Osäkerhetspolitiken
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2013-02-14 | Publicerad 2013-02-04
Pierre Schori om försvarets kris och regeringens farliga tro på Nato
Folk och Försvars rikskonferens 2013 slutade i västgötaklimax för svensk säkerhetspolitik: i stället för att inge medborgarna en känsla av trygghet, fick vi besked från högsta militära och politiska håll, att vårt kostsamma försvar varken kan eller ens avses kunna skydda hela vårt land mer än en vecka. I Sälen fick vi också veta att vår yrkesarmé har svårt att rekrytera, och att fanflykt hotar inom officerskåren. Samtidigt tvingades vår ÖB ta en välbehövlig vila efter hårt frustrerande arbete med att söka upprätthålla trovärdighet i sin budget.
Den enda som i detta läge har vågat visa karskhet var vår handelsminister som förklarat ”fullskaligt krig” mot det vapenlösa EU, som haft fräckheten att ifrågasätta nyttan av svensk snusexport.
Folk och Försvar tillkom 1940 under brinnande världskrig på initiativ av SSU-ordföranden Torsten Nilsson. Syftet var att stärka värnpliktsförsvaret genom att regelbundet sammanföra ”folket och försvaret” och bilda en länk mellan frivilligförsvaret och försvarsmakten. 2013 tycks FOF varken ha folk eller försvar. Värnplikten avskaffades 2010 med en knapp majoritet i riksdagen. I dag går försvarsmakten ut i en kostsam pr-kampanj som bland annat inriktar sig, som i USA, på att värva långtidsarbetslösa ungdomar med invandrarbakgrund.
Vi står mitt uppe i en akut svensk osäkerhetspolitik. Det hastiga beslutet om att anskaffa 60 nya ”Super-Jas”-plan, till en beräknad kostnad av 90 miljarder kronor, verkar mot denna bakgrund minst sagt vara oöverlagt. Till Folk och Försvars historia kan läggas att Torsten Nilsson, som blev både försvars- och utrikesminister, på socialdemokraternas partikongress 1987 fördömde hela Jas-projektet som han kallade ”en gökunge” i det svenska försvaret.
Vad sade då försvarsministern i Sälen om allt detta? Hon omtalade att hon ryckte in 1984, vilket verkar ha bidragit till att hennes tal ibland färgas av George Orwells nyspråk i boken 1984. Före Sälen kom hennes svårighet att uttala ordet diktatur, i stället använde hon upprepat beteckningen ”icke-demokrati”, kanske i ett försök att kringgå det svenska vapenexportförbudet till diktaturer. I Sälen fastslog hon sturskt att Sveriges operativa försvarsförmåga hade stärkts alltsedan den borgerliga regeringen tillkom 2006. Hon hyllade insatsen i kriget i Afghanistan, ”det största samlade åtagande som Sverige gjort gentemot ett land”, och gladdes åt att nyinköpta amerikanska Black hawk-helikoptrar ska sättas in i striderna där under våren.
Den oklara ”solidaritetsförklaringen”, som infördes av riksdagen 2009 och som anses omfatta ömsesidiga säkerhetspolitiska förpliktelser mellan Sverige och EU och en rad Nato-länder, framstår som alltmer overklig. Men försvarsministern ser solidaritetsförklaringen som ”det tydligaste uttrycket för vår nya säkerhetspolitik”.
Enström nämnde inte med ett enda ord den svenska militära alliansfriheten. Inte oväntat var Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen huvudtalare på Rikskonferensen, som stundtals blev ett rent pr-event för västalliansen. Estlands utrikesminister började med att uppmana Sverige att gå med i Nato. Fogh Rasmussen var slugare men sa att Sverige inte kan få fribiljett, vill man räkna med stöd vid anfall måste man vara med i alliansen. Karin Enström deklarerade för sin del att Sveriges samarbete med Nato ”spelar en central roll och ska fortsatt utvecklas”. Dessutom ansåg hon att Natos artikel 5 om kollektivt försvar ”spelar en avgörande roll för stabiliteten i vårt närområde” och tillade att Sverige skulle därför nu skräddarsy sitt förhållande till alliansen!
Men Nato-chefen kastade ändå smolk i medlemskapsbägaren genom att säga att det inte finns något militärt hot mot Sverige, ”utom möjligen från Danmark, ha ha”.
Dessutom är ju Östersjön i dag ett fredligare hav än någonsin och Ryssland EU:s största handelspartner och en för Obama viktig aktör i världspolitiken. Däremot skulle Rysslands militära planläggning givetvis förändras till det sämre för oss, om vi gick med i den kärnvapenbestyckade alliansen som just nu upplever sin största kris efter misslyckandet i Afghanistan.
De som inser att det inte går att övertyga svenska folket att gå med i Nato efter det kalla kriget när vi inte var med under det kalla kriget, kastar nu in tanken på ett medlemskap i snabbinsatsstyrkan Nato Response Force (NRF). Regeringen ville gå med redan 2010.
Men att gå med i NRF och inte bidra med en enda beväpnad soldat till FN:s blå baskrar som nu, vore ett strategiskt och politiskt misstag och en ytterligare integrering i Natos strukturer i en tid då FN skriker efter fredsbevarande trupp från Europa.
Att försvarsministern i sitt linjetal inte nämnde Förenta nationerna var säkert inte ett förbiseende. Antingen är skälet att för allmänheten understryka att det är Nato som också fortsättningsvis ska prioriteras som ”fredsorganisation”, eller så skäms regeringen för att man svikit världsorganisationen till förmån för Nato. Sverige säger sedan flera år nej till livsviktiga FN-ledda fredsinsatser och kommenderar i stället ut praktiskt taget alla beväpnade soldater till Afghanistan under Nato-flagg och amerikansk ledning.
”Krig är fred”, sa Storebror i 1984.
Pierre Schori
