord om vår största folkklassiker, 1695 års psalmbok, är en välkommen nyhet.
På 1900-talet är handboken i grova drag historiskt upplagd, medan antologin är indelad i teman vilket möjligen uppmuntrar till självständigt tänkande då man ska försöka få det att passa ihop. Antologin inleds förtjänstfullt med den ryslige fascistmodernisten Marinetti, som verkligen visar på att modern form inte behöver innebära modern tanke. Den slutar utmärkt med Enquists livläkare.
Ändå finns det problem med urvalet. Ingen kan begära att man i en gymnasiekurs eller ens på universitet ska kunna orientera om hela världslitteraturen. Med tanke på vart undervisningen ytterst syftar, det vill säga till förmåga att läsa, tänka och argumentera på svenska, kanske man då istället kunde lägga större tyngdpunkt på just det svenska och låta det internationella stoffet mest fungera som bakgrund. Bara en tredjedel i Dialog är svensk text. Under 1900-talet hade det varit minst lika angeläget att få möta till exempel Edith Södergran eller Elin Wägner som Gabriella Mistral eller Toni Morrison. Jag vill knappast ta bort något av det lilla som är från 1800-talet. Men nog skulle vi behöva lite mer av Stagnelius, Fröding och Karlfeldt och, faktiskt, någon enda dikt av Heidenstam.
Främsta konkurrenten är Sven-Gustaf Edqvists och Inga Söderbloms bokserie (Natur och Kultur). Dess
Litteraturhistoria har överlevt oförändrad från tiden före 1994 – mitt ex är ändå tryckt 2006 – och kommer förmodligen att fungera utmärkt även efter nästa reform. Det är den mest ambitiösa framställningen i utbudet.
Däremot har den ena tillhörande antologin Speglingar inte tryckts om på länge. Inte heller den nyare Texterna 1–2 som var tänkt att ersätta den magrare föregångaren.
I det senare fallet är det riktigt synd. Den romerska litteraturen har här kommit tillbaka på allvar med både Catullus och Vergilius. Bra bitar ur evangelierna! Men framför allt är urvalet av svensk dikt och prosa rikt. Romantikerna har rejält utrymme, inklusive publikfavoriter som Vän! I förödelsens stund av Stagnelius. Heidenstam får komma till tals på gott och ont. Fröding och Karlfeldt ges i rejäla doser. Edith Södergran är med. Bland mer ovanliga inslag kan man fästa sig vid Sandemoses Jantelag på originalspråk – sådant där som alla talar om men få verkligen läst! Och ett gripande stycke ur Delblancs Slutord. Kanske finns Texterna 1–2 ändå i klassuppsättningar ute på skolorna, återanvänds och ersätts bara i långsam takt? Låt oss hoppas att det är så.
En gammal goding som lever på liknande villkor är Ulf Janssons och Martin Levanders serie Litteraturen Epoker o
ch diktare samt Litteraturen Antologi 1–2 (Almqvist & Wiksell). Handboken är omtryckt 2006, antologierna under sent nittiotal. Handboken är nästan lika omfattande som Söderblom & Edqvist och gör ett seriöst försök att sammanfatta världens litteratur från Gilgamesh till Ulf Lundell. Antologin har sin styrka i den äldre och halvgamla litteraturen. Det är originellt och bra med ett tal av Cicero. Stagnelius-urvalet är rikligt. Vi får möta Heidenstam ganska utförligt när han är som värst, Fröding än utförligare när han är som bäst. Bra!
Södergran är med, liksom Elin Wägner. Det allra nyaste är lite tunt och föråldrat, som det fort blir. En tydlig inriktning på det mest erotiska i klassisk lyrik och prosa – Tjocka Margot, Till Julia, Julien Sorel i förförartagen, med mera – behöver inte alls vara fel när det gäller att locka tonåringar till den stora dikten.
Till detta kommer en Handbok i svenska språket som behandlar konsten att tala och skriva, grammatik och dylikt. Den är lika tråkig som nästan alla sådana böcker. Åtminstone språkhistoria kan göras betydligt roligare och intressantare!
Serien existerar även i en förenklad version, handboken Den levande litteraturen och antologin Levande texter (Almqvist & Wiksell) tydligen tillkomna för att passa bättre in i 1994 års reform, A-kursen. I sin art är de utmärkta. Dessutom snyggt formgivna, även om de givetvis inte kan jämföras rättvist med de äldre, större serierna. Till de sympatiska nyheterna i både handbok och antologi hör ett rejält avsnitt med Joyce Carol Oates. Det kommer säkert att stå sig även framöver. Det är dock obegripligt varför man måste ha dessa fördummande innehållsfrågor efter varje text under rubriken: ”Vad står det?” Särskilt när man därefter lyckas prestera alldeles utmärkta riktiga arbetsuppgifter under rubriken: ”Tänk vidare!”.
Tillhörande Praktisk handbok i svenska är glesare tryckt än den större varianten, men lika tråkig.
Hur den splitternya antologin Litteraturen lever Moderna tider förhåller sig till de andra komponenterna i det här alltmer svåröverskådliga paketet förstår jag inte. Men om den används är det en alldeles utmärkt samling av tankeväckande moderna texter från Hemingway och Södergran till Inger Edelfeldt och Jonas Hassen Khemiri.
Innehållsfrågorna är dumma här med. Vidaretänkandet utmärkt.
Ursprungligen av gammalt datum är också serien Svenska Timmar av Svante Skoglund och Lennart Waje
(Gleerups). Den gräsliga stavningen med stora bokstäver i titelns båda ord motsvaras av genomgående små begynnelsebokstäver i rubrikerna inne i boken. Och det i en svenskbok. Innehållsligt är den mycket tunnare än de nyssnämnda.
Handboken, kallad litteraturen, är kortfattad och infantil. Det står att den vänder sig till gymnasiets båda kurser A och B. Den kunde klaras av på en termin i grundskolan. Det är svårt att exakt säga varför alltihop blir så töntigt: ”De tekniska nymodigheterna var många. Troligen blev de flesta människor först mest förbryllade av alla nya underverk: gasljus, telegraf, elektricitet, telefon, skrivmaskin och kamera.” Det finns dessutom en motbjudande skojfrisk ton över alltihop: ”Människan på medeltiden var ingen dystergök”.
Desto mindre verkligt innehåll. Alla avsnitt följer samma mall som de femton glesa sidorna om ”svensk 1800-talslitteratur”. Först en sorts tabell med ”tid” (gissa när!), ”plats” (gissa var!), ”författare” (Stagnelius, Almqvist, Strindberg, Fröding, Lagerlöf – bara dessa fem!) och ”texter” (en maning att läsa snuttarna av de nämnda i antologin). De korta förnumstiga omdömena blandas därpå med stora konstiga bilder. Till sist följer omöjliga arbetsuppgifter.
Antologin anpassar sig till handboken. Rom har aldrig funnits. Inte Bibeln heller. Inte den svenska stormaktstiden. Inte drottning Kristina eller fru Nordenflycht. Inte Hjalmar Söderberg eller Gunnar Ekelöf. Det är inget fel med Arn och Bridget Jones. Tvärtom. Men de räcker liksom inte i det här sammanhanget. Ensam av de äldre antologierna är den nyligen omtryckt. Det måste betyda att skolor köper den tunnaste och billigaste utan att titta på innehållet!
Den kompletterande handboken om språket är faktiskt inte lika förfärlig. Snarast är den lite mindre tråkig än konkurrenterna när det handlar om språkhistoria, talekonst, skrivtips och dylikt.
Samme huvudförfattare, Svante Skoglund, har också åstadkommit en nyare variant, mer exakt avpassad för programgymnasiets A- och B-kurs, Texter & tankar (Gleerups). Paketet visar på den gällande läroplanens orimlighet. Den del, Textbok A, som vänder sig till den obligatoriska kursen för alla är tunn och dålig, grundskolemässigt indelad i trista teman – ”resor”, ”kärlek”, ”kropp” och ”mod”. Tack och lov inga innehållsfrågor, men ändå rätt fåraktiga arbetsuppgifter. Vart syftar alltihop?
Den antologi och handbok i två delar, Litteraturen Antiken–1900 och Litteraturen 1900–idag, man sen ska hinna med under B-kursen är bara obetydligt mindre än vad Svenska Timmar fyllde både A och B med. Men ändå väldigt tunn. Bellman inleder den svenskspråkiga litteraturen och är ensam i vårt 1700-tal! Stagnelius är ensam i romantiken. Sedan Strindberg och Lagerlöf. Och sen är det slut. Fyra (!) svenska författare. Hela vårt kulturarv? Lite mer, men väldigt disparat blir det på 1900-talet. Södergran finns med, men inte Söderberg. Den läskige Marinetti återkommer. (Upplever han något slags renässans?) Det svenska fyrtiotalet har aldrig funnits.
På sina håll dyker det dock upp alldeles utmärkta arbetsuppgifter, som om de vore genomgående skulle kunna ursäkta det skrala texturvalet. Plötsligt uppmanas vi att läsa HELA Svindlande höjder av Emily Brontë och får riktigt bra tankefrågor till den. Likaså ska man gå vidare från det korta utdraget och läsa HELA Kejsarn av Portugallien och analysera den. Den som hinner ska dessutom ge sig på Rosen på Tistelön! Lite sämre med sådant i den moderna delen. Men ändå. Det kunde utvecklas till något bra! Förutsatt att romanerna i fråga inköps av skolan. Det blir nog inte billigare än vanliga antologier, men kanske rentav ännu bättre.
Till sist har även denna serie en del om Språket, dess teori och praktik. Också den lite roligare än de flesta konkurrenters. (Avsnittet om retorikens grunder är lysande – nästan som om jag skrivit det själv.)
Men härmed är vi inne på det helt nyproducerade och den situation ämnet befunnit sig i under de här svåra åren.
Nu tar vi rast före den pärsen.
Sammandrag av chatten med Göran Hägg kommer inom kort.
Göran Hägg
